I går var det tågstrejk i Tyskland. Gårdagens biljetter gäller även idag. Och med appen kunde jag lätt köpa en ny platsbiljett för fem euro.
Jag bokar det sista 1:a klass singelsäte som är vänt bakåt i färdriktningen. Så man slipper slungas framåt om vi skulle köra in i något. (En vacker dag kommer ni att vara tacksamma för ett sådant tips.)
Det är rätt imponerande att hänga på Hamburgs centralstation. Ett enormt flöde. Står man en kvart på en perrong kan det komma och gå tre, fyra tåg. Ett ICE3-tåg tar 444 passagerare. Ofta är två tågset sammankopplade.
När jag stiger ombord ser jag att det sitter en tysk pensionär på min plats i ändan av vagnen. Hon har väl stigit på redan i Hamburg Altona. Attans. Och hon har ställt rullatorn i vestibulen, i vägen för vänster dörr.
Inte kan väl jag vara så rå och hjärtlös att jag kräver min plats? Speciellt inte som reservations-displayerna vid platserna är döda, så hon inte kan veta att platsen är reserverad...
Dessutom är det en dålig idé att mucka med tyska pensionärer - hur rätt man än har.
Lösningen var mycket enkel: Fyra platser med gemensamt bord stod mirakulöst tomma, snett över mittgången. Och tåget stannar bara en gång, i Berlin Spandau innan Berlin Hbf. Så om jag då måste flytta mig är det ändå bara fem minuter kvar. Tågresande är allvarliga saker som måste tänkas igenom.
Jag satte mig på en av fönsterplatserna. En atonal ringsignal skar genom vagnen. Minst fem signaler. Till slut svarade tanten på min plats.
Det gick inte att undgå att lyssna till samtalet. Hon berättade för någon att hon använde dagens efter-strejken-kaos, då inga system fungerar - för att uppgradera sig själv från andra till första klass. Jojo.
Och hon hade rätt. Jag såg aldrig skymten av någon konduktör. Inga färdbevis kontrollerades.
I Spandau steg den streetsmarta tanten av och jag fick behålla mina fyra platser för mig själv.
Frågan är nu: Varför känner jag mig på något ologiskt sätt missnöjd och funderar på att kräva återbetalning av platsbiljetten?
Jag fick ju fyra platser för mig själv på ett i övrigt fullsatt tåg. I kaoset dagen efter en strejk. Och lite underhållning.
I Berlin hade alla destinations- och informations-displayer på vårt tåg slocknat, så när som på vagnsnummer. På perrongens tavlor meddelades att det skulle fortsätta mot München om fyra minuter.
På andra sidan perrongen stod ett likadant tåg, uppskyltat till München. Som enligt perrongens anslagstavlor skulle avgå om sex minuter.
Två olika tågnummer på tavlorna, så det var nog verkligen två helt olika tåg, till München, på var sin sida perrongen, med två minuters mellanrum.
Det var fullt med förvirrade människor på den gemensamma plattformen. Därtill sisådär 850 avstigande från mitt tåg.
Ibland slår det en hur djävla mycket folk det är i det här landet.
Och tysken är luttrad. Sedan Bundesbahn och Reichsbahn slagits ihop till bara Bahn är det ingen ordning längre. Ständigt tal om tågkaos.
Jag kommer ihåg en tid då man kunde ställa klockan efter de västtyska tågen.
