Leder flyktingkrisen till en bolånekris?

Det känns som om det finns praktiska aspekter av flyktingkrisen som folk (och speciellt politikerna) inte vill tänka på. En sådan är dess effekter på bolånebubblan.

Nu är jag inte ekonom, så bidra gärna med fakta och synpunkter. Men jag får intryck av att flyktingkrisen kommer att få ett par konsekvenser: Först blir bostadsbubblan än mer uppblåst – och sedan spräcks den.

Till att börja med skapas ett ökat tryck på bostadsmarknaden. När efterfrågan stiger utan att utbudet ökar – då stiger rimligen priserna. Vilket blåser upp bostadsbubblan.

Men på lite sikt kan samma flyktingkris komma att sticka hål på den: Det akuta mottagandet och i många fall långvarigt utanförskap är kostsamt. Detta frestar på statens (och kommunernas) finanser. Verkligheten har redan sprungit förbi den statsbudget som inte ens har klubbats ännu. Och om jag förstår det hela rätt så är finansminister Anderssons plan att Sverige skall låna pengar för att hantera situationen.

Kort sagt, flyktingkrisen försvagar statsfinanserna. Vilket rimligen kommer att driva upp den ränta som Sverige får betala för sina lån. Det är en enkel fråga om kreditvärdighet.

I det läget måste det vara svårt för Riksbanken att hålla fast vid sin lågräntepolitik. Man måste ju trots allt ha viss kontakt med verkligheten.

Om räntorna går upp – då kommer de hushåll som har stora lån att få ökade utgifter. Kanske klarar hushållen detta, kanske inte. Men det räcker med att ett mindre antal låntagare går in i väggen för att oron skall börja sprida sig på allvar. Och då är risken överhängande att bostadsbubblan spricker.

Jag hoppas att jag har fel. Trycket på bostadsmarknaden är så extremt att effekten av att ett begränsat antal hushåll inte klarar av att betala sina lån kanske kan absorberas. I så fall blir konsekvenserna bara personliga, inte nationella. Men det är svårt att veta.

Den svenska bubblan

Ibland känner jag mig frustrerad över att folk i allmänhet och media i synnerhet tycks ignorera viktiga nyheter – för att istället rikta all uppmärksamhet mot till exempel trivial tv-underhållning.

Men någonstans tror jag ändå att en förvånansvärt stor del av svenska folket vet vad som sker. Problemet är att de inte har en aning om vad de skall göra åt saken. Så de tittar på Let's Dance istället.

De flesta människor vet att vi har en bolånebubbla, uppblåst med hittepå-pengar och att det egentligen är banken som äger deras bostad. De vet också att de inte har några direkta marginaler. I dagens Sverige är det en otäckt kort väg mellan att stå och steka lax vid teppanyaki-hällen – och att bli bostadslös i en stad där det är omöjligt att få tag i en vanlig hyreslägenhet. Det är klart att man inte vill tänka på saken.

Allt fler svenskar är medvetna om att läget för den gemensamma europeiska valutan, euron, blir allt mer desperat. ECB har nu gått all in för att rädda euron, på ett sätt som gör att om det misslyckas – då finns det ingen bra plan B. Ett haveri kommer även att drabba oss svenskar, även om vi står utanför euron. Statliga krisverktyg som gör att människor inte längre tillåts ha kontroll över sina egna pengar finns redan på plats, så väl i euro-zonen som i Sverige. Vem vill tänka på sådant?

De flesta svenskar anser att EU har för mycket makt. De vet att maktkoncentrationen ökar, liksom det demokratiska underskottet. Hälften av alla röstberättigade svenskar känner sig så uppgivna inför situationen att de inte röstar i EU-valen. Och resten röstar som de brukar rösta men hoppas ändå på det bästa. Vilket är en smula godtroget.

Svenska folket vet att vi har problem med demokratin, öppenheten, rättssäkerheten, övervakningen, försvaret, ordningsmakten och byråkratin. Och även om det kanske finns lösningar – så finns det ändå inga rimliga partier att rösta på som på allvar kan tänka sig att styra upp det hela. Så, Let's Dance.

I Sverige har hela samhällsdebatten slutit sig till att handla om trams, högljudda särintressen och dagens i-landsproblem istället för verkliga problem. Media har för länge sedan insett att sådant som känns jobbigt och svårt inte säljer. De politiska partierna är idé- och visionslösa, opinionsdrivna och handfallna.

Nationen hoppas helt enkelt att bubblan aldrig kommer att spricka. Men att ignorera problem brukar också få konsekvenser.

Därför är friheten och demokratin på väg ut

Svenska folket är frustrerat, men fjättrat.

Det handlar inte bara om en misskött migrations- och integrationspolitik. Bostadspolitiken, byråkrati som tränger ut verksamhet i det offentliga, förmynderi, en vansinnig drogpolitik, övervakningen, en bipolär försvarspolitik, den allt mer urholkade demokratin, EU, svågerkapitalism, den politiska korrektheten och skandaler som Nuon är exempel på frågor som får svensken att knyta handen i byxfickan och svära för sig själv.

Men svenska folket kan (i princip) inte göra något åt den rådande ordningen.

De flesta människor är högt belånade och har därför ett mycket starkt intresse av politisk stabilitet. Det räcker med en måttlig ränteförändring, en begränsad valutaoro, politisk eller administrativ inkompetens, mindre säkerhetspolitiska förändringar eller en dålig dag på börsen för att svenska folkets tillvaro skall ställas på huvudet. Så de flesta drar slutsatsen att det är bäst att sitta ner i båten.

Bostadsbubblan, lånekarusellen och till och med själva valutan bygger på att alla måste tro.

Den som sticker upp och ifrågasätter fulas ut och utesluts ur samhällsgemenskapen. Exempel statueras genom att människor får sparken på grund av sin politiska hemvist och att konstnärer fängslas när deras konst blir allt för utmanande. Istället för att ta en debatt försöker man skambelägga människor.

Och vem vågar utmana makten och den rådande ordningen när data om varje telefonsamtal, varje SMS, varje e-postmeddelande, varje nätuppkoppling och alla våra mobilpositioner lagras – för att finnas tillgängliga för staten? Vem vill riskera att bli föremål för underrättelsebyråkratins intresse, trakasserad vid gränspassager och föremål för skattmasens särskilda uppmärksamhet?

Det är mycket möjligt att SD får fler röster än de förtjänar – eftersom en röst på dem är det enda sättet för folk att få utlopp för sin frustration på ett av de områden där de etablerade partierna har tappat greppet. (Vilket inte nödvändigtvis betyder att de tycker att SD har helt rätt.) Eller för att i hemlighet ge överheten en välförtjänt spark på pungen. Synd bara att landets enda missnöjesparti har sina rötter i den bruna myllan och är fullständigt kasst i alla andra missnöjesfrågor.

Ju längre denna mörka fars fortsätter, ju högre blir insatserna. Vilket resulterar i att vårt samhälle inte alls blir mer stabilt, utan mindre. Det är som att elda under ett slutet kärl utan säkerhetsventil.

Frågan är var detta kommer att landa. Det kan bli fråga om en destruktiv och våldsam utveckling. Eller att ett nytt system som bygger på spontan ordning växer fram ur spillrorna av det gamla. Fast mest troligt är att vi kommer att få en allt mer auktoritär och totalitär stat – som är beredd att göra nästan vad som helst för att behålla greppet.