Det är obegripligt hur människor kan ägna sig åt klimatalarmism och samtidigt vara motståndare till kärnkraft.
Detta speciellt som ny kärnkraftsteknik är betydligt säkrare än gammal - och dessutom ger ett stort antal nya fördelar.
Ta till exempel frågan om kärnavfall, som hitintills har krävt slutförvaring i hundratusentals år. Avfall från anläggningar med ny teknik kräver på sin höjd att en mindre mängd avfall hanteras säkert i något hundratal år - vilket är betydligt mer hanterbart. Dessutom kan de nya generationernas reaktorer drivas med - och i stort sett oskadliggöra - allt tidigare kärnavfall. Detsamma gäller allt gammalt vapenplutonium.
Samtidigt som ny kärnkraft kan ge oss el med i princip noll utsläpp av så kallade växthusgaser, så löser den alltså de kvarvarande problemen med vår gamla kärnkraft.
Inte nog med det. Ny kärnkraftsteknik kan köras så att det inte går att utvinna råmaterial till kärnvapen. Vilket innebär att länder som Iran skulle kunna producera hur mycket kärnkraftsel de vill, utan att omvärlden behöver oroa sig för att de kan utveckla en egen kärnvapenarsenal.
Att satsa på modern kärnkraft är med andra ord även en satsning på en säkrare värld.
Fjärde generationens kärnreaktorer finns redan. Runt hörnet finns thorium-reaktorer. Och på längre sikt förmodligen även fusions-reaktorer. Gemensamt för all den nya tekniken är att tekniska fel inte leder till okontrollerbara reaktioner - utan att processen då helt enkelt stannar upp. Risken för härdsmältor existerar i princip inte med den nya teknik som nu finns till vårt förfogande.
Om vi vill kan vi trygga vår försörjning av all elektricitet vi behöver under all överblickbar framtid - på ett säkert sätt och utan utsläpp av CO2.
En satsning på kärnkraft skulle alltså vara betydligt mer effektiv - om man verkligen är orolig för klimatet - än alla tramsiga symboliska åtgärder som man ägnat sig åt i svensk politik under senare år.
Om våra politiska ledare har något vett, då bör de satsa på forskning och utveckling av ny kärnteknik. Sverige skulle rent av kunna vara i forskningens framkant - för att så småningom även kunna exportera ny, säker och miljövänlig kärnkraftsteknik till andra länder. (Vilket, ur ett geo-politiskt perspektiv, vore bättre än att låta länder som Kina muta in den nischen.)
Det går redan idag att få ihop en majoritet för en sådan politik i riksdagen (med eller utan stöd från SD). Allt som saknas är viljan.
Men hur är det då med vår gamla folkomröstning om kärnkraften? För det första blev resultatet inte helt kristallklart, med tanke på de vaga alternativ svenska folket hade att välja mellan. För det andra fanns klimatfrågan på den tiden inte på bordet. För det tredje talar vi idag om en helt annan, ny, bättre och säkrare teknik. För det fjärde hölls folkomröstningen år 1980 - vilket innebär att ingen som idag är yngre än 56 år fått vara med och säga sin mening.
Kärnkraftsomröstningen är död. Vi kan släppa den. Till och med gamla profiler ur kampanjen mot kärnkraft som Per Kågeson menar idag att kärnkraft kan vara en lämplig väg framåt.
Och självaste IPCC - som alltid framhålls som en auktoritet i klimatdebatten - säger rakt ut att vi måste satsa på kärnkraften om vi vill minska utsläppen av så kallade växthusgaser.
Sverige - som så gärna odlar en självbild av godhet och rättrådighet - skulle kunna gå före och bli en energipolitisk och klimatpolitiskt stormakt. Och som bonus skapa en säkrare värld.
Allt som saknas är politisk vilja och handlingskraft.
