Dokumentärfilm: I Sverige finns inga horor

Här den omtalade franska dokumentärfilmen »I Sverige finns inga horor« - om hur sexköpslagen, moralpaniken, radikalfeminismen och byråkratin stigmatiserar svenska sexarbetare. In i döden. I Sverige har filmen haft specialvisningar på bio - men Sveriges Television vill inte visa den.

Youtube »

Maktvakuum i den moraliska stormakten

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Maktvakuum i den moraliska stormakten »

"Visst. Alla länder framhäver sin nationalkaraktär. Som industrination. Eller fotbollsnation. Eller matnation. Eller som turistmål... eller något. Sverige? Moralisk stormakt! Vilket naturligtvis väcker en del förbryllade och förnärmade frågor i vår omvärld. Ett moraliskt herrefolk! Says who?"

Om sexarbete

Uppsnappat från Twitter

Sluta fippla med tiden!

Natten som kommer lämnar vi normaltid – för att ställa om klockorna till sommartid. Igen.

I ett drygt halvår framöver kommer alla att tvingas upp en timma tidigare på mornarna. För oss som inte är morgonmänniskor är detta en pina.

Det finns inget som hindrar den som vill från att gå upp en timma tidigare på mornarna. Varsågod. Men tvinga för den sakens skull inte alla andra.

Sommartid är ett uttryck för att medborgarna förväntas underordna sig makten och dess moraliserande ordningsmän. Gör si. Gör inte så. Händerna på täcket. Upp och hoppa i svinottan.

Vad vi ser är hur själva tiden relativiseras. Normaltid bygger på en enkel och begriplig princip – att klockan är tolv på dagen när solen står som högst på himlen. Detta gör man nu avsteg från, på grund av vad våra makthavare tycker att klockan bör vara. Det känns närmast sovjetiskt.

Sommartid är bara ett sätt att djävlas med folk. Sluta fippla med tiden!

Kulturreaktionärerna i Nacka kommun

På sin tid var raveklubben Docklands det mest intressanta, nyskapande, spännande och roliga på den svenska kulturscenen. Docklands var dessutom ett viktigt frihetligt, politiskt projekt utanför den insnöade partipolitiken. Följaktligen ansattes Docklands hårt av polisen och av andra myndigheter. (Lyssna till SR P3 Dokumentär om Docklands här. »)

I år var det tänkt att Docklands skulle återuppstå, om än under något mer "ordnade" former. Men det tycks inte bli något av den saken. Nacka kommun sätter i sista stund stopp för projektet.

När kommunen inte längre lyckats stoppa nya Docklands på formella grunder – då meddelas att kommunen inte har intresse av denna verksamhet. Vilket är idiotiskt, på så många plan.

Till att börja med skall kommuner behandla alla lika inför lagar och regler – inte vara smak- och kulturpolis. Om en kulturell verksamhet skall tillåtas eller ej skall inte avgöras av om kommunen har intresse för den.

Man kan även konstatera att Nacka kommun varken leds av sippa vänsterpolitiker eller förstoppade sverigedemokrater – utan av en stabil borgerlig politisk majoritet. Av borgerliga politiker borde man kunna förvänta sig ett visst mått av rättssäkerhet och öppenhet. Inte att man stoppar fria, kommersiella kulturprojekt för att man säger sig sakna intresse för dem. Eller går moderatledda Nacka i spetsen för något slags nymoralistisk neo-konservativ politisk våg?

Storstockholm tror sig vara världens centrum, men är i mångt och mycket en lantlig håla i kulturens bakvatten. Och när det äntligen händer något intressant, som kan ge internationellt eko – då sätter politikerna stopp för det.

Det hela är sorgligt. Men låt inte politikerna komma undan utan protester. Skriv till kommunstyrelsens ordförande och berätta vad du tycker! (Länk»)

Läs mer: Docklands ställer in »

SVT på droger. Hur vet man det?

Det här med att Sveriges Television drogtestar vissa medarbetare...

OK, stats-tv är en del av landets krisberedskap, så det är nog bra om tjänstgörande sändningsledare inte är hög (eller full). Och det kan nog vara på sin plats att nyhetsuppläsarna är någorlunda sammanhållna när de är i tjänst.

Men det är ju inte det detta handlar om. Här jagar man medarbetare som kanske rökte på i helgen, eller så.

Frågan är om rekreationsbruk av droger på fritiden är något problem, om SVT:s medarbetare dyker upp på jobbet och sköter sina uppgifter. Man kan också undra om inte SVT:s policy leder till att den som kanske har ett problematiskt bruk känner sig stigmatiserad och undviker att söka hjälp eller vård.

Television är en kreativ bransch, man sysslar till stor del med underhållning. Men på SVT skall den skapande verksamheten alltså skötas av välkammade, prudentliga tråkmånsar. Det kan förklara en del...

Länk »

Vänstern stökar och bråkar – men har inget att komma med

Den svenska vänstern tycks vara fångad i en bild av sin roll som bråkmakare och rebeller – fast utan visioner.

Att vara vänster är per definition att vara kollektivist. I det perspektivet var klasskamp möjligen en logisk strategi, om än mer fokuserad på konfrontation än på att bygga något som är bra för alla.

Vänsterns kollektivism finns kvar, men tar sig allt mer absurda uttryck. I dag är ras, etnicitet och kön de kollektiva egenskaper som lyfts fram av vänstern.

Som om någon människa skulle vara ansvarig för vilken hudfärg han eller hon råkar födas med. Som om någon skulle kunna välja vilka kulturella referensramar han eller hon råkar uppfostras i. Som om man eller kvinna vore ett val – det ena mer värdefullt, skyddvärt eller "bra" än det andra.

Det rimliga är naturligtvis att varje människa bör bedömas utifrån sina faktiska handlingar, inte beroende på "egenskaper" som den enskilda individen inte kan påverka.

Men vänstern är, per definition, oförmögen att acceptera ett individperspektiv.

Vänstern cementerar i själva verket fast "strukturer" snarare än att riva ner dem.

På så sätt har vi hamnat i en situation där vänstern gör skillnad på folk folk, på samma sätt som till exempel rasister och nationalister gör det. De kollektivistiska lärorna står uppenbart varandra närmare än de flesta vill inse eller erkänna.

Denna position är ett drömläge för dem som vill stöka och obstruera hellre än att presentera något konstruktivt och/eller en positiv vision. Det är en utmärkt mylla för självpåtagen, hemsnickrad indignation och unken morallagstiftning. Och det är en grogrund för våld som politisk metod.

Detta leder oss in i ett samhälle där allt mer av människors vardag blir politiserad. Ett samhälle där ängslig politisk korrekthet sätts före fakta, logik och allas lika rättigheter. Ett samhälle där symbolfrågor tränger ut stora och viktiga frågor, som kanske borde vara de politiskt centrala.

I ett historiskt perspektiv bör man vara uppmärksam på att sådant alltid brukar gå åt helvete.

Laglig verksamhet stoppas av unken nymoralism

Betalningsföretaget Payson har – med bara tre dagars varsel, inklusive helgen – beslutat att stänga ner sin tjänst för webshopen Oliver&Eva, som säljer sexleksaker. Efter en policyuppdatering har man plötsligt infört restriktioner mot försäljning av sådana produkter.

Läs hela historien hos Frihetssmedjan »

Eventuellt är det inte Payson som är skurken, utan någon av de banker eller kreditkortsföretag som de har avtal med. Så har det i vart fall visat sig vara i andra fall.

Men detta är unken nymoralism – oavsett vem som fattat beslutet.

Nu kan man i och för sig hävda att Payson har rätt att göra affärer med vem de vill. Må så vara. Men de skall inte tro att de kan komma undan med en sådan här sak utan att få kritik.

Finansbranschen skall ge fan i att försöka tvinga på folket något slags neokonservativ, högerkristen eller sexualfientlig "moral".

Här finns ett större problem: Helt laglig verksamhet stoppas av betalningsföretag, som gör en till synes egen bedömning av vilka verksamheter och människor som skall få vara verksamma på internet. Detta är inte rättssäkert. Det skapar osäkerhet och öppnar för godtycke. Det flyttar makten över vad som skall vara tillåtet respektive förbjudet från den demokratiska lagstiftningsprocessen till ängsliga finansbolag.

Vi har sett det tidigare. Det ingår i ett större mönster. Skräckfilmsbutiker, Wikileaks och andra har fått sina betalningskanaler stängda – av privata aktörer som slår till, där lagen inte räcker till när till exempel moraltanter eller stater vill stoppa sådant som de ogillar. (I vissa fall finns ett tydligt sådant samband, i andra fall finns en stark misstanke.)

Som av en händelse har Google också för sig saker just nu. Med tre dagars varsel har de bestämt sig för att radera alla Blogger-bloggar med "adult content" som har annonser som länkar till porrsiter. Läs mer här »

Mer om EU:s porrförbud

Ännu en bloggpost om Europaparlamentets förslag om förbud mot porr i media, denna gång hos Nyheter 24:

Porrförbud i EU? »

Läs också piratpartiets ledamot i i Europaparlamentet, Christian Engström:

An EU proposal to ban porn through "self-regulation" »

Se även gårdagens postning här på bloggen, nedan. »

Uppdatering: Falkvinge "Next Tuesday, the European Parliament Votes to Ban All Your Porn. Yes, Really. Take Immediate Action." »

Uppdatering 2: Jerlerup - EU:s porrförbud hotar den svenska lagstiftningen mot våldtäkter »

Uppdatering 3 - en del internationella länkar: Här» Här» Här» Här» Här» Här»

Uppdatering 4: EDRi - European Parliament Considers A Ban On “All Pornography”, Policed By Private Companies »

Uppdatering 5: Ännu värre än EU:s porrförbud!

Uppdatering 6:
European Parliament censors citizens trying to contact MEPs
Porrkrig i Europaparlamentet
Parliament voting for a complete ban on pornography

Yttrandefrihet, rättsstat & nätcensur

Vi lever i ett samhälle med yttrande- och tryckfrihet. Dessa friheter reglerar förhållandet mellan medborgarna och staten. Det innebär att medborgarna skall få ge uttryck för vilka åsikter de vill utan att drabbas av förhandscensur. I vissa fall kan ansvar komma att utkrävas efteråt (förtal, hetsbrott etc.). Men det är en annan fråga.

Länge var detta det enda förhållande som var relevant. Det fanns ett fåtal aktörer: tidningar, etermedia och bokförlag. De hade i sort sett kontroll över sin egen distribution och bara staten kunde ändra på den saken, med hjälp av sitt våldsmonopol. (Vilket också skedde, till exempel när utgåvor av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning beslagtogs under andra världskriget.)

Då var det alltså i princip mediebäraren som omfattades av fri- och rättigheterna. Som regel ett mediehus eller ett förlag. Och i den mån frågan alls var aktuell för medborgarna – i mycket liten skala till exempel vad gällde flygblad, affischer och konstverk.

I förhållande till mediehusen hade medborgarna inga rättigheter att hävda. Vem som helst kunde visserligen skriva en insändare eller debattartikel. Men det var redaktionerna som granskade, värderade och beslutade om eventuell publicering. Naturligtvis. Ingen har rätt att kräva att något skall publiceras i någon annans tidning eller på någon annans förlag. Köp en annons, om det är så viktigt.

Det var då. I dag är verkligheten betydligt mer komplicerad.

I dagens uppkopplade samhälle finns de stora aktörerna på mediemarknaden visserligen kvar. I vart fall de flesta. I vart fall ett tag till. Och deras relation till de enskilda medborgarna har inte förändrats nämnvärt. De är fortfarande gatekeepers i sitt hörn av verkligheten.

Med risk för att påpeka det uppenbara: Det intressanta är att medborgarna kan använda den nya tekniken för att kommunicera – omedelbart, till hela världen – genom text, tal, bild och film. Direkt, utan några granskande gatekeepers på vägen.

Detta är inget mindre än en revolution på informationens, kommunikationens och det fria ordets område. (Och som alltid är gårdagens makthavare måttligt roade av dagens revolutioner.)

Plötsligt kom yttrande- och tryckfriheten att omfatta alla medborgare som ids. Plötsligt blev dessa fri- och rättighetsfrågor relevanta för så gott som alla människor.

Och då skulle man kunna tro att allt är frid och fröjd, eller hur?

Naturligtvis inte. Plötsligt dyker nya gatekeepers upp.

I samband med behandlingen av EU:s telekompaket aktualiserades frågan om avstängning av fildelare från internet. (Vilket är en fråga för medlemsstaterna.) Där stred (pp) och Europaparlamentet hårt för principen att om sådan avstängning över huvud taget skall förekomma – då måste den föregås av en rättslig prövning. Ingen skall straffas innan det prövats rättsligt om ett brott över huvud taget har begåtts. Rättssäkerhet skall råda och eventuella tvångsåtgärder skall skötas av staten, under demokratisk kontroll.

Det var en hård strid innan Europaparlamentet fick igenom denna princip i förhandlingarna med EU:s ministerråd (vid tillfället under svenskt ordförandeskap). Ministerrådet ville istället att i upphovsrättsliga tvister som fildelning – där skulle en part i målet få agera åklagare och domare, för att sedan uppdra åt internetoperatörerna att agera bödel. Utan krav på rättssäkerhet och utan möjlighet att överklaga. Vilket vore orimligt.

Nästa strid lär komma att stå kring notice and take down – eller notice and action, som propagandaavdelningen döpt om frågan till. Frågan lär till exempel komma upp i den förestående revideringen av EU:s e-handelsdirektiv.

Här är grundfrågan åter igen om det skall räcka med att en part i en upphovsrättstvist (till exempel publicering av upphovsrättsskyddat material på internet, eller länkar till sådant material) knäpper med fingrarna för att den aktuella web-platsen eller tjänsten (Facebook, Twitter, bloggar, wikis, Wikipedia, hemsidor etc.) skall tvingas ta bort materialet, länken och relaterad information?

Sedan är problemet ditt – och det är upp till dig att försöka bevisa din oskuld, inför en allsmäktig motpart som redan har en bestämd uppfattning i frågan.

Något förenklat: Skall det räcka med att ett skivbolag, en tidning eller någon annan medieaktör pekar på något för att det skall censureras på internet? Skall det inte krävas bevis, rättssäker prövning och möjlighet till överprövning? Är inte detta en fråga för ordningsmakt och rättsväsende (med regler fastställda under demokratiska former) snarare än för privata aktörer – som till råga på allt är part i målet?

Så långt känns allt rätt klart: Skall censur av olagligt innehåll förekomma – då skall det ske under lagarna, i enlighet med lagarna, med föregående rättslig prövning, under rättssäkra former och inom ramen för statens våldsmonopol.

Men frågan om privat censur går längre än så. Ett relativt nytt fenomen är att skotträdda internetoperatörer hindrar medborgare från att utnyttja sin yttrandefrihet (och den nära kopplade möjligheten att sända och ta emot information). Vissa operatörer censurerar per default web-platser som kan tänkas ha med sex att göra. Andra går längre och spärrar automatiskt material som de anser kan vara stötande – vilket i vissa fall omfattar politiska åsikter och bloggar.»

Hur förhåller man sig till att privata aktörer, i sin del av en sammanlänkad infrastruktur och på eget bevåg censurerar vad som faller dem in – även sådant som inte är olagligt?

Kommer vår nya, uppkopplade era av verklig yttrande- och tryckfrihet att skjutas i sank av politisk korrekthet, moralpanik och ängslighet över att alla inte gillar allt som publiceras på nätet?

Detta är en fråga som är lite knepigare än de ovanstående (avstängning av fildelare samt censur av upphovsrättsskyddat material). Här är frågan vad ett (som regel) privat företag har rätt att göra eller inte göra i sitt eget nätverk. Vilka regler har ett företag rimligen rätt att sätta upp för sina kunder, i denna kontext?

Man kan på goda grunder hävda att privata företag har rätt att sätta upp vilka jävla dumma regler de vill, eftersom man som konsument alltid kan välja en annan leverantör. I praktiken är detta dock en sanning med modifikation. Dels saknas fungerande konkurrens på vissa former av uppkoppling i stora delar av EU. Dels tenderar sådana policyregler att kartelliseras och bli i princip likalydande hos alla företag i en viss nisch – vilket i praktiken gör möjligheten att välja en annan operatör fullständigt meningslös.

Det rimliga är naturligtvis att den som tillhandahåller internet håller öppet för allt innehåll som är lagligt – och för alla tjänster och applikationer som är lagliga (och som inte orsakar teknisk skada på nätet).

Men frågan är om man kan tvinga någon aktör till detta? (Frågeställningen är en del i den förgiftade och förvirrade debatten om nätneutralitet. Och jag är inte helt säker på att slutresultatet blir vad vi hoppas på, om vi ger vår politiker fria händer att bestämma vad som skall få finnas på internet.)

Den smarta nätoperatören bör hålla sig borta från alla former av privat nätcensur. För om den dörren öppnas – då kommer operatören i fråga att bli ansvarig för allt som alla kan tänkas finna olämpligt, stötande, ärekränkande, olagligt, felaktigt och i strid med den rådande samhällsliturgin.

På något sätt hoppas jag att nätoperatörerna inser det. Men jag är inte alls säker.

Och även om jag har motstridiga känslor vad gäller lagstiftning i denna fråga – så kan jag lova att häckla, håna och förfölja var enda nätoperatör som ägnar sig åt censur av lagligt innehåll.

Även om man inte bör eller vill förbjuda folk att vara idioter – så skall de inte tro att de kan komma undan ostraffat med det.

Vänsterns nymoralism

Kolla in Gudmundson på SvD:s ledarsida i dag. Han skriver om sex, porr, de pryda värdekonservativa och de nya sexmoralisterna inom vänstern.

"Radikalernas besvikelse härrör nog mest från att man med det nya samhället inte lyckades skapa någon ny människa med tycke för statssanktionerad och kravmärkt sex."

Så kan det kanske vara. Men det känns som om det bara är en liten del av förklaringen.

Man kan börja undra om 60-talets Flower Power-vänster, med sin fria kärlek, över huvud taget har existerat. Kanske var det bara tolerant Flower Power – medan den riktiga vänstern satt hemma och läste Lenin eller for på allvarliga konferenser i Östtyskland?

Det finns en fråga som gnager här...

Hur kommer det sig att vänstern har gått och fått sexualskräck, blivit nymoralistisk och fördömande? Eller har den – egentligen – alltid varit sådan?

Till Gudmundsons ledare»

Europafacket, del 2

På europafackets kongress i Sevilla har holländarna krävt att även prostituerade skall få fackliga rättigheter.

Detta har fått de svenska representanterna att gå i taket.

LO:s andre ordförande Ulla Lindqvist krävde direkt att förslaget skulle strykas. Handels ordförande Lars-Anders Häggström säger till DN att "Det går inte bara att komma hem och säga att vi svalde alltihop."

Förslaget slutade i en komromiss. Det skall vara möjligt att organisera prostituerade fackligt. Men det svenska facket skall inte ha någon skyldighet att göra detta. Och det tänker man verkligen inte göra.

Så Wanja Lundby-Wedin kommer även i framtiden att kunna tala om principen sist in först ut, utan att någon elak fan börjar skratta. Även uttrycket inkomst av rörelse kommer fortsatt att vara väl förankrat i gravallvar.

SKTF:s ordförande Eva Nordmark knyter ihop säcken "Det står i alla fall ingenting om frivillig prostitution längre. Det var det viktigaste. Något sådant finns inte i vår föreställningsvärld."

Moralpanik, sexualkskräck, förnumstighet, arrogans och en stabil besserwisserattityd kännetecknade med andra ord den svenska insatsen.

När verkligheten inte stämmer överens med kartan, då gäller kartan – eftersom den tillverkades senare. Typ.

[Länk]

Anfäkta och anamma!

Centerpartisten Ingrid Olsson i Ljusdal vill förbjuda fula ord i kommunen.

"Vi har en nollvision inom trafiken, och jag tycker också att vi ska ha det även när det gäller fula ord." säger hon till Aftonbladet.

Ehhh... I rest my case.

[Länk]