Aktuella nätnyheter

...från 5 juli-stiftelsens nyhetsblogg:

• EU-kommissionen vill ge hat och hot på nätet samma tyngd som terrorbrott »

• Facebook: Sänd oss dina nakenbilder »

• Analys: Tyskland gör en u-sväng i övervakningsfrågorna »

• Sverige vill ha nytt datalagringsdirektiv – utan begränsningar »

• Big Media tar över Kulturdepartementet »

• Tyskland tar steget in i internetåldern »

• Nya tyska regeringen vill stoppa meddelandekontroll och svepande datalagring »

• Video: Säg nej till meddelandekontroll! »

• Mer nätcensur i EU:s Digital Services Act – blockering av web-platser föreslås »

• EU-domstolen: Sluta datalagra! »

Big Media tar över Kulturdepartementet

Kulturminister i den nya regeringen är Jeanette Gustafsdotter - tidigare gammelmedias chefslobbyist och upphovsrättsmaximalist.

Läs mer här: Big Media tar över Kulturdepartementet »

Är det verkligen så smart med särintressen som ansvariga statsråd?

Det behövs inga konspirationsteorier

Grupper som har sammanfallande intressen och kanske en gemensam ideologi samverkar inte sällan spontant. Det behövs ingen detaljerad styrning. Det behövs inga lömska sällskap eller hemliga planer. De flesta har ändå klart för sig vad som bäst gynnar dem och deras likar.

När jag jobbade i Bryssel kunde jag på nära håll se hur korporativismen slingrar sig förbi både demokrati och allmänintresse. Då var det främst nöjesindustrin och politikerna som hade sammanfallande intressen.

Idag verkar det mer vara gammelmedia och politikerna som enas för att försvara otidsenliga affärsmodeller och makten över agendan. (Deras fiende är i båda fallen internet och dess fria flöde av information.)

Detta är dåligt och farligt. Men inte det minsta konstigt. Det är så incitamentsstrukturen ser ut. Vilket ibland slutar med att politikerna sviker folket och att Big Business pissar på den fria marknadens grundläggande principer om fair play.

Den som har makt vill som regel ha mer makt. Det är inte heller konstigt. Men skadligt. När politik blir en maktkamp istället för en dynamisk demokratisk process - då kan det lätt sluta med att sådant som är viktigt i samhället försummas medan politikerna ägnar sig åt annat.

Ett problem med konspirationsteorier är att de bygger på att någon har kontroll över alla parametrar i sitt projekt. Vilket är omöjligt. Det finns helt enkelt för många störningsmoment på vägen. För att inte nämna hur svårt det är att hålla saker hemliga.

Däremot inte annat sagt än att grupper av människor kan ha olika projekt. Till och med lömska projekt. Men de är som regel inte ens hemliga. Och de faller ofta på att andra sätter sig på tvären.

Vi lever i det ofta slumpmässiga utfallet av ett komplext system - över vilket ingen har kontroll. Enjoy the ride. Trust the Force.

Det pågår en ständig dragkamp mellan exempelvis frihetliga värden och auktoritära tendenser. Den går tvärs igenom traditionella partilinjer, även om vissa partier är mer auktoritärt lagda än andra.

Samhället är en ständigt pågående process. Dess framtid modeleras av allas vårt handlande.

Länge har politiken fått breda ut sig, utöka sin makt, höja skatterna, styra och ställa över folk och påtvinga folket sin ideologi. Till slut kommer man till en punkt där folket inte längre finner sig i situationen.

En utlösande faktor kan vara att viktig samhällelig kärnverksamhet upphör att fungera - medan politiken istället ägnar sig åt ideologiska experiment och trams. Sådant håller inte i längden.

Med internet fick medborgarna dels möjlighet att göra sina röster hörda för alla som orkar lyssna, dels möjlighet att organisera motstånd när de tycker att något är fel.

Debatten har till stor del flyttat ut på nätet, vilket stressar makthavarna - eftersom nätet är fullt av människor som kan ifrågasätta och käfta emot, inte sällan på goda grunder.

Detta är det nya normala - och det är en bra sak. Folket har i alla tider rest sig när överheten blivit allt för parasiterande och arrogant.

Förr skedde det genom kamp på gatorna. Nu sker upproret genom Facebook-grupper och Youtube-appeller. Nya opinioner växer och tvingar politikerna att fokusera på sådant som är viktigt  - eller bli ersatta av andra.

En sida av informationssamhället är att det leder till en ständig folkresning. Plötsligt blir folket mer delaktigt i hur vårt samhälle utformas. Förr gav styrka, arv, kapital eller röster makt. Idag är det fritt flödande och allmänt tillgänglig information som ger makt åt fler än bara de starka, de redan priviligierade, de rika och de med en politisk plattform.

Därför är det så viktigt att vi försvarar vårt fria och öppna internet.

Fulspelet bakom EU:s nya direktiv om upphovsrätt

Läs min senaste text hos 5 juli-stiftelsen:

Fulspelet bakom EU:s nya direktiv om upphovsrätt »

"Det är så här det går till i det nya, post-demokratiska samhället. Ingen representerar medborgarna. Ingen företräder allmänintresset. Däremot är hela processen nedlusad med särintressen och marinerad i korporativism."

Makten över ordet

Läs min senaste krönika hos Mårtensson - om hur politik och etablerad media försöker begränsa den fria informationen på internet:

Makten över ordet »

"Med internet är anden ute ur flaskan. Och vi är knappt ens i början av den tekniska utvecklingen. Vi kommer att få ett samhälle med i princip fri information oavsett vad den politiska makten och de gamla mediehusen tycker om saken. Men först måste vi ta oss igenom en tid av vånda som har vissa likheter med vad introduktionen av tryckpressen förde med sig."

Marknad, politik och korporativism

För att rädda gammelmedia vill EU strypa nätets fria flöde av information

EU-kommissionen har som bekant lagt fram sitt förslag till en reformerad upphovsrätt. [PDF»] Fast så mycket reform är det inte tal om. Det handlar mer om att gå gammelmedias och nöjesindustrins ärenden – att skydda dem från den tekniska utvecklingen, den nya digitala marknaden och konkurrens från nya aktörer.

Till exempel kommer rätten att länka och citera att inskränkas. Dagens Media skriver...

"Den åtgärd som EU-kommissionen nu presenterar innebär att publicister och förlag ska få exklusiv rätt till att göra sitt innehåll tillgängligt för allmänheten – och rätten att reproducera innehållet för digitala ändamål i upp till 20 år."

Vilket innebär att om detta förslag går igenom – då skulle det inte vara möjligt för mig att publicera ovanstående länk och citat här med mindre än ett föregående tillstånd från, i detta fall, Dagens Media. Det samma gäller om jag skulle vilja göra samma sak på G+, Facebook eller Twitter.

Bakgrunden är att gammelmedia har problem med lönsamheten på grund av att utvecklingen har sprungit ifrån dem. Därför vill mediehusen ha betalt när någon länkar och publicerar ett kortare utdrag ur en text eller en ingress.

Denna modell har prövats i Spanien – vilket resulterade i att Google News drog sig ur den spanska marknaden och att antalet besök på de spanska tidningarnas hemsidor minskade. I Tyskland finns samma modell – men där har de flesta publicister valt att inte åberopa lagen, av ren självbevarelsedrift.

Denna modell har alltså misslyckats totalt i två EU-länder. Och ändå vill EU-kommissionen nu att den skall bli praxis i alla medlemsstater.

Dessutom är det länkarna som får webbens HTTP-protokoll att fungera. Detta är internets nervsystem. Att hindra länkning är att slå sönder det globala nätverk av kunskap som internet är. Det är att strypa vårt fria flöde av information. Det är att göra mänskligheten fattigare.

Den totala idiotin i att begränsa inlänkning är en sak. Men här finns även en demokratisk aspekt.

Att citera ur en artikel (och att länka till den) är en viktig del av det offentliga samtalet. Om man inte får citera, då begränsas möjligheterna för en fri debatt. Och ofta kan det vara av största vikt att få ett citat ordagrant. Djävulen bor som bekant i detaljerna.

I USA finns regler om så kallat "fair use" som tillåter citat eller återpublicering av upphovsrättsskyddat material i rimliga sammanhang – som till exempel i samhällsdebatten, vad gäller kulturkritik eller satir. Något sådant undantag tycks dock inte finnas i det aktuella EU-förslaget.

EU-kommissionens förslag är helt bakvänt. Det går ut på att minska människors tillgång till information – bara för att rädda en bransch som vägrar anpassa sig till utvecklingen, verkligheten och marknaden.

TTIP och internets frihet

Nybloggat på HAX.5July.org:

Todays TTIP leak and the Internet »

I dag har det läckt ut material om "frihandelsavtalet" mellan EU och USA, TTIP. Som väntat finns tecken på ett nytt försök att offra vårt fria och öppna internet för upphovsrättsindustrins särintressen.

Jag vill leva i ett rimligt samhälle

Skall vi kunna göra något bra av landet, under rådande förutsättningar – då måste folk höja blicken och sluta sätta sig på tvären.

Den rödgröna röran måste få in i sitt huvud att andra människor inte är rasister bara för att de ser problem med logistik, arbetsmarknad, bostäder och trygghetssystemen i en välfärdsstat med mycket stor invandring. Och vänstern måste acceptera att det liberala, demokratiska, västerländska samhällets spelregler med nödvändighet måste göras tydliga för alla som kommer till vårt land.

Den borgerliga gubbhyllan måste inse att alla flyktingar och migranter inte är fundamentalistiska kriminella. Ja, det finns vissa problem som måste hanteras – men de allra flesta nya svenskar är hyggliga människor som vill arbeta och skaffa sig en rimlig levnadsstandard. (Även om brottsligheten visar sig vara högre bland invandrare än svenskar, så innebär det fortfarande inte annat än att de allra flesta invandrare är hyggligt folk.)

Sverigedemokraterna måste förstå att deras heliga gral – den svenska välfärdsstaten – är en del av problemet. Om den inte reformeras och blir mer individanpassad, då kommer på sikt inte någon att kunna känna att han eller hon lever i något slags trygghet.

Facket måste sluta bete sig som ett skråväsende. Nya jobb måste släppas fram – även om de är enkla och även om det innebär att den som är ny på den svenska arbetsmarknaden "bara" får lön efter förutsättningar och förmåga. (Det är trots allt bättre att nya svenskar bara blir delvis bidragsberoende än helt och hållet. Med en fot inne på arbetsmarknaden kan de sedan gå vidare och bli självständiga.)

Näringslivet måste tänka nytt och stort. Det är här de resurser som resten av samhället använder skapas. Det är här entreprenörer kan skapa jobb som går att sköta utan allt för höga krav på språkkunskaper och utbildning. Hållbara jobb, som inte bygger på offentliga bidrag.

Myndigheterna måste göra det lättare för de nya svenskar som vill skapa ett gott liv för sig själva och de sina att göra det. Det måste finnas snabbspår för välmotiverade, klipska och ambitiösa invandrare. Till exempel måste det bli väldigt mycket enklare att starta och driva eget företag. Småföretagande är en viktig del av basen för samhällsekonomin och det gäller minst lika mycket för invandrare. Speciellt som de ofta inte har så många andra alternativ.

Den politiska klassen måste sluta med allt djävla trams och fokusera på sådant som är riktigt viktigt. Saker som politikerna inte måste lägga sig i för att landet skall fungera kan med fördel lämnas till marknaden och de enskilda individerna.

Folk i allmänhet måste vara beredda att ta större ansvar för sig själva, sin situation och sina handlingar. Frihet och individuellt ansvar är den bästa medicinen om man vill ha ett stabilt och harmoniskt samhälle där det skapas tillväxt och välstånd som gynnar alla.

Om vi vill hantera den rådande situationen, då är det hög tid att alla tar sig samman. Men för tillfället tycks många krafter samverka för att göra ett besvärligt läge ännu värre. Man har tappat greppet och koncepten – till den grad att vi nu alla är offer för omständigheterna och ödets nycker. Det måste bli ändring på den saken.

Det låter jobbigt, jag vet. Men tänk efter. Vad är alternativet?

Sponsra denna blogg »

Så kortsluts demokratin i EU

Nybloggat på HAX.5July.org:

Short-circuiting democracy the EU way »

Om hur EU-apparaten kringgår de öppna demokratiska arbetsformerna och fattar allt fler beslut utan insyn, bakom stängda dörrar.

Fail: EU:s nätneutralitet öppnade för vägtullar på internet

I begynnelsen skapade forskarna på Cern ordning i kablar och datorer som visserligen kunde kommunicera med varandra – men inte på ett strukturerat och användarvänligt sätt. Hypertextprotokollet växte till the World Wide Web - WWW.

Dessutom skänkte dessa forskare i ett anfall av storsinthet webben till mänskligheten. Vilket kanske inte var mer än rätt – eftersom i vart fall Europas skattebetalare har pumpat in astronomiska mängder pengar i Cern.

Det hade nog blivit något slags struktur ändå. Eller snarare olika strukturer, på ett balkaniserat internet. Förmodligen hade det slutat med flera olika nätverk: Microsoft hade säkert byggt ett eget. Fransmännen hade byggt vidare utifrån kalkontjänsten Minitel. (Jodå, Sverige hade också en variant av Minitel – Teleguide som drevs av Televerket, IBM och Esselte. Jag hade en terminal.) Kabel-tv-bolagen skulle vilja bygga egna små inhägnade nät. Och AOL hade kanske fortfarande varit branschens lysande stjärna.

Men så blev det alltså inte. WWW var tidigt ute, hade ett begripligt koncept, var mest användarvänligt – och öppet för alla som ville synas och utbyta information. Snabbt skapades ett globalt nätverk som har bundit samman och lyft mänskligheten vad gäller kunskap, kultur, pornografi, demokrati, sociala kontakter, yttrandefrihet, bilder på söta katter och inte minst företagande.

Plötsligt kunde alla företag som ville exponera sina varor och tjänster dygnet runt, alla årets dagar, för en global publik. Dessutom hade små företag möjlighet att göra sig gällande nästan på samma sätt som stora. Det var ett gigantiskt kliv framåt för fritt företagande och fri konkurrens.

Men det fanns en välgrundad misstanke om att de som hellre hade sett ett balkaniserat internet lurade i vassen. Därför formulerade aktivister och akademiker olika deviser för att försvara ett fritt och öppet internet. Detta var de ursprungliga, någorlunda rimliga försöken att etablera en princip om nätneutralitet.

Min favorit är: Internet skall vara öppet för alla lagliga tjänster och applikationer som inte medför teknisk skada för nätet – och man skall behandla alla sådana tjänster och applikationer lika utan att diskriminera med avseende på innehåll.

Med "man" menas här alla de olika aktörer (och de är väldigt många) som på något sätt kan sägas bära upp ett gemensamt internet.

Nu kan man förvisso anföra att företag skall ha rätt att sälja vilken skit som helst – om kunderna är OK med det. Till exempel en uppkoppling till ett intranät som bara erbjuder Aftonbladet, Blocket, Disney, TV3 och Hotmail för 25 spänn om året. (Eller "gratis" genom annonsfinansiering.)

Visst. Men – då skall man inte kalla den produkten för internet. Att göra det vore helt enkelt att ljuga och vilseleda kunderna. Säljer man uppkoppling till internet, då är det hela internet kunderna skall kopplas upp till.

En del kabel-tv-bolag var länge inne på tanken med fristående intranät. Och TeliaSonera har för inte alls länge sedan lekt med tanken på ett nät där de själva producerar innehållet för en portal som alla kunder möter så fort de kopplar upp sig. Det skulle förmodligen vara tämligen lönsamt. Men idén tycks, tack och lov, inte flyga. (Den lever i dag främst kvar i länder där totalitära och auktoritära regimer försöker kontrollera informationsflödet.)

Men åter till själva nätneutraliteten. Att det som kallas internet också skall vara internet är en sak. Problemet som uppstår är när frågan lyfts över till politiken. Då får man inget så enkelt och klart som definitionen ovan. Speciellt inte när lobbyister och särintressen lägger sig i – i syfte att få till lagstiftning som gynnar dem, men missgynnar deras konkurrenter och hindrar nya aktörer. (Jag har varnat för detta i åratal.)

I USA har frågan om nätneutralitet sorterats in under den klåfingriga, nymoralistiska och kartellvänliga radio- och tv-myndigheten FCC – vilket nog inte är helt lyckat.

Och i EU har man just klubbat ett regelverk som är snårigt och långt ifrån så tydligt och minimalistiskt som min favoritprincip ovan. Egentligen har den europeiska debatten handlat om något helt annat än den ursprungliga neutralitetsprincipen: Gräddfiler.

Det finns en utbredd oro för att om man tillåter nätoperatörer att sälja snabbare trafik till ett högre pris, då kommer hastighet och kvalitet på det "vanliga" internet att sjunka. Själv är jag teknikoptimist och inte så oroad över den saken. Jag tror att allt kommer att bli snabbare, hela tiden. (Och att olika snabb uppkoppling har olika pris, det är ju redan en självklarhet i konsumentledet.)

Men det finns andra, mer lömska sidor av saken.

I EU:s beslut öppnar man för gräddfiler med extra snabb trafik för "specialiserade tjänster". Detta exemplifieras med HD-tv och telekirurgi. Well, man kunde tagit vilka exempel som helst. Det är nämligen inte att vissa aktörer kan köpa snabbare nättrafik som är problemet. Och jag tror som sagt inte heller att detta i praktiken kommer att leda till långsammare och mer instabil trafik för alla andra. (Även om det finns avskräckande exempel på sådant, främst i USA.)

Problemet är att telekomjättarna tolkar det nya regelverket som att de med vett och vilje kan hota att strypa specifik trafik.

Här skall nämnas att den europeiska telekomlobbyn domineras av gamla statliga monopolföretag som tyska Deutsche Telekom (grundat 1947, som en del av federala Postverket) och spanska Telefonica (grundat 1924) – uppbackade av sina nationella politiker i EU:s ministerråd. Detta är stora företag med stora nät, en mängd dotterbolag i olika länder och väldigt många privatkunder.

Så vad är det då de försöker göra?

Anta att du har ett internetbaserat företag. Du köper uppkoppling med den hastighet och volym du behöver. I andra ändan av linan sitter användarna. De betalar också, för tillgång till bland annat dina tjänster. Allt är betalt, till marknadsmässiga priser. Två gånger.

Sedan börjar du tjäna pengar på din verksamhet. Då kommer telekomoperatörerna och säger att de vill ha en procentuell andel av ditt företags vinst för att kunna garantera att din uppkoppling har en kvalitet som din verksamhet behöver. Med tanke på att operatörerna som regel sitter så väl på ditt företags uppkoppling som på näten ut mot de privata användarna, så finns det flera punkter där bolagen kan klämma åt dig.

Vi vill ha ett par procent av ditt företags vinst. För det skulle ju vara tråkigt om något skulle hända din fina app... Typ.

Illa. Men OK, då vänder man väl sig bara till en konkurrerande operatör istället? Kanske inte. Detta är ett koncept som den samlade europeiska telekomlobbyn står bakom. Och tillsammans har de en förödande dominans på marknaden. (Förvånansvärt få moderbolag står bakom den uppsjö av telekomoperatörer som verkar under olika varumärken runt om i Europa.) Skrider de till handling, då kommer de med största säkerhet att göra det tillsammans. En kartellbildning, helt enkelt. Som de för övrigt kan komma undan med – eftersom de hävdar att de tolkar EU:s nya regler om nätneutralitet som att konceptet är tillåtet.

Det är rent av så att det mer eller mindre kommer att krävas branschsamordning. Låt säga att ditt förtags uppkoppling är beroende operatören X. Vanligtvis har X även ett nätverk av användare / privata slutkunder som de också kontrollerar din tillgång till. Men det senare gäller även nätoperatör Y, Z, Å, Ä och Ö. Även de kan strypa din trafik mot slutkund om du inte hostar upp pengar till dem. Detta kommer i stort sett att vara ohanterligt om inte alla inblandade operatörer samordnar sina krav på en andel av ditt företags omsättning.

(Annars blir det som för Youtube, som möts av ett ormbo av ekonomiska krav från ett stort antal olika nätoperatörer, på grund av att deras trafik är så tung. I sammanhanget tas ingen hänsyn till att Youtube / Google antingen har egna kablar eller köper tillräcklig kapacitet för sin utgående trafik – och att slutkunderna i andra ändan betalar sina operatörer för att få tillgång till bland annat Youtube. Alla på vägen vill ha del i företagets vinst, i vissa fall flera gånger.)

Så vad är nu detta för slags konspirationsteori? Har jag några belägg för det jag skriver?

Här vill jag börja med att hänvisa till vad jag själv upplevt i diskussioner på möten och seminarier i Europaparlamentet, där telekomlobbyn har medverkat. Detta är deras våta dröm. Vid upprepade tillfällen har de även försökt sälja in konceptet till enskilda ledamöter. Vilket uppenbarligen har lyckats.

Och så har vi ju Deutsche Telekoms chef, Timotheus Höttges – som direkt efter att EU spikat sina regler för nätneutralitet förklarade att detta öppnar för att DT kan kräva en procentandel av startupföretags omsättning för att "garantera" dem den kvalitet de behöver för sin uppkoppling ("guaranteed good transmission quality"). Vilket implicerar att det inte räcker med att köpa en uppkoppling med nödvändig volym och hastighet för att vara "garanterad" tillräcklig kvalitet.

Detta är den nya affärsmodellen. De stora telekomoperatörerna tänker inte nöja sig med att ta betalt för företagens uppkoppling och av de slutkunder som vill ha tillgång till tjänsterna. De tänker även införa vägtullar på internet.

Det finns massor av praktiska problem med DT&Co:s upplägg. Till exempel har det hitintills varit näst intill gratis att testa olika startup-idéer på nätet. Det har bara varit att köpa uppkoppling, testa och experimentera sig fram – till dess att idén bär eller brister. Men nu måste man alltså utgå från att man behöver göra upp om att betala beskyddarpengar, om man över huvud taget vill komma igång. Vilket kommer att begränsa kreativiteten och kväva många nya företag i sin linda.

Tråkigt.

Det är så här det blir när saker och ting tröskas genom politikens korporativistiska kvarnar i EU. (Ta aldrig en fråga, hur mycket du än brinner för den, till EU-nivå – om du inte redan från början är helt säker på att det är din linje som till sist kommer att vinna.)

Till skillnad från vad folk påstått när jag skrev om detta på annan plats härom dagen vill jag inte alls ha någon ny lagstiftning på området. Putsar man på dåliga lagar, då blir de inte sällan ännu sämre. Speciellt när alla politiska förutsättningar är de samma som tidigare. (Möjligen skulle man kunna sända hela lagpaketet i papperskorgen, men det kommer inte att hända.)

Istället vill jag att den fria marknadens aktörer, entreprenörer, internetanvändare och media skall upptäcka vad som är i görningen. Jag hoppas att marknaden kommer att döda idén om vägtullar på internet – på det mest gruvliga sätt.

Och jag hoppas att de små och oberoende internetoperatörer som finns kvar inser vad som är på väg att hända – i tid för att hinna utnyttja den fördel de faktiskt har av att "bara leverera dum kabel" till företag och allmänhet.

Diskutera!

• Carrier DT Targets Startups After Europe Agrees Net Neutrality Rules »
• Deutsche Telekom chief causes uproar over net neutrality »

Vänstern är ett egoistiskt, reaktionärt särintresse

Är vänstermänniskor mer ego-centrerade än andra?

Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att vänsterfolk är snabba med att låta meddela att de blivit kränkta, av en eller annan anledning. Däremot verkar de inte lika intresserade av att visa respekt för andra människor.

I den kulturella sektorn har vänsterartister som regel inga problem med att de själva är framgångsrika och drar in pengar – samtidigt som de gärna kritiserar kommersialism, kapitalism och masskultur i andra sammanhang.

Vänstern är inte heller sen att stämpla människor som vill behålla mer av sina egna, ärligt intjänade pengar som egoister. Samtidigt tvekar den själv inte en sekund vad gäller att göra anspråk på att få del av andras tillgångar.

Vänstern bygger strukturer för att värna intressen för de människor som har ett jobb, även om det innebär att det blir svårare för andra att etablera sig på arbetsmarknaden. På samma sätt värnar den intressen för de människor som har en bostad, även om det innebär att andra stängs ute från bostadsmarknaden.

Vänstern står bakom en monolitisk välfärdsstat som i princip inte lämnar något utrymme för alternativa lösningar, eget ansvar eller spontant framväxande system i civilsamhällets regi. Detta drabbar främst vanligt folk. I vänsterns välfärdsstat är det bara den med tjock plånbok som kan känna sig verkligt trygg och fri. Mer så där, än i ett pluralistiskt system. Allt detta för att vänstern sätter sina egna etablerade intressen och förmåner främst.

Avundsjuka är en central drivkraft för vänstern. Den ser hellre att alla har det lika dåligt än att några tillåts lyckas och bli framgångsrika. Den är blind för att fri företagsamhet och entreprenörskap skapar jobb för andra, tillväxt för vårt samhälle och utveckling. Den tycks tro att livet är ett nollsummespel.

Dessutom lyckas vänstern med allt detta mot en undertext som gör gällande att den skulle vara "snällare" och "mjukare" än andra politiska krafter. Vilket är ett imponerande illusionsnummer – med tanke på att vänstern vill bestämma över andra och minska människors möjlighet att kunna göra fria, frivilliga val efter eget huvud.

I själva verket är vänstern bara ett reaktionärt särintresse.

En röd dag, för att..?

I Sverige har vi helgdagar i vördnad inför Gud, Nationen och Partiet.

Eller rättare sagt Gud, Nationen och Arbetet. Den senare dagen har mutats in av Sossarna, Vänsterpartiet och en del andra vänsterorganisationer.

Att hedra Arbetet kan kanske ha sina poänger. Skapande, välstånd och tillväxt. Men är det verkligen det man firar?

Titta på en normal första maj-demonstration och du ser särintressen som är ute och promenerar. Gruppegoism, avundsjuka och konfrontation är vad det brukar handla om.

Allt organiserat av politiska krafter som vill höja skatter, reglera och kontrollera. Politiska krafter som vill flytta makt från folket till staten. Det vill säga de krafter som är tillväxtens värsta fiender.

Första maj är tyvärr en dag som till största delen handlar om att markera för negativa budskap.

Det är så 1900-tal.

I dag talar statsminister Stefan Löfven (S) i Sundsvall. I protest mot sina egna dåliga opinionssiffror.

Nätneutralitet: Förvirrad debatt - men en enkel lösning

Diskussionen om nätneutralitet är förvirrad. Det beror dels på att frågan har växt på bredden, dels på att debatten om nätneutralitet i Europa och USA till stora delar handlar om olika saker.


Från början handlade nätneutralitet om att internet skall vara öppet för alla lagliga tjänster och applikationer som inte medför teknisk skada för nätet – och att man skall behandla alla sådana tjänster och applikationer lika.

Naturligtivs är det inget som hindrar, låt säga Schibsted från att starta Schibsted Net – som skulle kunna vara en gratistjänst med utbud endast från de egna företagen Aftonbladet och Svenska Dagbladet, kanske toppat med någon webmail och tjänster från betalande annonsörer. Om de vill och tror att det är en affärsidé, visst. Men då skall de inte få kalla tjänsten internet.

Denna princip kan även appliceras visavi enskilda tjänster, som när en del internetoperatörer till och från har blockerat Skype. Vilket känns som en uppenbar och påtaglig begränsing av vår tillgång till internet.

Den som påstår sig sälja internetanslutning skall helt enkelt tillhandahålla hela internet.


Sedan är frågan vem som skall betala för vad. Tjänsten du köper av din internetleverantör är uppkoppling till nätet. Volym och hastighet kan variera med pris, speciellt vid mobil uppkoppling. Men det är du som bestämmer. Du köper den tillgång till internet som du vill ha.

Då blir det konstigt när nätoperatörerna börjar trixa i andra delar av systemet. Som när amerikanska kabelägare började strypa hastigheten för Netflix, ner under en tekniskt acceptabel nivå. För att ge Netflix samma hastighet som andra ville de ha extra betalt, med hänvisning till att det handlar om mycket trafik.

Men vi konsumenter ju redan betalt för att få tillgång till det internet där bland annat Netflix ingår. Det är vi som, genom en aktiv handling, går in och hämtar trafikintensiva saker på Netflix, Youtube eller Facebook. Att då ta extra betalt från de företag från vars servrar vi, de redan betalande kunderna, hämtar saker – det känns bakvänt.

Rent praktiskt lär det dessutom bli ohållbart om alla som sitter på internets flaskhalsar skall börja ta extra betalt för att leverera redan betald trafik.

Dessutom finns en konkurrensaspekt på det hela. Säg att en ny tjänst – till exempel Radio Bubb.la – skulle bli en succé och börja dra mycket stora mängder trafik. Trafik som slutkunden, den uppkopplade redan har betalt för. Är det då rimligt att alla som sitter vid nätets korsvägar, flaskhalsar och nervcenter skall börja begära extra betalt från Bubb.la för denna trafik?

Och säg att det ändå blir så – och att Google, Netflix, Facebook och Bonniers väljer att betala vägtullar på internet. De är kapitalstarka och har råd. Vilket nya företag, uppstickare och små konkurrenter inte kan matcha. Det innebär i så fall att de stora nätjättarna faktiskt får ett skäl för att finna sig i att betala de digitala vägtullarna – nämligen att hindra nya konkurrenter från att ta sig in på marknaden.

(Sedan finns en helt annan diskussion som rör hastighet, men som inte handlar om att strypa trafik utan om att släppa fram viss prioriterad trafik i en egen fil. Här finns naturligtvis en risk för att hastigheten i det "vanliga" nätet blir eftersatt. Men å andra sidan kan jag inte se hur man skulle kunna hindra verksamhetskritiska aktörer som sjukvård, banker och myndigheter från att hyra egna, störningsfria linor med mycket hög hastighet.)


I USA har frågan om nätneutralitet blivit extra skruvad i och med att man har sorterat in internet under den klåfingriga, nymoralistiska och kartellvänliga radio- och tv-myndigheten FCC.

Den amerikanska delen av nätet ställs därmed under politikernas och särintressenas kontroll. Det kommer att innebära att internet i USA riskerar att regleras sönder, både vad gäller innehåll och teknik. På så sätt skapar man helt nya problem, helt i onödan.

Här måste vi vara uppmärksamma – så att något motsvarande inte händer i Europa.


Frågan om nätneutralitet är en soppa, med många kockar. Därför bör man koka ner det hela till en minsta gemensam nämnare – för största möjliga öppenhet och frihet.

Som jag ser det måste vi undvika detaljreglering, politisering och korporativa tendenser. Vi måste vara öppna för utveckling och konkurrens. Så det finns egentligen bara ett enda beslut som behöver fattas av våra lagstiftare: Att den tjänst som heter internet skall vara öppen för alla.

Internet skall vara öppet för alla lagliga tjänster och applikationer som inte medför teknisk skada för nätet – och man skall behandla alla sådana tjänster och applikationer lika.

Skit i detaljstyrning av teknik och innehåll. Slå bara fast denna enkla, minimalistiska princip om öppenhet.

Ett fritt internet - värt att kämpa för!

Det kan vara en smula utmattande att år efter år slåss emot förslag efter förslag som alla syftar till att inskränka internets frihet. Det känns som om det aldrig tar slut. Ibland kan man man bli lite grinig och uppgiven.

Då gäller det att komma ihåg vad den här striden handlar om.

För oss som studerade, jobbade och försökte sprida idéer innan internet fick allmän spridning är skillnaden gigantisk: Nyss måste all kunskap sökas på papper, jobb måste göras och transporteras rent fysiskt, marknadsföring var en mycket kostsam historia och den som hade ett budskap måste få det godkänt av medias gatekeepers innan det kunde få någon allmän spridning att tala om.

Informationssamhället är mer revolutionerande än de flesta av oss tänker på till vardags. Det är ett gigantiskt kliv för mänskligheten.

Fritt företagande: Internet ger alla en chans att lyckas. I stort och i smått. Företag kan nå sina kunder och vara tillgängliga, dygnet runt, året runt, i hela landet och hela världen. Entreprenörer som tidigare aldrig ens känt till varandra kan samarbeta och nya synergieffekter uppstår. Företagens kunder kan enkelt jämföra priser och produkter, vilket är en förutsättning för fri konkurrens.

Fri forskning: Kunskap, forskningsresultat och nya upptäckter görs tillgängliga för hela världen. Vetenskapsmän kan enkelt finna samarbetspartners utan att geografiska avstånd är något problem. Kluster av intresserade människor utvecklar vetenskapliga projekt och bistår med analys. Ett fritt informationsflöde skapar, i sig, framsteg som aldrig annars ägt rum.

Fri kultur: Internet har givit skapande människor en global publik. Författare, konstnärer, musiker och filmare kan nå sin publik utan att stoppas av småskurna smakdomare på vägen. Nya samarbeten växer fram och människor har större möjlighet att bygga vidare på vårt samlade kulturarv. De med smala kulturella intressen kan finna likasinnade och skapa plattformar som aldrig hade blivit till i den lokala, fysiska världen. Nätet hjälper kulturen att vara den levande process som den måste vara.

Fria tankar: Internet är ovärderligt som verktyg för det fria ordet. Alla kan ge uttryck för sin åsikt, utan att behöva fråga medias gatekeepers om lov. Nätet gör politisk aktivism så mycket enklare. Det gör det enklare för medborgarna att organisera sig. Det ökar den demokratiska delaktigheten både genom att tillhandahålla verktyg och genom att göra information tillgänglig.

Exemplen är oändligt många fler. Tänk bara på vad internet ger oss i vår vardag, hur det förenklar våra liv, ger oss glädjeämnen och låter oss hålla kontakt med nära och kära.

Men ett fritt internet har många fiender: Det kan vara politiker som inte är speciellt roade av att folket är informerat och engagerat. Det kan vara företag som vägrar acceptera att nätet har förändrat marknaden och dess förutsättningar. Det kan vara aktörer som vill monopolisera information, vetenskap och debatt. Det kan vara krafter i staten som har en annan agenda än ett öppet samhälle. Det kan vara grupper som anser att deras ställning som "elit" på det ena eller andra området hotas av fria informationsflöden.

Därför måste striden för internets frihet tas varje dag, gång på gång.

Parasiter!

Nu börjar det bli dags att packa och taktiksova inför ännu en vansinnig vecka med Europaparlamentet i Strasbourg.

En av alla blodtryckshöjare inför veckans session är tisdagens beslut om att dela ut pengar till döende företag från EU:s globaliseringsfond. Nokia skall få pengar. Och tysk och dansk vindkraftsindustri skall få pengar. (Quel surprise!) Dock, för en gångs skull, inga pengar till den franska bilindustrin.

Massor av pengar. (Av hänsyn till min egen hälsa har jag låtit bli att ta reda på exakt hur mycket.) Och om man ser till hur mycket en europeisk skattebetalare tvingas jobba ihop för att täcka de verkliga kostnaderna för ett sådant här beslut, då är det säkert det dubbla.

Detta är inte bara pengar till dödsdömda dinosaurier. Det är inte bara pengar som kastas in i ett stort svart hål. Det är inte bara pengar som skjuter på och gör oundvikliga strukturomställningar större och värre än nödvändigt. Det är pengar som förbrukar knappa resurser. Det är pengar som aldrig kommer att bidra till att något skapas. Det är bidrag till företag som skulle göra oss alla en tjänst genom att istället lägga sig ner och dö.

Detta är alltså EU:s sätt att möta krisen... (Det är, på allvar, psykiskt påfrestande att se detta vansinne på nära håll.)

Så skulle det aldrig gå till i en fri ekonomi.

(Länge hade jag en viss respekt för den svenska högern, som var emot sådana här dumheter. Men dess motstånd tystnade tragiskt nog i samma ögonblick som det blev aktuellt att öppna denna pengapåse för Saab.)

TTIP: Slaget om demokratin och den fria ekonomin

Om jag vore i regeringens (eller sossarnas) kläder – då skulle jag vara extremt försiktig vad gäller det handelsavtal som just nu förhandlas fram mellan EU och USA, TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership).

Till att börja med är hemlighetsmakeriet stort. (Precis som när det gällde ACTA-avtalet.) Senaste förhandlingsrundan hölls förra veckan. De positionspapper som avslöjar vad USA vill med avtalet har hemligstämplats. Inte ens EU:s medlemsstater (till exempel Sverige) får ta del av dokumenten. Detta hindrar dock inte statsminister Fredrik Reinfeldt från att offentligt torgföra åsikten att TTIP är bra.

Men saker läcker ut. Det är till exempel klart att TTIP kommer att innehålla regler om Intellectual Property, IP. Det vill säga upphovsrätt. Och det finns all anledning att tro att USA och EU kommer att upprepa sin position från (det fallna) ACTA-avtalet. Det vill säga att offra internets frihet för att nöjesindustrin skall slippa ställa om sig till den nya digitala marknaden.

TTIP kallas ofta för ett frihandelsavtal. Men det är fel. I vart fall om man menar fri handel. Visserligen är det tänkt att en del handelshinder skall bort. Men mest handlar det om att synka amerikansk och europeisk lagstiftning. Vilket riskerar att bli en enkelriktad historia, där EU får anpassa sig till amerikanska regler. (EU-kommissionen har till exempel meddelat att den inte tänker kräva att EU:s nya regler för persondataskydd tas med i avtalet, trots att detta borde vara en central fråga i den nya digitala ekonomin.)

Detta är dock inte det mest kontroversiella. Med TTIP är det dags att lära sig ett nytt begrepp: Investor-state dispute settlement.

Detta är politisk dynamit. Det handlar – enkelt uttryckt – om att storföretag skall kunna stämma länder som stiftar lagar som de ogillar.

Den lite längre förklaringen: Med detta instrument kan företag begära skadestånd från länder för utebliven förväntad vinst som är konsekvensen av lagar och andra demokratiskt fattade beslut. Skadeståndsprocessen initieras av företagen och drivs i form av en förlikningsprocess (utanför det ordinarie rättsväsendet, med affärsjurister som domare) utan möjlighet att överklaga.

Om Fredrik Reinfeldt inte begriper vad som är problematiskt med detta, då skall han få ett par ledtrådar här...

I en demokrati är det folkets valda representanter som bestämmer reglerna, inte utländska storföretag.

(Man kan förvisso tänka sig att utländska företag skall kunna ta länder inför rätta, till exempel vid nationaliseringar. Men den möjligheten finns redan. Och det är inte vad det är fråga om här. Här handlar det om utebliven förväntad vinst och uppgörelser utanför det rättsliga systemet.)

I en demokrati väljer vi politiker utifrån vilket samhälle vi vill ha. Och det är sedan dessa politiker som skall ställas till svars för hur makten utövas. Detta är varken enkelt eller oproblematiskt, men demokratin är ändå det bästa och mest civiliserade system vi har. Denna process skall inte ersättas med att särintressen bestämmer spelreglerna.

I en demokrati gäller lagen lika för alla. I detta sammanhang – oavsett om de företag som berörs är inhemska eller utländska. Utländska storföretag skall inte ha speciella rättigheter / förmåner.

Om en lags giltighet skall prövas – då skall det ske i svensk domstol (prövning mot grundlagen), EU-domstolen (prövning mot EU:s fördrag) eller Europadomstolen (för prövning mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna). Det skall ske på ett öppet och rättssäkert sätt.

I en fri ekonomi spelar alla företag efter samma regler. Utländska storföretag ges inte några speciella fördelar som de lokala företagen inte har.

I en fri ekonomi konkurrerar företag med pris, kvalitet och kreativitet – inte med speciallagstiftning.

I en fri ekonomi väljer förtag själva vilka länder och marknader de vill vara verksamma på. Om reglerna och förutsättningarna inte passar, då är de fria att låta bli. Och det är inte företagens roll att sätta reglerna.

Politiker skall syssla med politik, företag med företagande. Vi skall inte ha ett korporativistiskt system där särintressen tjänar mer på att lobba fram speciallagstiftning än på att sköta sig på en fri och öppen marknad.

Listan kan göras längre. Men jag hoppas att min poäng har gått hem. Detta är bortom att vara dåligt. Det är helt enkelt oacceptabelt.

För att knyta ihop säcken: Regeringen (och sossarna) bör tänka sig för väldigt, väldigt noga när det gäller TTIP. I ena vågskålen finns demokrati och en fri ekonomi – i den andra korporativism och crony capitalism av sämsta sort.

Här hjälper det inte att blunda och hoppas att frågan blåser förbi. Det kommer att bli strid. Och det är en mycket god idé att noga fundera igenom var man står (och varför) innan man ger sig in i den striden.

EU om TTIP | Wikipedia om TTIP

Det är hög tid att rensa upp i politiken!

När den svenska borgerligheten och jag gled ifrån varandra – då upplevde jag det inte som att jag förändrades, utan att de borgerliga partierna lämnade sina kärnvärden, sina principer och sina idéer.

Något liknande håller på att ske just nu, i ett större perspektiv. Jag är för frihet. Jag är för en fri ekonomi. Jag är för demokrati och våra grundläggande fri- och rättigheter. Jag är för lika rättigheter. Jag står fortfarande kvar vid åsikten att rättsstaten är viktig och att maktdelning är en bra sak. Samtidigt håller den politiska eliten (borgare så väl som sossar) på att skapa något slags post-representativ demokrati med uppenbart korporativistiska inslag – som känns både främmande och skrämmande.

Till exempel gäller inte längre samma regler för alla. Samtidigt som små- och medelstora företag hålls i ett strypgrepp av skattefogdar och statens övriga funktionärer kan storföretag komma undan med nästan vad som helst. Om jag gör dåliga affärer och hamnar på obestånd, då försätts jag i konkurs – samtidigt som banker som gör samma sak räddas med skattepengar. Entreprenörer som vill skapa nytt behandlas styvmoderligt medan gammal industri utan framtidsutsikter hålls under armarna med skattepengar. Big Business beställer speciallagstiftning av politikerna för att slippa förändra sina affärsmodeller till en ny verklighet och dagens marknad.

(Det behöver inte vara något fel på att företag är stora, i sig. Men när de inte längre behöver – eller ens förväntas – följa samma regler som alla andra, då är något allvarligt fel.)

I politikens dubbla bokföring tar sig staten rätt att massövervaka folket (alla, även de som inte är misstänkta för något brottsligt) – samtidigt som statens eget hemlighetsmakeri ökar, offentlighetsprincipen urholkas och allt fler beslut fattas bakom stängda dörrar. Medborgarnas liv blottläggs samtidigt som maktutövningen blir allt mer skyddad från insyn och påverkan.

Långsamt håller det på att växa fram åsiktslagar (så väl i Sverige som i EU) som styr vad som får lov att sägas offentligt. Samtidigt ägnar sig politikerna själva åt att rulla ut morallagstiftning som, i grunden, bara bygger på att de själva tycker illa om något, har någon hangup eller tror på något som de borde behållt för sig själva.

Det presenteras förslag till lagar och regler som – i defaultläget – utgår från att medborgarna inte skall ha rätt till oberoende rättslig prövning. Det förhandlas fram handelsavtal som inte handlar om fri handel, utan om att särintressen skall få rätt att göra sig breda på den fria konkurrensens och folkets bekostnad.

Polisen militariseras. Den demokratiska beslutsprocessen urholkas. Förmynderiet ökar. Och de politiska makthavarna fjärmar sig från det folk de en gång var satta att representera.

Och de enda protester som ges utrymme i den offentliga debatten är att rödskägg och moraltanter får kräva mer reglering, mer kontroll och därmed också mer makt till de politiker som fuckat upp allt från början.

I min värld skall politiker vara ödmjuka inför sitt uppdrag. De skall stå upp för individens frihet, en fri ekonomi, medborgarrätt, rättsstat och en levande demokrati. De skall inte vara rädda för det som är nytt eller annorlunda. De skall verka för att samma spelregler gäller för alla (inklusive dem själva). De skall respektera människors rätt till privatliv och de skall betrakta folket som individer och medborgare, inte som undersåtar.

Detta är en klassiskt liberal "etisk" dimension som det borde finnas utrymme för i svensk politik.

Politiken dödar demokratin

Människor är olika. Vi har olika önskemål, behov, förutsättningar, intresse och smak. Vi vill olika saker, vi tror på olika saker och vi har olika livsmål. Därför borde människor få bestämma över sina egna liv själva i så stor utsträckning som möjligt.

På andra sidan har vi politikerna. Deras affärsidé är att bestämma över alla andra. De politiker som först lyckas få en majoritet på sin sida kan sedan tvinga alla andra att göra på ett visst sätt. One size fits all, typ. Vilket är en idiotisk idé oavsett om den kommer från (s) eller (m).

Det kan hända att vissa saker behöver beslutas (och finansieras) gemensamt. Men i så fall skall det vara uppenbart viktiga saker som oundvikligen är av gemensamt intresse. Inte bara för att politikerna vill eller kan bestämma över andra. Inte för att politikerna skall kunna påtvinga andra sina egna åsikter, hangups och moralkakor. Inte för att hålla särintressen inom fack, näringsliv och byråkrati på gott humör. Inte för att köpa röster av vissa grupper på andra gruppers bekostnad.

Men det dagliga politiska arbetet går på högvarv för att styra och ställa över folk. Kommuner, landsting, riksdag och EU fullständigt sprutar ur sig nya lagar, regler och förordningar. Ofta sker detta i ett så högt tempo att inte ens politikerna själva hinner med eller förstår vad de sysslar med. De folkvalda i riksdagen har degraderats till ett knapptryckarkompani. Och i Europaparlamentet har man kortslutit hela den demokratiska processen för att öka tempot.

Resultatet blir dålig lagstiftning, verklighetsfrånvända regler och förmynderi. Viktiga värden som medborgerliga fri- och rättigheter och rättsstatens principer offras i realpolitikens namn. Själva demokratin berövas alla former av verkligt innehål och mening. Mångfald och öppenhet ersätts med centralstyrning och beslutsfattande i slutna rum.

Som jag brukar påpeka: All makt går ut över folket.

Sommarlov i demokratifabriken

Nu går Europaparlamentet ner på sparlåga för sommaren, efter en lång vårtermin.

Nu är det tid att ladda batterierna – vilket även innebär att i lugn och ro fundera över och jobba med de större och mer långsiktiga frågorna.

Till exempel måste vi tänka strategiskt kring övervakning, demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter i skuggan av kriget mot terrorismen. Nu står det klart att den totala övervakningsstaten är verklighet. Vi måste utgå från att allt vi gör på internet och alla våra telekommunikationer körs genom USA:s, britternas och våra egna myndigheters övervakningsfilter. Och det är uppenbart att de flesta politiker – från den amerikanska administrationen till EU:s ledare och den svenska regeringen – står bakom och driver på denna övervakning. Även den tekniska utvecklingen, säkerhetsbyråkratin och säkerhetsindustrin driver på. Det enda som kan sätta stopp för det som sker är politiska beslut. Vilket i sin tur kräver starkare, tuffare och mer högljudda motkrafter.

En annan sida av denna fråga handlar om hemlighetsmakeriet. Våra politiska ledare vill att folket skall hållas ovetande om hur och till och med att det övervakas. Detta är givetvis ett gigantiskt demokratiskt problem. Och de människor som ändå berättar för folket vad makthavarna håller på med hotas, tystas och jagas. Vilket är helt oacceptabelt.

Sedan har vi frågan om vart EU är på väg. Makt flyttar från folket till politikerna, från medlemsstaterna till Bryssel och från de demokratiska institutionerna till icke-valda byråkrater. Likriktning och centralstyrning stryper den mångfald som borde vara Europas styrka. Det överstatliga beslutsmaskineriet tar sig friheter som sliter sönder hela länders samhällsväv, kränker de medborgerliga rättigheterna och ödelägger vår ekonomi. Som det ser ut nu verkar detta vara en irreversibel process i ett allt högre tempo.

Och Europaparlamentet... Beslut stressas fram på ett sätt som är skadligt så väl för vår demokrati som i sak. Även om parlamentet någon enstaka gång sätter ner foten, så behandlas det på det hela taget ändå som en dörrmatta av kommissionen, ministerrådet och allehanda särintressen. Om de som sitter på makten har bestämt sig – då ändras reglerna under spelets gång, fakta viftas bort och de verkliga besluten fattas i slutna rum. Regelrätt desinformation är en normal arbetsmetod. Systemet är riggat. Och en majoritet av de folkvalda i parlamentet låter sig hunsas och stressas på ett sätt som är både ovärdigt och farligt.

Till hösten börjar det sista verksamhetsåret i EU innan det skall väljas ett nytt parlament och en ny kommission. Därför måste vi ta diskussionen om vad vi vill med EU nu – så att folket faktiskt får möjlighet att påverka vilken väg vi skall gå. Vilket normalt sett inte sker i ett system där all form av kritik, eftertanke och måttlighet betraktas som illojala handlingar. Hur ändrar man på det? Hur förhåller man sig till det?

Vi är på väg att få ett annorlunda samhälle. Ett som inte är vad de flesta människor hade hoppats på eller tänkt sig. Ett som urholkar demokratin och åsidosätter våra fri- och rättigheter. En superstat som kan vara hur arrogant, galen och inkompetent som helst.

Se där, några saker att fundera över i hängmattan i sommar...