Föreställ dig att Sverige hade haft en annan politik: Människor får gärna flytta hit, men de måste kunna försörja sig själva och de sina.
Utöver det skulle vi kunna ta emot ett visst antal kvotflyktingar från EU och FN, människor som flyr för sitt liv på riktigt – utifrån vad vi anser oss ha råd med, kunna absorbera och hantera under ordnade former.
Då hade vi inte haft någon flyktingkris. Folk kommer ju liksom inte till Sverige för det goda klimatet och den uppsluppna stämningen.
Men istället har vi en generell välfärdsstat – öppen för alla utan att de behöver kvalificera sig. Man behöver inte vara raketforskare för att räkna ut hur det kommer att sluta.
Även i den just nu rådande situationen beter sig staten problematiskt. Människor som inget hellre vill än att jobba, skapa välstånd och komma igång med sina liv fastnar i åratal på flyktingförläggningar, passiviseras, görs bidragsberoende och formas för ofta livslångt utanförskap.
Staten trycker ner människor istället för att lyfta dem. Vilket inte på något sätt är förvånande. Det är så staten fungerar. Den formar inte människor till fria, starka individer – utan till passiva undersåtar som är beroende av överheten.
Enda vägen ur flyktingkrisen är att gå över till arbetskraftsinvandring, toppad med ett visst humanitärt flyktingmottagande under ordnade former. Det skall inte gå att bara dyka upp och vänta sig att bli försörjd.
Människor skall ha frihet att bo var de vill, men inte på andras bekostnad. Gränsen för denna frihet går – liksom för all annan frihet – där man kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom.
Det är (den ofta baktalade och vantolkade) nyliberalismen som står för lösningarna. Svenska staten, dess ledare och funktionärer är en del av problemet.
Den före detta republikanske kongressledamoten Bob Barr har utsetts till det libertarianska partiets kandidat i det amerikanska presidentvalet.