AI, video och politik

Jag har lekt lite med verktygen för text-promtar till videos. De första fem exemplen kommer från Invideo och den sista från eget textmanus på VideoGen.

Vi börjar med att bara skriva "Stop Chat Control 2" varpå denna video skapas av Invideo utan vidare input. Tillräckligt rätt, speciellt om man ser till EU-kommissionens ursprungliga förslag, som fortfarande ligger på bordet.

Samma sak på svenska...

Med några snabba ändringar i en andra variant...

AI om yttrandefrihet, efter vissa justeringar av bildval med mera...

Dito om rätten till privatliv...

Slutligen en AI-film gjord med VidGen om liberal-konservatism från eget textmanus på svenska, med en del av bilderna ersatta i verktygets inbyggda sökverktyg för videoklipp.

Man får väl säga att det fungerar, även om de AI-genererade klippen inte når samma verkshöjd och kvalitet som manuellt producerad video.

Å andra sidan är vi i utvecklingens början och tekniken kommer bara att bli bättre.

Det bästa med dessa verktyg är att man kan ersätta de scener AI-tekniken valt ut genom att söka efter något bättre i det inbyggda videoarkivet som innehåller massor av stock video.

Moderater, hör upp!

I'm back. Jag röstade på Moderaterna. Och nu kommer jag att hålla ögonen på er och hur ni förvaltar det demokratiska mandat jag givit er.

Jag kan redan berätta att jag kommer att gnälla om anonyma vittnen, övervakningen och er verklighetsfrånvända drogpolitik. Jag kommer att påminna er om rättsstatens principer.

Men jag vet ungefär var jag har er. Jag känner en del av er. Från den tid då moderaterna var ideologiskt medvetna. När man visste varför man slogs och varför det är viktigt.

Eftersom ni skriver om vikten av ett lärande samhälle i ert idéprogram hyser jag visst hopp. Ni bör betrakta samhället som en ständigt pågående evolutionär process, utan bestämt slutmål.

Moderaternas stora uppgift är att vara icke-socialister. Att de-maskera den socialism som är dömd att misslyckas - innan den leder till brist, kontroll, förtryck eller värre. (Lika utfall kräver hårda nypor.)

Moderaterna skall stå för minskad politisk makt, mindre stat och bättre valuta för skattepengarna. Partiet bör omfamna samhällets spontana framåtskridande och bekämpa centralstyrning.

Moderaterna skall stå på individens sida, mot staten. Därför måste värden som rättsstatens principer och mänskliga rättigheter hållas högt.

Det är i dessa rättigheter liberal och konservativ idétradition möts, i de principer som skapat den västerländska civilisationen. En minsta möjliga nämnare för fredlig mänsklig samexistens.

Friheten måste alltid försvaras. Och även om Moderaterna är en del av den stora makt-soppan, så vet jag att det finns enskilda personer i partiet som fortfarande har sitt frihetspatos kvar.

När jag röstat sände jag ett meddelande till den kandidat jag kryssat. Han tackade och lät meddela att jag tydligen var talare på hans första MUF-kurs. Så visst har jag fortfarande känslomässiga band kvar till partiet.

Själv är jag fostrad under Gösta Bohman. Det var han som i sina timslånga tal gjorde mig medveten om frihetens idéer, marknadsekonomins överlägsenhet och riskerna med övervakning.

Det var på den tiden 1200 människor kunde fylla Göteborgs konserthus en vardagskväll för att lyssna till sin partiledare i ett par timmar.

Jag övergav Moderaterna när Reinfeldt blev partiledare. Jag hade följt hans karriär i MUF. Karln är farlig, på riktigt. Jag var bland de första som varnade för honom.

Men nu har jag alltså röstat på partiet, igen.

Ni vann valet. Nu börjar det verkligt svåra.

Om ett ögonblick kommer svenska folket att vakna upp till en akut energikris, inflationen har kopplat greppet, det är krig och vårt Nato-medlemskap hänger i luften. Lägg till det problem med brottslighet, skola, sjukvård och allt annat som vanskötts av tidigare regeringar.

Det är nu ni kan forma en bättre framtid och ett bättre Sverige.

Trust the Force, young ones.

Därför var de gamla Moderaterna bättre

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Därför var de gamla Moderaterna bättre »

"Detta är en stabil samhällelig plattform som lämnar individen ifred att syssla med egna, viktigare saker – istället för att ständigt behöva oroas för vad som sker på en tumultartad politisk scen. Den värnar det civila samhället framför det politiska och människan framför överheten. Den skapar ett tryggt, stabilt och förutsägbart samhälle."

Vad hände med konservatismen?

Läs min senaste text hos Mårtensson:

Vad hände med konservatismen? »

"Jag vet inte ens om det finns några aktiva svenska politiker kvar som förtjänar att kallas konservativa. Till och med Kristdemokraterna har blivit ytliga, hispiga, trendmässigt ängsliga och en smula vulgära. Den union av liberalism och konservatism som en gång formade Moderaterna är som bortblåst och ersatt med ett finger i luften. Sverigedemokraterna vill gärna kalla sig själva socialkonservativa, vilket kolliderar totalt med bilden av dem som gapiga fyllskallar med järnrör. Konservatism kräver en smula klass."

Spegellandet

Låt mig göra en observation, utan att nödvändigtvis lägga några värderingar i den.

Många människor tycks vara upprörda över muslimers kvinnosyn, syn på familjen, syn på homosexualitet och syn på individens frihet.

Detta är förvisso grova generaliseringar. Men med den brasklappen äger de ändå en viss giltighet. I vart fall ur ett liberalt perspektiv.

Det intressanta är att så många av de upprörda knappast kan beskrivas som liberaler – utan snarare som konservativa med en mer ålderdomlig syn på kvinnor, som värnar den traditionella familjen, har svårt för bögar och avvisar krav på ökad individuell frihet.

Det är möjligen också en grov generalisering. Men jag tror att det ligger något i observationen.

Vi lever i intressanta och en smula förvirrande tider.

Valet i USA handlar inte om frihet

Det amerikanska presidentvalet befäster den märkliga bilden av att man skulle behöva välja mellan ekonomisk frihet och personlig frihet.

Om man respekterar människor som individer, deras fria val och om man är beredd att ge dem ansvar – då borde man vara för både ekonomisk och personlig frihet. Allt annat är att ha ett inkonsekvent förhållningssätt till frihetens idéer.

Nu är det naturligtvis så att detta bara är den ytliga bilden av det amerikanska presidentvalet. I verkligheten är båda kandidaterna klåfingriga förmyndare som är villiga att använda tvång för att få folk att göra som de vill. Båda är både Big Government och Big Business. Det handlar bara om makt.

Obama begriper inte ekonomi och Romney respekterar inte människors fria val. Fredspristagaren Obama har kommit undan med krigföring i fjärran länder, som hade orsakat massiva demonstrationer om det skett under det andra partiets skift. Romney är en neocon vars elitism inte bygger på människors meriter och handlingar, utan på vad som anses vara politiskt önskvärt.

Amerikansk politik perverterar begreppen liberalism och konservatism. Socialism är inte liberalism. Korporativism är inte konservatism.

Tyvärr tycks det tredje alternativet – en libertarianism som omfamnar både ekonomisk och personlig frihet – aldrig få luft under vingarna. Och tyvärr tycks de libertarianska kandidaterna aldrig vara helt konsekventa.

Jag känner verkligen ingen entusiasm inför veckans presidentval i USA.

Nästa slag står mellan liberaler och neo-cons

En anmärkningsvärd sak med den svenska borgerligheten är att den inte rymmer några liberala partier.

Istället är alla de fyra borgerliga partierna uppenbart neo-konservativa. De vill övervaka medborgarna. De betraktar informationssamhället och fri kommunikation på internet med skepsis. De stretar emot utvecklingen och förstår inte att samhället och marknaden förändras. De har uppenbarligen inget emot korporativistiska tendenser. De ser rättssäkerhet och rättsstatens principer som störningsmoment. De är fullständigt okritiska till centralstyrning, protektionism och politisering av ekonomin så länge detta sker i EU:s namn. De anser att Sverige bör föra krig i andra länder, inte för att vi måste utan för att vi kan. De är inte sena att haka på allsköns moralpanik och paternalism. Och några direkta visioner står inte att finna.

Detta är både tråkigt och förfärande. Men framför allt blir jag förvånad över att de inte ser att de lämnar en stor del av fältet öppet. Det finns en lucka i dagens svenska politik. En ledig position. Liberalismen. Och luckor tenderar att fyllas.

När det gäller integritet, informationssamhället och rättssäkerhet har Piratpartiet utan någon direkt konkurrens kunnat ta en position i den vita fläcken på den svenska politikens karta. Och i år kommer även Liberaldemokraterna att kliva upp på banan. Frontlinjerna börjar så sakta ta form.

Så, när den gamla gemensamma fienden – socialismen – nu är borta från dagordningen är det alltså dags för nästa stora match: Den mellan liberaler och konservativa.

Detta kommer inte att ske helt utan problem. Många människor som egentligen är liberaler har satsat på fel häst. De är med i de etablerade borgerliga partierna. Inte för att det är rätt form av borgerlighet – utan för att det har varit den enda formen som de sett som tillgänglig. Men nu håller det alltså på att bli ändring på den saken. Och många kommer att tvingas ställa sig frågan var deras sympatier egentligen ligger.

Efter kriget

På ett seminarium förra våren satte Wikileaks Julian Assange fingret på den ömma punkten...

Under det kalla kriget kunde konservativa och liberaler slåss tillsammans mot en gemensam fiende. Deras gemensamma kamp för yttrandefrihet är därefter, det vill säga nu, över. Det är därför yttrandefriheten nu för tiden, på olika håll i världen, rullas tillbaka. För auktoritära tendenser, oavsett om de är institutionaliserade eller statliga, är inte yttrandefrihetens vänner. De står i direkt konflikt. Det var bara under en kort tid, under kalla kriget, som de konservativa kunde dela säng med liberalerna. Så är det inte längre. Och nu har vi ett problem framför oss. [Fritt översatt.]

Och så sent som i veckan fick jag denna utläggning of the record. Om jag inte anger källan eller sammanhanget (sorry!) – så antar jag att det är OK att återge tesen...

Den tidigare Bush-administrationen och GOP hatar Reaganinterna. Ronald Reagan gjorde slut på Sovjet. USA kan kanske aldrig få en lika bra fiende. Nu måste de konservativa reta araber, bögar, rekreationsrökare och medborgarrättsaktivister istället – vilket är både vanskligare, svårare och mer tveksamt.

Båda teserna känns väldigt pricksäkra och tidsenliga.

Lästips

På Newsmill skriver Jan Kallberg att Berlinmuren hade stått kvar i dag - om svenskarna hade fått bestämma.

I Expressen går Johanna Sjödin till angrepp mot det föreslagna tittförbudet, vad gäller barnporr.

På Second Opinion skriver Camilla Hermansson om medias problem när det gäller att rapportera om katastrofer.

På SvD Brännpunkt riktar professor Ingemar Nordin kritik mot FN:s klimatpanel, IPCC.

Och vad vore dagen utan ett litet bråk om Ayn Rand? På ena sidan, Svenska Dagbladets nykonservative ledarskribent Johan Wennström. På andra sidan Rand-vännerna Johan Norberg och Mattias Svensson.

Integritetsdebatten och konservatismens död

Min trätobroder, den konservative samhällsdebattören Roland Poirier Martinsson skriver i dag om Piratpartiet i Svenska Dagbladet.

Integritetsdebatten kallar han för "en postmodern masspsykos iscensatt genom sociala medier". I rättvisans namn skall tilläggas att han även skriver "Men det finns en annan sida. PP:s existensberättigande består i att man identifierat två viktiga problemområden, teknikens utmaningar för den personliga integriteten och dess relevans för äganderätten. Det är inte strunt."

Jag minns en tid när både liberaler och konservativa stod upp för integritet och rättssäkerhet. De menade då att detta var centrala värden i en civiliserad stat. Värden som man helt enkelt inte får rucka på. Värden man var beredd att ta strid för, med blanka vapen.

Länge har de konservativa varit tysta i dessa frågor. Mycket tysta. Vissa kanske av lättja. Andra för att det rimmat illa med att stödja den tidigare neo-konservativa ledningen i USA. (Ett problem som vänstern nu lär komma att ärva.) Och några för att de omprövat sina egna värderingar: Gör man anspråk på att vilja bestämma hur folk skall leva sina liv, då måste man kanske även ha en övervaknings- och kontrollapparat?

Den krympande skaran konservativa i Sverige har även haft regeringsfrågan och regeringsdugligheten att brottas med. För vad gör man när det egna laget ger sig ut på irrfärder? För den som är konservativ är defaultläget att sitta ner i båten och se vad som händer.

Det är synd. De konservativa borde nämligen ha goda skäl att bromsa den snabba utrullningen av övervakningsstaten. Det ligger i den konservativa ideologin att skynda långsamt, att tänka efter före och att undvika radikala förändringar som orsakar oförutsägbara motreaktioner i samhället. Och man kan ju knappast anse att regeringens hantering av till exempel FRA-frågan har varit lyhörd eller skett med fingertoppskänsla. Så nu står vi där med just en sådan oförutsägbar och instabil situation som de konservativa så hett ogillar. Till stor del på grund av att de själva hukade i sakfrågorna.

Likaså borde de rysa inför den överföring av makt från det civila samhället till staten som övervakningsstaten i slutändan medför.

Men de konservativa tyckte att de inte hade något att tillföra. De ansåg att de inte behövde lyfta ett varningens finger. De svek sitt eget ideologiska uppdrag genom att bara sitta och titta på när allt gick över styr. Detta är den svenska konservatismen i dödsryckningar. Vilket nästan är en allt för livlig beskrivning. Den har tynat bort i diskret tysthet, helt enkelt.

Inte heller i den intressanta ekonomiska debatten kring fildelning, upphovsrätt, informationssamhället, den fria kommunikationens dynamik och nya affärsmodeller har de konservativa något att tillföra. De anser sig stå över krämarnas ekonomism. Och lika lite som de tycks kunna se hot – lika oförmögna är de att se nya möjligheter.

Det är förvisso glädjande att Poirier Martinsson anser att Piratpartiet har identifierat nya problemområden. Men han tycks ha väldigt lite att tillföra för att ta tag i just dessa sakfrågor. Den eviga konservativa motviljan mot att tänka nytt och att göra nytt är rätt uppenbar.

På något sätt får jag en känsla av att de konservativa, i den mån de fortfarande finns, lagt ner det där med principer – nu när det gäller informationssamhället, internet, fri kommunikation och en ny ekonomi. De ogillar egentligen hela skiten – så de tar en runda golf istället.

Några länkar

Erik Josefsson har nu fått mer klara besked om att Europaparlamentets behandling av den så kallade Medina-rapporten (som bland annat vill att fildelare skall stängas av från internet) skjuts fram. Länk»

Tidningen Dagen rapporterar om en undersökning som säger att religiösa och konservativa människor tittar mer på porr än andra. Länk»

Dagen har också börjat länka vidare till andra media, som kan ha mer information om det ämne de skriver om. Läsarvänligt! Länk»

Rapport från Skattebetalarnas seminarium om äganderätten. Länk»

Second Opinion har en artikel om vådan av att ställa upp i tidningar. Länk»

Frihetsfrontens talarkväll på torsdag

Frihetsfronens talarkväll - torsdag den 26 februari 2009:

Talare: Roland Poirier Martinsson, konservativ samhällsdebattör.

Ämne: Idédebatt – Kan man vara för både ekonomisk och individuell frihet?

Roland Poirier Martinsson lyckades härom veckan skapa livlig debatt när han - utifrån en konservativ ståndpunkt - skrev en artikel i Svenska Dagbladet om att man inte kan vara för både ekonomisk och individuell frihet.

På denna talarkväll skall han få utveckla sitt resonemang och möta frågor från landets mest frihetliga publik.

Bakgrundsmaterial:

Artikeln – Antingen är man höger eller vänster – i SvD»
Uppföljaren i SvD»
Reaktioner i bloggosfären»
Johan Norberg till motangrepp, del 1»
Johan Norberg till motangrepp, del 2»

Detta är en oerhört intressant ideologisk diskussion. Normalt sett är det socialismen som vi liberaler brottas med. Men är konservatismen kanske en lika stor fiende?

Vi kan utlova ett intressant och provokativt anförande - och en livlig frågestund - med en talare som är genuint engagerad i den svenska idédebatten.

Kom, lyssna, fråga och diskutera!

Plats: Pan (vi håller till i källarvåningen), Stora Nygatan 42, Gamla Stan, Stockholm.

Tid: Torsdag den 26 februari kl 19.

På Pan kan man kan också ta en bit mat före eller efter mötet.

För- och eftersits på PAN för intresserade. (Vi finns i baren från 17:30-tiden. Ungefär.)

Varmt välkommen! Ingen förhandsanmälan krävs!

Finansdebatten går vidare

I dag svarar Johan Norberg på Roland Poirier Martinssons andra inlägg i debatten på Newsmill om finanskrisen.

Alla inlägg: Roland 1 | Johan 1 | Roland 2 | Johan 2 (dagens replik)

Som bonus har även en sidodebatt utbrutit mellan SvD:s PJ Anders Linder och Mattias Svensson.

Detta är matnyttig och intressant helgläsning.

Timbroiterna debatterar vidare

Debatten om finanskrisen mellan timbroiterna Roland Poirier Martinsson och Johan Norberg rasar vidare: Del 1 | Del 2 | Del 3.

Roland PM är en underhållande slugger. Norberg är vass genom sin förmåga att tydliggöra de grundläggande problemen. Och det är inte varje dag man ser konservativa och liberaler gå i närkamp på allmänt lästa debattsidor. Jag ser fram emot del 4.