En återkommande reflektion som roar mig är att vänsterfolk – som ser sig själva som så goda och solidariska – i vardagen ofta förefaller vara tämligen hänsynslösa, egoistiska, enkelspåriga och ohyfsade.
Detta medan den borgerliga människan oftare (men inte alltid) är hänsynsfull, hjälpsam, logiskt resonerande, lyssnande och artig.
Den borgerliga människan är dock inte beredd att ta hur mycket skit som helst. Det finns en gräns som, när den passeras, får det att brista även för henne. Jag tror att vänstern inte riktigt har klart för sig vilka konsekvenser det kan få.
Till att börja med är det nu för tiden oftast borgerliga människor som är verksamma inom den produktiva sektorn – medan rödgröna antingen jobbar inom det offentliga eller driver en politisk agenda som går ut på att sätta sprätt på så mycket som möjligt av andra människors pengar.
Detta är grundkonflikten: Borgerligheten betalar notan medan vänstern pissar i rabatten. Som regel är den borgerliga människan för väluppfostrad för att göra affär av detta. Men, det finns som sagt en gräns...
Även om det uppenbart finns en irriterande dumhöger – så vågar jag ändå säga att den borgerliga människan som regel är mer resonerande, mer logisk, mer förutseende, fredligare och mer ansvarstagande än de rödgröna.
Vänstern – å andra sidan – nöjer sig oftast med känsloreaktioner (som inte sällan är direkt kontraproduktiva), plakatpolitik, dogmer och att kasta gatsten. Vänstern är även mer benägen att vilja tysta sina motståndare, ibland rent av med våld.
Tro inte annat än att den borgerliga människan – trots sitt behärskade yttre – noterar, irriterar sig på och oroar sig över detta.
Ta flyktingfrågan som exempel. Borgerliga människor oroar sig över att det inte finns jobb till de nyanlända, att dessa ofta är outbildade, att det inte finns bostäder till dem och över att de blir en belastning i ett redan överansträngt välfärdssystem. Och de vet vem som kommer att få betala för kalaset...
Vänstern, däremot, hävdar att det visst går att ha en generell välfärdspolitik och 2015 års migrationspolitik samtidigt. Verkliga problem som en akut bostadsbrist (och då har bara en bråkdel av alla som kom under migrationsvågen slussats ut i kommunerna ännu) viftas undan, trots att konsekvenserna lär komma att bli högst påtagliga.
Får vänstern som den vill lär det – ironiskt nog – bli den som slutligen krossar den svenska välfärdsstaten. Under synnerligen stökiga former, skall tilläggas.
Borgerlig kritik avfärdas i sammanhanget från rödgrönt håll som rasism – vilket inte bara är sakligt fel utan även en direkt oförskämdhet och en förolämpning.
Eller det här med postmodern verklighetsförnekelse, feminism driven in absurdum och identitetspolitiskt trams. Tro inte annat än att det är en blodtryckshöjare för den borgerliga människan.
På sina håll börjar vi nu se tecken på hur borgerlighetens civiliserade fasad är på väg att rämna – som en reaktion på alla djävla stolligheter.
Det är, i vissa delar, ingen vacker syn. Men vad hade man väntat sig när till exempel polisen slutar fungera, det offentliga på område efter område blir allt sämre på att leverera och skatterna höjs?
I denna situation är det förödande att vi inte har någon fungerande, frihetlig borgerlig politisk opposition. Vilket leder till att många borgerliga människor (och de riktiga arbetare som finns kvar inom sossarna) drivs i armarna på Sverigedemokraterna. Där riskerar de att långsamt anamma SD:s retorik, tankemodeller och politiska liturgi. Vilket är allvarligt och deprimerande – på flera plan.
Så... javisst. Svensk politik håller på att polariseras på ett sätt som kan vara direkt farligt. Och det är vänsterns hämningslösa idioti och ansvarslöshet som driver denna utveckling.
