Så här byter vi regering

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Så här byter vi regering »

Så här byter vi regering i sex enkla steg. Hela listan.

Därför behövs det libertarianer i riksdagen

Libertarianer gillar när beslut fattas utifrån fakta och på logiska grunder. Saker och ting måste fungera. Vi är en smula petiga på den punkten.

Svensk politik är till synes tvärt om.

Därför behöver ni välja in libertarianer i riksdagen. Vår själva närvaro skulle bli en demokratisk chock. Vi skulle vara precis så där obstinata som vi kan vara under våra långa nattliga diskussioner och på Facebook. Vi skulle kräva bevis och korten på bordet. Vi skulle kräva argument som håller för en närmare granskning. Vi skulle kräva att saker går ihop och är rimliga. Vi skulle exponera trams, dumheter och slöseri. Vi skulle kräva ansvar. Vi skulle göra det svårare att godtyckligt styra och ställa över folk.

Så man behöver inte ha egen majoritet för att skaka om systemet. Man kan komma rätt långt bara genom att göra det obekvämt för makteliten.

Dessutom vill vi överföra makt från staten (i alla dess olika former) till individen. Här har vi ett gyllene tillfälle – i och med att det kollektiva beslutsfattandet börjar uppvisa allt allvarligare brister. Vi måste helt enkelt sluta vara så flata inför inkompetens. Mycket löser man genom att avskaffa onödiga lagar och regler – och låta folk bestämma mer själva. Annat genom att se till att grundlagen (som bland annat ställer krav på kompetens vid offentlig anställning) följs. Här finns utmärkta tillfällen att föra högljudd oppositionspolitik.

Visst vore det trevligt om i vart fall ett av riksdagens partier såg sig som de grundläggande medborgerliga fri- & rättigheternas väktare? Speciellt i dessa tider när till exempel yttrandefriheten, människans rätt till privatliv, offentlighetsprincipen och demokratins öppna beslutsprocesser är hotade. Ofta räcker det med att belysa avsteg från den demokratiska rättsstatens principer för att få stopp på dem. Men någon måste göra det.

Kanske vore det spännande att föra in lite libertarianska principer i migrationsdebatten. Vi tycker att folk har rätt att bo var de vill – men inte på andras bekostnad. Krångligare än så behöver det inte vara.

Vilket för mig in på den övergripande libertarianska principen: Människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för denna frihet går där man kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Därtill skall alla vara lika inför lagen och ha lika rättigheter och skyldigheter inför det offentliga.

Snacka om en värdegrund som det behövs mer av i svensk politik.

Och så har vi allt det roliga. Vi libertarianer vill att man skall kunna köpa öl, vin och sprit på ICA. Vi vill låta klubbar och barer ha öppet hur länge de vill, så länge de inte stör kringboende om nätterna. Vi sätter oss upp mot den misslyckade svenska drogpolitik som skapar samma elände som förbudstiden i USA. Vi anser att staten inte har något att göra med under vilka former samtyckande vuxna människor har sex. Vi skulle kämpa för att avskaffa massor av onödiga och moraliserande regler som inte har med människors grundläggande säkerhet att göra. Vi vill att människor skall få behålla så mycket som möjligt av sin lön.

Visst vore det värt ett försök – att göra Sverige lite rimligare?

-

Jag står till förfogande som riksdagskandidat för Liberala Partiet. Om du inte får tag i partiets valsedlar, gör så här: Ta en blank valsedel till riksdagen. Skriv Klassiskt Liberala Partiet på den. Lägg den i sitt kuvert – och rösta för frihet.

Relaterat: Här får du något bättre att rösta på... »

Landet styrs av dårfinkar

Det är en smula turbulent just nu. Flyktingkrisen är ett stort svart moln som hänger över landet. Polisen håller på att gå samma väg som försvaret. Fattigpensionärerna blir allt fattigare. Skola, vård och omsorg dras med systemproblem.

Skall man se något positivt i det som nu sker, då är det att svenska folket kanske håller på att fatta: Landet styrs av dårfinkar.

Insikt är ett nödvändigt första steg mot förändring.

Politikerna vill väldigt gärna styra och ställa över andra. Men det blir allt mer uppenbart att de inte begriper vad de sysslar med. Många av dem tycks inte ha minsta kontakt med verkligheten.

Tro inte att SD är ett dugg bättre. De är precis lika svarslösa som alla andra inför frågan om vad vi skall göra nu, i den rådande situationen. Och de saknar fullständigt insikt om välfärdsstatens problem – till exempel som magnet för en viss typ av migration.

Så vad kan man göra åt saken? Det är en sak att göra fisksoppa av ett akvarium. Det omvända är betydligt svårare.

Sverige behöver en omstart! Rensa upp och börja om från början. Fokusera på sådant som är av samhällskritisk betydelse. Gör få saker riktigt bra – och lämna resten till medborgarna och marknaden.

Folket och marknaden är betydligt mer lyhörda, kreativa och snabbtänkta än politiker. De fixar spontant det mesta som behöver fixas. Då brukar det som regel även uppstå flera olika alternativ – vilket innebär att människor kan välja det som passar dem själva bäst.

Frivilliga samarbeten och valfrihet ger både bättre resultat och nöjdare medborgare. En fri marknad är dessutom oöverträffad vad gäller att allokera resurser på ett optimalt sätt.

När makt decentraliseras ner till folket och marknadens aktörer – då undviker man att skapa single points of failure. Många olika, mindre och individuellt fattade beslut kan helt enkelt inte få samma katastrofala effekter som centrala politiska beslut om att allt skall vara likadant överallt.

Sådana förändringar kräver mer eller mindre något slags revolution, där folket tar tillbaka makten från den härskande politiska klassen. För politiker och byråkrater kommer aldrig att frivilligt lämna ifrån sig makt till medborgarna.

Tyvärr är väldigt många svenskar är så hårt programmerade till inlärd hjälplöshet att de varken förstår eller förmår att ta tillbaka makten över sina egna liv. De känner inte ens till att det finns alternativ, än mindre vilka möjligheter dessa alternativ erbjuder.

Sverige är i akut behov av en politisk opposition.

Stöd denna blogg, klicka här »

Oppositionen lämnar walk over

KD vill se en gemensam borgerlig budget senast om ett år. SD kan tänka sig att rösta på Moderaternas budget (som skulle kunna bli motförslag mot regeringens budget vid en kontrapropositionsvotering) redan nu i höst.

Det ser hotfullt ut för den rödgröna regeringen. Men, den räddas av Allianspartiernas bristande vilja och förmåga.

Ledaren för det största oppositionspartiet, Anna Kinberg Batra (M), menar att regeringens budget är skadlig för Sverige. Men hon verkar ändå villig att släppa igenom den.

Så är det: Svensk borgerlighet förmår (eller vill) inte koppla greppet. Trots att den har chansen.

Att få stöd av SD är inte hela världen. Det handlar ju inte om att man har förhandlat med SD eller erbjudit dem något. Man köper inte deras röster. Allt som krävs är att man passivt accepterar att SD röstar med Alliansen. Sedan skulle den rödgröna regeringen kunna vara historia.

Men oppositionsledaren verkar inte ens vilja vara med i matchen.

Sveriges borgerliga opposition har helt enkelt abdikerat. Den sköter inte sitt jobb. Den lever inte upp till sina väljares förtroende. Vilket, om inte annat, är ett demokratiskt problem.

Samtidigt eskalerar flyktingkrisen. Den rödgröna regeringen förmår inte att göra något av betydelse vare sig det gäller integration, arbetsmarknad eller bostadsfrågan. Däremot höjer den skatterna, djävlas med företagen och petar i människors liv. Detta sker med de borgerliga partiernas goda minne. Det är absurt. Helt absurt.

Tydligen vill Allianspartierna (eller i vart fal vissa av dem) inte ta regeringsansvar. Som om saker och ting skulle vara bättre när de söker väljarnas förtroende 2018?

De här människorna går inte att rösta på. Om jag alls kommer att rösta i nästa riksdagsval, då blir det förmodligen på Liberala Partiet eller Piratpartiet. Det är inte mer bortkastat än att rösta borgerligt.

Länkar:
SD: Vi röstar på M:s budget »
Kristdemokraterna hoppas på gemensam budget »
Dags för rationella och skarpa sinnen att kliva fram »

Veckan som kommer: Politisk förnedring

Nu är vi där. Det är dags för den rödgröna regeringen att lägga fram sin vårbudget.

Sedan skall denna budget kommenteras. Borgerliga politiker kommer att stå på kö för att berätta vad som är fel med den. Mycket av denna kritik kommer säkert att vara välgrundad och berättigad.

Men vad händer sedan?

Med Decemberöverenskommelsen kommer samma borgerliga politiker som nyss stod och kritiserade regeringen Löfvens budget att tvingas rösta för den.

Alliansens riksdagsledamöter kommer medvetet att rösta på något de tycker är dåligt för vårt land.

Efter det har oppositionen formellt avgått.

Törs du vara fri?

Jag slås ofta av att människor (även sådana som säger sig kämpa för frihet) är så obenägna eller rent av ovilliga att använda den frihet de trots allt har.

Vi säger ofta "om bara"... Sedan blir allt bra. Sedan är vi fria. Det är möjligt att detta bara är ett sätt att skjuta friheten framför sig.

Att vara fri handlar inte bara om regler. Det är en fråga om attityd. Att sätta sig över grupptänk och ogin moralism. Att vara en människa som ifrågasätter och utmanar dem som vill ha makt över en, som utmanar konsensus och själva systemet. Att våga.

Det börjar med dig och mig. Det måste komma från oss själva.

För det går inte att tvinga människor till deras egen lycka. (Skulle det vara möjligt, då skulle jag omedelbart se till att bli diktator och tvinga människor att göra som de själva vill.)

Frihet, principer, politik, makt och människor

Ibland tänker jag den hädiska tanken. Hur skulle det vara om man gick över till den mörka sidan?

Om man slog sig ihop med något lagom etablerat parti eller särintresse? Om man slutade tjata om medborgerliga fri- och rättigheter? Om man slutade utmana grupptänk och Storebrorsfasoner?

Man skulle kunna få ett riktigt jobb. Det skulle räcka med att vara skrivkunnig för att få in saker i tidningarna. Och man skulle upplevas som tillräckligt icke-kontroversiell för att få lov att vistas i möblerade rum och i de fina salongerna.

Oroa dig inte. Det kommer inte att ske. Men det är ett intressant tankeexperiment.

Det är naturligtvis detta som är pudelns kärna. Att påstå att man är frihetlig är en sak. Men att göra det...

Jag förstår så väldigt väl alla dem som väljer konformism och att sitta ner i båten. De har amorteringar att tänka på, släkt och vänner som vill slippa kommentera deras senaste påfund och karriärer att vårda.

Det är så förrädiskt. Det är så enkelt att välja den mörka sidan. Belöningarna är så uppenbara. Allt man behöver göra är att hålla käft och flyta med strömmen.

I den svenska frihetliga rörelsen tycker jag mig se två typer av människor. Den ena står fast vid sina ideal år efter år, trots att det får konsekvenser. Den andra kommer på något av Frihetsfrontens sommarseminarier, ett par talarkvällar – och försvinner sedan ändå in i något slags förment normalt, vuxet och konformistiskt beteende.

I Piratpartiet finns samma mönster. En del människor driver envist kampen vidare, trots nedlåtande klappar på huvudet och något slags politisk stigmatisering (eller kompakt tystnad). Andra lämnar det där med integritet, nätets frihet, fri- och rättigheter, transparens och rättsstat bakom sig och rätar istället in sig i ledet.

När politiskt aktiva på den borgerliga sidan ibland gnäller över att de tycker att jag är orättvis mot dem – då brukar jag på skämt säga att det bara finns ett sätt för dem att få mig att hålla tyst: Att göra mig till svensk kulturattaché i Berlin. Ett något osäkert uttryck brukar då sprida sig över deras anleten. ;-)

Hur har det blivit så här?

Det fanns en tid då Sverige på något sätt hyllade sina bråkmakare – Stolpe, Moberg, Myrdal j:r, Harning och deras likar. I vart fall är det den minnesbild jag har.

Men under några årtionden har allt varit mycket ängsligare, välkammat och konformistiskt. (Att gå in i en radio- eller tv-studio med den uttalade ambitionen att verkligen nita sin motståndare upplevs nu för tiden som en smula ofint och diskvalificerar den som försöker från framtida inbjudningar. Borde det inte vara tvärt om?)

Den som väljer den mörka sidan kommer förr eller senare även att få makt över sina medmänniskor. De blir en del av systemet. Och med detta följer att de snabbt avlägsnar sig från den kontakt de kan ha haft med verkligheten och vanligt folk. Människor med makt får fringisar. Och makten, i sig själv, är ett berusningsmedel. Det blir en ond spiral, ett självspelande piano.

Om jag fick en slant för varje person jag mött som börjat med att definiera sig själv som frihetsvän, libertarian, medborgarrättskämpe eller pirat – och som sedan kapitulerat inför något slags "normalitet" (i riksdagen finns många)... då skulle jag vara rik.

Det är naturligtvis en besvikelse när det sker. Men samtidigt är jag så oändligt tacksam för varenda människa som blir sina ideal trogen, som fortsätter att bullra och bråka och som vägrar att falla till föga för konformismens och maktens frestelser.

Och här vill jag komma med något slags spaning: Det känns som om det i dag finns fler människor som faktiskt är beredda att betala priset och stå för sina principer. Eller snarare – människor i fler olika grupper och sammanhang än bara vilda frihetsfrontare, som sätter ner foten. Det kan till exempel gälla medborgarrätt, piratfrågor, drogpolitiken, flyktingfrågor, transparens eller en ny och modigare generation skribenter och kulturdebattörer.

Samtidigt tycks det vara närmast omöjligt att samla dessa människor till en enhetlig och slagkraftig politisk kraft. Vilket kanske ligger i sakens natur.

Och möjligen – möjligen – är det så att den partipolitiska sfären är hopplöst förlorad. Att det främst är från utsidan som man kan orsaka buller, debatt och medvetenhet. (Eller att det krävs en kombination av traditionellt politiskt arbete och buller utifrån, så att man klämmer tandkrämstuben från båda sidor.)

I partipolitiken är det viktigaste att få så många röster som möjligt i allmänna val. Det är när detta resultat hotas, som man kan få de politiska partierna att byta ståndpunkt eller nyktra till. Detta är en nyckel till förändring.

Det är därför alla bråkstakar behövs. I partierna (if any) och utanför. I politiken och i den större samhällsdebatten. I målinriktad opinionsbildning så väl som i kritiskt granskande journalistik. I tankesmedjor, nya partier, på insändarsidor, vid kaffeborden och på bloggar. Massor av konfliktytor – men ändå något slags sammanhållen färdriktning med medborgarrätt, humanism, frihet, demokrati, politisk "anständighet", öppenhet och rättsstat som gemensamt mål. En intellektuell, humanistisk opposition.

Det kan finnas en oerhörd kraft i detta. Det märker man någon enstaka gång när en bredare allmänhet, media och kultursvängen faktiskt blir förbannad över övergrepp, brist på fair play, lögnaktighet och kränkningar av människorätten. Det krävs uppmärksamhet, en kritisk massa och människor som tar bladet från munnen. Men då händer det faktiskt att det ibland börjar skälva i samhällskroppen.

I Sverige måste vi odla en mer öppen, frimodig och kritisk debattkultur. För det kan hända att det är det enda som nu står mellan oss och det totalpolitiserade, övervakade, centralstyrda, hemlighetsfulla, byråkratiska, korporativistiska, moralpaniska och rättighetsrelativistiska samhälle – som tycks vara den nuvarande partipolitikens logiska slutpunkt.