I oktober förra året avgick EU:s hälsokommissionär John Dalli plötsligt. Det skedde när EU-kommissionens ordförande konfronterade honom med uppgifter om att han (via ombud) hade fiskat efter mutor – för att rädda snuset i EU:s nya tobaksdirektiv.
Sedan dess är det hela havet stormar. Vissa tar Dallis parti för att de ogillar EU-kommissionens ordförande JM Barroso. Andra väljer Dallis sida för att de inte tycker om EU:s anti-bedrägerienhet OLAF, som har utrett frågan. Och alla politiskt korrekta typer använder affären som slagträ mot den tobaksindustri de så hett ogillar.
Mönstret är typiskt för EU. Det handlar inte om vad som föreligger i
sak. Det finns bandinspelningar och telefonloggar som pekar på att det som Dalli beskylls för verkligen stämmer. Dessutom har han brutit mot EU:s egna regler för hur eventuella legitima kontakter med tobaksföretagen skall skötas. [
Läs mer här » ]
Istället blir det politik av det hela. Väldigt många människor intar väldigt krystade positioner för att kunna använda den här affären för egna syften.
Och de stackars tobaksföretagen – vars verksamhet kommer att styras av det nya tobaksdirektivet – är
persona non grata i EU:s olika institutioner. De är i princip inte välkomna längre. Och släpps de ändå in skall alla kontakter omedelbart rapporteras uppåt i systemet på ett sätt som inte gäller för några andra branschföreträdare.
Man väljer helt enkelt att hugga huvudet av budbäraren. Det var nämligen
Swedish Match som avslöjade att kommissionär Dalli ville ha en halv miljard spänn i mutor för att rädda snuset.
I EU anses det vara
väldigt ofint att tala högt om sådant. EU är nämligen ett korporativistiskt träsk, där politiker och särintressen lever i symbios.
