Den europeiska politikens självskadebeteende

Ju mer rödgrön politik som förverkligas, ju större kommer »extremhögern« att bli.

Speciellt som den gamla, trötta borgerligheten i stora delar tycks ha köpt vänsterns problemformulering och världsbild.

Här i Tyskland är allmänborgerliga CDU medskyldiga till allt från stängningen av fullt fungerande kärnkraft till problemen med migration och integration.

Partiet har till och med stigit på det identitetspolitiska tåget och infört intern könskvotering (frauenkvota). Vilket orsakade en strid som fick något i partiet att gå sönder.

Folk som istället vill ha en rimlig energipolitik, realistisk migrationspolitik och mindre identitetspolitik har då inget annat än »extrermhögern« att rösta på. Även om de egentligen inte delar dess värderingar.

Jag har sagt det förr: Rödgrön politik ger bruna röster.

Eftersom de rödgröna inte kan eller förmår inse att de haft fel biter de sig fast vid makten och kör sin grej ända in i kaklet. Vilket gör skadan ännu värre. Vilket i sin tur ger ytterkantshögern ännu fler röster.

I Tyskland har de rödgrönas massdemonstrationer mot »högern« som begrepp följts av ett regeringsbeslut om att stänga ytterkantshögerns husorgan, tidskriften Compact med tillhörande sociala media.

Man går ibland uppseendeväckande hårt åt kritiska röster på nätet. Inrikesminister Faeser (SPD) låter meddela att »den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra«.

Ett uttalande som inte tagits emot väl, av lätt insedda historiska skäl. (Författningsdomstolen i Karlsruhe har också reagerat när regeringen givit sig på inlägg i sociala media.)

Så Alternative für Deutschland (AfD) fortsätter att skörda framgångar och är idag det näst största partiet i opinionen (mindre än CDU, större än SPD).

Vilket stressar den rödgröna regeringen. Det förs till och med diskussioner om att förbjuda AfD. 

Således upprätthålls den beröringsskräck mot AfD som i sig driver väljare till partiet.

CDU utesluter att bilda någon form av regering som på något sätt lutar sig mot AfD i Bundestag. De är inte ens beredda att acceptera passivt stöd. Vilket i så fall utesluter en borgerlig regering under överskådlig tid.

Det är lite som med den svenska Decemberöverenskommelsen. Man enades hellre om dålig politik än att hantera SD på ett rimligt sätt. Och det visade sig ju vara en klen plan.

Samtidigt stärks AfD:s potentiella väljare i anden när det politiska etablissemanget vidtar åtgärder som kan synas bekräfta att partiet faktiskt är särbehandlat och att överheten försöker tysta kritiska röster.

Detta har blivit ett självspelande piano. Utvecklingen är oroande och accelererar. Samma förutsägbara dramaturgi härskar i Frankrike.

Organiserat taktikröstande i kombination med det franska valssystemet gav vänstern fler stolar i Nationalförsamlingen än den ytterkantshöger som blev störst i den första valomgången.

Vilket naturligtvis retar upp dem som röstat på Le Pens Rassemblement national. Och ökar den allmänna frustration som är grunden för partiets framgångar.

Det är uppenbart att detta kommer att gynna Marine Le Pen i nästa presidentval.

Sverige, Tyskland, Frankrike... Överallt kan »extremhögerns« framgångar till stor del förklaras som en reaktion mot rödgrön politik och dess konsekvenser.

Det är inte svårt att föreställa sig hur det här kan spela ut. Speciellt när EU:s och eurozonens ekonomiska motor - Tyskland - börjar hacka betänkligt (som en konsekvens av nämnda rödgröna politik).

Insikten växer om att den förda politiken kan vara på väg att göra oss fattiga, på riktigt.

Rödgrön politik (i alla etablerade partier) är inte bara på väg att stärka den europeiska ytterkantshögern inrikespolitiskt. Med dess framgångar följer även geopolitiska skiftningar som hotar säkerheten och maktbalansen i Europa - och därmed även den liberala, demokratiska rättsstaten.

Det enda som kan stoppa »extremhögern« och andra populister är om Europas trötta borgerlighet skärper till sig och presenterar en agenda för tillväxt, välstånd och utveckling som går att tro på. Något som kan inge hopp.

Några tecken på detta syns dock inte.

När spricker politikens inkompetensbubbla?

Nu har svensk politik krupit ihop i fosterställning, igen.

Decemberöverenskommelsen är historia – men Allianspartierna tänker fortfarande släppa igenom en S+MP-budget som de menar är skadlig för Sverige.

Förra veckans överenskommelse om flyktingfrågorna var i allt väsentligt för lite och för sent. Och dess få konkreta punkter kommer inte att bli verklighet i brådrasket. (TUT/PUT-reformen kanske först om ett drygt år.) Några tecken på att man tänker gå vidare finns inte, trots att statsministern själv bedömer att situationen är ohållbar.

Bostadskrisen är akut och blir än värre med den pågående flyktingkrisen. Regeringen gör inget konkret åt situationen. Men den är inte heller beredd att ge upp den politiska styrningen av bostadsbyggandet för att istället låta marknaden lösa krisen. Allt är som det är och så kommer det att fortsätta vara.

I arbetsmarknadspolitiken är det enda som kan ses som en smula nytänkande att Moderaterna åter är redo att kritisera den "trygghetslagstiftning" som stänger ute unga och invandrare från arbetsmarknaden. Fast högst motvilligt, från M-ledningens sida. Några tankar om hur vi kan skapa nya, enkla instegsjobb tänks över huvud taget inte i det politiska Sverige.

(Däremot stänger de rödgröna fungerande, säkra och i vissa fall nyrenoverade kärnkraftverk. När det är dags att göra fel, då saknas inte handlingskraft.)

Det är frustrernde att se hur politikerna gör anspråk på att veta bäst, reglerar och lägger sig i – för att sedan drabbas av totalt hjärnsläpp och handlingsförlamning, när det väl kommer till skarpt läge.

Lik förbannat tycks den allmänna meningen vara att politiker och byråkrater skall fortsätta att styra och ställa över sådant som ligger långt bortom deras kompetenshorisont. Detta är politisk hybris, på folkets bekostnad och mot marknadens bättre vetande.

Svensk politik har nu nått en politisk inkompetensnivå där hela vårt samhälle är på väg att bli metastabilt. Vi är på väg mot ett läge där annars marginella händelser kan komma att få oväntat stora konsekvenser.

M flirtar med S för att inskränka demokratin

Den hårt kritiserade Decemberöverenskommelsen har som bekant fallit och samtliga de borgerliga partierna har lämnat den.

Därför är det uppseendeväckande att läsa i DN att M-ledaren, Anna Kinberg-Batra, vill blåsa nytt liv i DÖk. [Länk»] Men inte i form av en överenskommelse – utan genom att ändra regelverket, i riksdagsordningen.

Moderatledaren vill alltså lagstifta om hur riksdagens ledamöter skall få lov att rösta!

Det går uppenbarligen att inskränka demokratin genom beslut som fattas i god demokratisk ordning.

Och så kommer det. Anna Kinberg-Batra: – Jag skulle välkomna sådana diskussioner om Socialdemokraterna öppnade för det.

Det är alltså så det är tänkt. M och S skall göra upp – i syfte att kringgå resultaten av allmänna, demokratiska val.

SD byter taktik: Ger upp trycket mot regeringen i riksdagen

Sverigedemokraterna låter meddela att de kommer att ändra fokus från arbete i riksdagen till att kampanja mot invandringen runt om i landet – syftande till en folkomröstning i frågan.

Och så skall SD köra en mediekampanj i andra länder, för att bromsa flyktingströmmen till Sverige.

Frågan är hur en folkomröstning är tänkt att se ut, i praktiken. Ett ja eller nej till invandring säger i sig inte så mycket som man kanske först tror. Kommer det att gälla all invandring? Kvotflyktingar? Arbetskraftsinvandring? EU:s fria rörlighet? Hur förhåller den sig till tillfälliga respektive permanenta uppehållstillstånd för dem som ändå tar sig till Sverige? Vad innebär det när man ser till ekonomiskt och annat stöd till de flyktingar som redan är här?

En ja- eller nej-fråga skulle dessutom döda frågan om vad man borde göra. Nämligen att acceptera invandring vad gäller människor som har ett jobb och som kan försörja sig själva – samtidigt som man gör det mindre attraktivt att söka sig till Sverige i syfte att få del av landets generösa välfärdssystem.

Nu är detta närmast akademiska frågor, eftersom övriga partier förmodligen aldrig kommer att gå med på en folkomröstning. Istället kan man se SD.s nya kampanj mer som att de startar sin valrörelse väldigt tidigt.

Vilket i sig kan vara listigt. För varje namnunderskrift för en folkomröstning SD samlar in, så ingår de en slags informell pakt med en potentiell väljare inför nästa riksdagsval. Detta är klassisk och effektiv kampanjteknik. Det handlar egentligen inte om att driva fram en folkomröstning – utan om att binda upp väljare.

Kanske mest intressant med dagens presskonferens är ändå att SD kommer att sätta sitt riksdagsarbete på sparlåga – för att istället rikta alla resurer på sin kampanj.

I exakt det ögonblick då trycket på Alliansen är som störst för att utmana den rödgröna regeringen i riksdagen – då byter SD strategi och släpper den bollen. Det känns som ett taktiskt misstag.

Regeringen kan andas ut. Borgerligheten kan fortsätta sin självförnekelse i DÖk:s anda, även om överenskommelsen formellt sett inte längre gäller. Och SD kan helt fokusera på att kampanja för att bli landets största politiska parti. (Vilket vänstern säkert kommer att hjälpa dem med, på sitt sätt, på gator och torg.)

Några konkreta förslag om hur flyktingkrisen skall hanteras här och nu syns dock inte till. Inte från något politiskt parti.

Har Alliansen tillräckligt mycket vinnarskalle?

Decemberöverenskommelsen har fallit och det finns plötsligt dynamik i svensk politik igen.

Frågan är dock om Allianspartierna har tillräckligt mycket vinnarskalle för att göra något av situationen. Det vi sett hitintills är mest vag ängslighet. Kanske är det så det blir efter avideologiseringen av de borgerliga partierna. Man måste liksom veta vad man vill och varför det är viktigt.

Detta är ingen nyhet. Under förra mandatperioden imponerade Allianspartierna knappast. I de stora frågor som måste hanteras – som arbetsmarknad och bostäder – gjorde man väldigt lite, om ens något. Istället administrerade man en i allt väsentligt socialdemokratisk politik.

Så vad händer nu?

Kommer Alliansen att försöka fälla regeringen? Eller är man inte redo att ta ansvar? Vill man kanske inte, med tanke på den flyktingkris som Sverige står inför? Vad vinner, undfallenhet eller en vilja att rädda landet från sossarna?

På något sätt känns det som om de borgerliga partierna inte är tillräckligt hungriga.

DÖk: Faller regeringen?

Under fredagen lämnade de borgerliga partierna, med KD i spetsen, slutligen Decemberöverenskommelsen.

Så vad händer nu? En vanlig analys tycks vara – ingenting. Men jag undrar. Låt mig fundera högt.

Det finns ingen gemensam budgetmotion från Alliansen. Alla de fyra partierna har lagt fram var sin budgetmotion, som de tänker rösta på.

Men, nu när DÖk har fallit – bör man då inte återgå till normal ordning med kontraproposition i riksdagen?

I kontrapropositionsvotering ställs i så fall de borgerliga förslagen mot varandra. Ett av dem, sannolikt M-budgeten, vinner och blir motförslag till regeringens budget.

Då har vi en situation där en S+MP-budget ställs emot en M-budget i huvudvoteringen.

Utan DÖk finns inget som kräver att de övriga borgerliga partierna skall lägga ner sina röster i denna votering. De kan mycket väl rösta på M-budgeten istället.

Om då även SD röstar på M-budgeten – då antas den och regeringens budget har fallit.

I så fall är vi tillbaka i en (nästan) bekant situation. Regeringen Löfven har att välja mellan att regera på en borgerlig (moderat) budget eller inte alls.

Har jag missat något i resonemanget ovan? Eller kan regeringens budget falla vid voteringen i december?

I så fall  lutar det åt extraval under våren 2016.

Decemberöverenskommelsens grundläggande problem

Kristdemokraterna har just beslutat lämna Decemberöverenskommelsen.

DÖk lider av många brister. Den tänjer på demokratins spelregler. Och den kastrerar oppositionen.

Men det finns ett mer grundläggande problem: DÖk löser inte det problem den påstås lösa.

Så länge DÖk finns kvar – så länge kommer hela den svenska politiska debatten att vara fokuserad på SD och deras problemformuleringar. Vilket bara kommer att gynna dem.

Detta riskerar att göra dagens knepiga parlamentariska läge ännu värre på sikt.

En rimligare lösning är att släppa fram en ren S-regering, som får förhandla fram sina budgetar år för år i riksdagen. Eller att ge borgarna chansen att göra samma sak.

Det skulle dessutom tvinga SD att ge sig in i det realpolitiska träsket, istället för att låta dem posera. Vilket skulle ge SD-hypen punktering.

Alliansens enda och sista chans i flyktingfrågan

Hemskt ledsen, men flyktingsituationen är ohållbar. Jag skall inte trötta dig med siffror om antal, brist på inkvartering, dålig integration, bostadsbrist och den skruvade svenska arbetsmarknaden. Media svämmar just nu över av sådant.

Men varför gör politikerna inget åt saken? Det finns flera skäl.

Dels handlar det om Sverigedemokraterna. De etablerade partierna vägrar att göra något som ens kan framstå som att det är i närheten av SD:s politik. De vill helt enkelt inte ha något att göra med ett parti som har sina rötter i den gamla vit makt-rörelsen. SD är i dag ett av de främsta hindren för att någon skall våga göra något av betydelse. Ironin är mörk.

Dels handlar det om inkompatibla system. Det går inte att ha öppna gränser och en generell välfärdsstat (i vart fall inte en som slussar in alla nyanlända i socialstaten) samtidigt. Detta är något som de rödgröna aldrig kan erkänna, av ideologiska skäl. Det vore att underkänna hela vänsterns politiska fundament. Ändå är det så. Och de borgerliga partierna varken törs eller vill ta upp detta problemkomplex.

Dels handlar det om svenska sjukan. I den situation som nu råder duger det inte med den tillbakalutade inkompetens som kännetecknar stora delar av den offentliga verksamheten. (Och mycket privat verksamhet också, för den delen.) Nu krävs kompetens, handlingskraft, ansvarstagande och att man slutar tramsa om dagens olika i-landsproblem. Här krävs en kulturrevolution inom byråkratin, som de som är verksamma inom densamma aldrig kommer att gå med på.

Här har vi tre tydligt definierade problemställningar – som alla duckar.

Så... inget av betydelse kommer att göras. Svensk politik och byråkrati beter sig just nu som ett rådjur som paralyserats av strålkastarna på en bil som närmar sig i hög fart. Fortsätter det så här, då kommer allt att gå åt helvete. Totalt.

Det är så tragiskt. Sverige hade kunnat ha en rimlig invandrings- och flyktingpolitik:

• Arbetskraftsinvandring är bra och alla som vill flytta till Sverige för att jobba skall vara välkomna.
• Människor som på annat sätt kan försörja sig själva eller som har sponsorer (till exempel enskilda, organisationer eller företag) som ser till att de hålls försörjda är inte heller något problem.
• Sverige skall i huvudsak ta emot de flyktingar som tilldelas oss av EU och FN. (EU har trots allt en gemensam flyktingpolitik och då skall vi dela på bördorna.)
• Flyktingar skall få tillfälligt uppehållstillstånd, erbjudas mat, husrum och akut sjukvård – men inte automatiskt slussas in i det svenska välfärdssystemet.
• Flyktingar och papperslösa som skaffar sig ett jobb eller annan egen försörjning skall snabbt och enkelt få permanent uppehållstillstånd.

Annorlunda uttryckt: Människor skall ha frihet att bo var de vill – men inte på andras bekostnad. Liksom för all annan frihet går gränsen för denna där man kränker andras frihet, säkerhet eller egendom.

Ovanstående borde självklart vara borgerlig politik. Sedan kan riksdagens vågmästarparti få välja mellan att stödja en regering som för denna politik – eller låta den rödgröna röran fortsätta.

Efter Decemberöverenskommelsen?

Det lutar åt att Kristdemokraterna kan komma att fatta stämmobeslut om att hoppa av Decemberöverenskommelsen.

Då inträffar det intressanta: Att gå in i DÖk var fel. Men att lämna DÖk är för den sakens skull inte helt lätt.

Faller DÖk, då finns det inte längre någon garanti för att den sittande regeringen kommer att få igenom sina budgetpropositioner.

Detta kan leda till nyval – vilket borgerligheten inte känner sig redo för, sossarna inte vill ha och som förmodligen bara skulle göra SD ännu starkare.

Man kan också tänka sig en blocköverskridande budgetuppgörelse varje år. Men då får sossarna bjuda till lite mer – och inte bara definiera "blocköverskridande" som att Allianspartierna skall lägga sig platt. (Detta vore kanske det bästa. Det skulle återföra makten till riksdagen, där den hör hemma.)

Eller, det mest troliga: KD lämnar DÖk – men M, FP och C står kvar vid den.

Vilket förmodligen är precis vad KD hoppas på. KD:s kritik mot DÖk bygger inte nödvändigtvis på genuin omsorg om demokratin och borgerlighetens heder – utan handlar nog mer om att inta en spännande och särskiljande position som kan hålla partiet över 4-procentsspärren.

Som vanligt när folk gör rätt, så gör de det av fel skäl.

Alliansen ger regeringens kassa budget grönt ljus

I dag har den rödgröna regeringen lagt fram sin budget. Den har, på goda grunder, kritiserats i alla tonarter. Inte minst av Allianspartierna.

Men riksdagens borgerliga partier kommer inte att försöka stoppa S+MP-budgeten. I enlighet med Decemberöverenskommelsen kommer de att släppa igenom den.

Alliansen lider av svårartad kognitiv dissonans. De säger en sak, men gör en annan.

Läs även: Regeringen mörkar att 80 procent förlorar på budgeten »

Det politiska Sveriges beröringsskräck låter SD vinna på walk over

Diskussionsklimatet i vårt land är märkligt.

När det gäller invandring, integration och flyktingsituationen – så hanteras i princip inte de relaterade sakfrågorna. De flesta är överens om att något slags åtgärder krävs, till exempel vad gäller bostäder och tillträde på arbetsmarknaden. Men ingen tycks ha något konkret att komma med. Nada.

Istället handlar allt om hur man skall förhålla sig till Sverigedemokraterna. Denna meta-debatt tycks just nu vara mer central än de verkliga och viktiga frågorna.

Vänstern tar varje tillfälle i akt att visa sitt avståndstagande mot SD under spektakulära och emellanåt våldsamma former. Men för varje SD-möte de lyckas stoppa eller störa, för varje reklamkampanj för SD som de förstör – ju större sympati tycks väljarna få för just SD. Det finns tydligen en oväntat stark känsla för fair play hos vanligt folk, som menar att mötes- och yttrandefriheten och det demokratiska samhällets spelregler även skall gälla för SD. Kravallvänstern blir då SD:s bästa valarbetare.

Vad gäller den mediala scenen är det uppenbart att de flesta traditionella media och journalister distanserar sig från SD i sak. Men samtidigt är de fullständigt hypnotiserade av SD som fenomen. Allt som rör partiet blir uppblåst i media. På så sätt finns SD nästan alltid i mediekonsumenternas medvetande. Obskyra SD-publikationer på nätet och bloggare som "Julia Caesar" lyfts fram, ges uppmärksamhet och gratisreklam i pressen. Det går inte en dag utan att media ger SD oproportionerligt stort utrymme.

Nu har det uppstått en diskussion om näringslivets relationer till SD. Egentligen är det hela väldigt enkelt. Det som sker i politiken påverkar företagen. Därför vill företagen göra sin röst hörd hos politikerna innan beslut fattas. SD är vågmästare i riksdagen, vilket innebär att de sitter på oerhört mycket makt. Därför är det inte speciellt konstigt att näringslivet lägger fram sin sak även för SD. (Det kanske till och med kan få SD på bättre tankar, då näringslivet som regel är för öppenhet och fri rörlighet.) Detta har orsakat något slags moralpanik från vänster – som åter får det att framstå som att SD är speciella, spännande och utmobbade. Samhällsdebatten fortsätter därmed kretsa  kring SD, vilket i slutändan gynnar dem. 

Mest absurd av allt är Decemberöverenskommelsen. Så länge den gäller, så länge kommer fokus i den svenska samhällsdebatten att ligga på SD. DÖk blockerar inte SD på det sätt som var tänkt, utan sätter partiet i den svenska politikens absoluta mittpunkt. Med DÖk ställer sig M+KD+C+FP+MP+S i SD:s skugga. Samtidigt ifrågasätts dessa partiers respekt för demokratins spelregler. Detta är oerhört obegåvat av de etablerade partierna.

Det är intressant att SD trots allt inte har speciellt mycket att komma med när det gäller till exempel integrationsfrågorna. Ser man till de bostads- och arbetsmarknadspolitiska frågor som följer i invandringens spår, då står SD tomhänta. Men detta diskuteras inte. SD ställs aldrig till svars i sak. Alla andra är nämligen allt för upptagna med att hata dem.

Så de problem som trots allt existerar kring flyktingar, invandring och integration hanteras i många fall inte – på grund av det etablerade Sveriges beröringsskräck inför SD.

Och om man inte ser och hanterar de problem som de facto finns – då framstår det som att SD är de enda som bryr sig och deras kantiga och förenklade "lösningar" som de enda tillgängliga. Då vinner Sverigedemokraterna på walk over.

Alliansen släpper igenom världens högsta marginalskatt

Med den rödgröna regeringens förslag kommer Sverige nästa år att få världens högsta marginalskatt, på 60 procent. [Länk»]

Att vänstern och gröningarna höjer skatten är kanske inte så mycket att förvånas över. Däremot är det anmärkningsvärt att de borgerliga partierna låter dem göra det.

Allianspartierna skulle möjligen kunna stoppa skattehöjningen. Men de väljer – i enlighet med Decemberöverenskommelsen – att inte göra det. De försöker inte ens.

Det råder undantagstillstånd i svensk politik. Oppositionen opponerar bara symboliskt, men släpper sedan genom S+MP-budgetar i riksdagen. Oppositionen tycker det är viktigare att kringgå vad som trots allt är ett demokratiskt valresultat än att stå för sina principer. Oppositionen har inga ambitioner att fälla regeringen – eftersom den själv inte är beredd att axla något ansvar.

Man måste fråga sig vad de borgerliga partierna är till för – om de inte driver borgerlig politik.

Skatterna är den stora borgerliga symbolfrågan. Det handlar om hur mycket makt över våra liv staten skall ha – och hur mycket medborgarna själva skall tillåtas bestämma. Det handlar om huruvida man är beredd att fortsätta göda byråkrati, förmynderi och politisk klåfingrighet eller ej. Det handlar om huruvida dina pengar är dina eller ej – och med vilken rätt staten konfiskerar dem.

Det finns saker som i princip måste finansieras gemensamt – som försvar, ordningsmakt och rättsväsende. De flesta anser dessutom att saker som infrastruktur, sjukvård, utbildning och grundläggande social trygghet bör finansieras över skattsedeln. Men det är ju inte dit pengarna går. Kostnaderna ökar, men kärnverksamheten blir mindre och sämre. Byråkratin är en gökunge som tränger undan den verksamhet som istället borde stå i centrum. Pengar läggs på saker som är oviktiga och tramsiga. Medborgarnas skattepengar används för att göra dem till hjälplösa undersåtar som skall styras hit och dit.

Den utvecklingen kan bara brytas med en tydlig borgerlig, frihetlig politik. Men tyvärr finns det inga partier i riksdagen som är beredda att föra en sådan politik. I vart fall inte i handling.

Flyktingpolitik, välfärdsstat och politiskt kaos

Det cirkulerar en teori i SD- och vänsterkretsar: Att Alliansregeringen skulle ha öppnat gränserna på vid gavel – för att i en nyliberal konspiration sänka den generella välfärdsstaten.

Om det ändå vore så väl.

För det första gjorde Alliansregeringen inga som helst seriösa försök att avveckla eller ens reformera den generella välfärdsstaten. Tyvärr.

För det andra finns varken viljan eller modet att ta tag i den generella välfärdsstatens övergripande problem. Inte hos något riksdagsparti.

För det tredje skulle det inte gå att hålla en sådan konspiration hemlig.

Det stämmer att delar av borgerligheten (speciellt bland ungdomsförbunden) i princip vill ha öppna gränser. Det stämmer även att det finns en utbredd kritik mot den generella välfärdsstaten inom delar av borgerligheten. Delvis i samma kretsar. Men det var inte Alliansregeringens politik. Tvärt om lät man denna möjlighet gå sig förbi. Sedan lät man regeringsmakten glida ur händerna.

Så, vad var det då som hände?

2006 fick SD 2,9% av rösterna i riksdagsvalet och fortsatte därefter att gå framåt i opinionen. 2010 fick SD 5,7% av rösterna och kom in i riksdagen. 2014 fick SD 12,86% av rösterna och blev därmed riksdagens tredje största parti.

De etablerade partierna fick panik. I ett försök att blockera och isolera SD gjorde man upp om flyktingpolitiken. Speciellt för M och S innebar detta en markant kursförändring i sak. Så vad SD:s intåg i rikspolitiken beträffar – så blev resultatet ironiskt nog en betydligt större och mer generös flyktinginvandring än vad som annars skulle varit fallet.

Därmed hade svensk politik fått sitt självspelande piano. SD fick ensamrätt på att plocka poäng i invandringsfrågan. SD kunde, på goda grunder, hävda att de särbehandlades. Detta har med tiden spätts på med ökade flyktingströmmar, ökade kostnader och missnöje på många orter där flyktingar placerats. Toppa sedan det hela med en omfattande migrationsbyråkrati och en havererad integrationspolitik.

Det är inte svårt att se det spänningsfält som uppstått. Speciellt som många M- och S-väljare i grund och botten är rätt skeptiska till invandring.

Det hela späs på av att vänstern inte kan motstå frestelsen att göra vad den kan för att sabotera för SD. Vilket väcker en viss sympati för SD i nya kretsar, galvaniserar de redan trogna SD-väljarna och ger partiet ofantligt mycket gratis publicitet. Frågan är om vänstern är SD:s bästa valarbetare på grund av bristande vett – eller om vänstern på detta sätt medvetet underblåser en ökad polarisering i svensk politik.

Decemberöverenskommelsen blev sedan kronan på verket. Med den finns det inte längre någon tvekan om att SD särbehandlas – till priset av inskränkt demokrati och rödgröna budgetar för resten av mandatperioden. (Speciellt det senare irriterar många borgerliga väljare som röstade på Allianspartierna för att få en borgerlig politik.)

Läget är låst och någon rimlig lösning finns inte i sikte. Ingen vågar eller vill ta tag i grundproblemet – den generella välfärdsstaten. Man tar inte ens tag i akuta sidoproblem som arbetsmarknads- och bostadspolitiken.

Så allt kommer att fortsätta trissas upp tills något går sönder på allvar.

Samtidigt är alternativet väldigt enkelt: Människor skall ha rätt att bo var de vill – men inte på andras bekostnad.

SD växer - nu måste borgerligheten skärpa sig!

I en opinionsmätning kör SD om M och blir det näst största partiet. Visserligen är det inte det finaste opinionsinstitutet som mätt och metoden inte den bästa. Men ändå. [Länk»]

Nu är det nog fan dags för den svenska borgerligheten att ta sig samman om den skall vara relevant framöver. Några tankar...

Decemberöverenskommelsen måste bort. Varför skall folk rösta på er om de ändå får samma sak som om de röstar på sossarna? Det är inte genom att tona ner den politiska striden man vinner väljare, utan genom att skruva upp den.

Skaffa er en hållbar princip i invandringsfrågan. Till exempel något sådant här: Människor har rätt att bo var de vill, men inte på andras bekostnad eller på andras egendom. Vi skall ta emot flyktingar, men bara för att någon får asyl i Sverige innebär det inte att de skall in i det svenska systemet. För att kvala in i systemet måste man kunna försörja sig själv och betala skatt. Vad gäller EU-migranter så finns det redan regler som ger folk tre månader på sig att visa egen, trovärdig försörjning. Se till att dessa regler följs.

Angrip gärna SD, men förminska inte deras väljare. Folk kommer inte att rösta på er om de känner att ni ser ner på dem.

Stå upp för friheten! Återupprätta den frihetliga visionen, stå för den och ta striden med de rödgröna och SD. Visa att ni står på folkets sida och att ni ser människor som självständiga individer och fria medborgare – inte som undersåtar. Ge människor makt över sina egna liv och var beredda att ge dem ansvar. Utveckla en sund EU-kritik. Lägg ner all morallagstiftning. Minska de offentliga utgifterna och sänk skatterna.

Bli lite wild & crazy! Låt ICA sälja vin. Tillåt innehav av droger för eget bruk (och satsa på harm reduction istället för repression). Låt dem som vill kliva ur systemet och ordna sina egna trygghetssystem. Köp ett fett robotsystem och rikta det österut. Gör det superenkelt att driva eget företag. Sälj järnvägen till Deutsche Bahn. Banta public service till en tv- och en radiokanal som endast sysslar med nyheter, vetenskap och kultur. (Eller lägg ner och släpp fram andra aktörer.) För att nu bara ta några exempel.

Något måste ni göra. Annars är ni helt irrelevanta i riksdagsvalet 2018.

Finns det intelligent liv inom Moderaterna?

I dag är det Moderaternas dag i Almedalen.

De Nya Moderaterna. De som drivs av fokusgrupper och opinionsmätningar istället för idéer och principer. De som ser sig själva som pragmatiska förvaltare istället för visionärer. De som gått mot mitten och därmed flyttat hela det svenska politiska spektrat åt vänster. De som ödelagt årtionden av borgerlig och frihetlig opinionsbildning.

Jag saknar de gamla Moderaterna. Och det är inte bara idéerna, principerna och visionen jag saknar. Det handlar minst lika mycket om intellektuell skärpa, bildning och den arena för intelligent debatt partiet en gång var.

I dag kommer Moderaterna att få paddla för att ta sig runt Decemberöverenskommelsens blindskär. Vilket i sig är en debatt som gör mig dyster. För de flesta kritiker är inte så strålande, de heller. Problemet med DÖk är att den är demokratiskt oacceptabel. Men det mesta av kritiken kommer från debattörer vars främsta drivkraft tycks vara att släppa in SD i stugvärmen.

I just invandrings- och flyktingfrågorna har Moderaterna bara sig själva att skylla. De hade en i vart fall balanserad politik fram till ungefär 2008. Sedan överreagerade de på SD:s inträde på den politiska scenen. Resultatet blev en ny politik som håller på att kollapsa under sin egen tyngd. Tänk om de istället hade slagit fast en princip att hålla sig till. Till exempel att människor har rätt att bo var de vill – men inte på andras bekostnad (eller på andras egendom).

Men icke. Så nu befinner man sig i en situation där även arbetskraftsinvandringen och den fria rörligheten inom EU är under tung beskjutning. Barnet riskerar att åka ut med badvattnet. Det är deprimerande och oskickligt hanterat.

Det återstår att se vad dagen bär i sitt sköte. Almedalen vore en perfekt scen för Anna Kinberg Batra att hålla ett smart, intressant och frihetligt linjetal. Det skulle inte bara ge nytt liv åt Moderaterna, det skulle även ge henne kontroll över sin roll som partiledare.

Men det är nog att hoppas på för mycket. Moderaterna tycks helt enkelt ha passerat sitt bäst-före-datum.

Ni är lurade. Låt oss lura er igen.

Ovan en tweet från den moderata riksdagsledamoten Maria Abrahamsson.

Fritt översatt: Ni röstade på oss för att få en borgerlig politik. Vi röstade igenom en S+MP-budget. Rösta på oss igen.

Det känns inte helt klockrent.

Närmast sovjetiskt

Nu är det klart.

Två av riksdagens ledamöter röstade för oppositionens budgetförslag.

Två.

Något står inte helt rätt till med den svenska demokratin.

I dag kastar oppositionen in handduken

I dag kommer (de flesta) borgerliga riksdagsledamöter att rösta för en röd-grön vårbudget.

Man kan undra hur de menar att Sverige blir bättre med en vänsterbudget än med en borgerlig budget.

Man kan även undra hur borgerliga väljare skall rösta om de vill att deras valda representanter skall driva en borgerlig politik.

Oppositionen är död. Sverige behöver en ny, frihetlig opposition.

Det post-demokratiska samhället

I morgon, tisdag, kommer riksdagens borgerliga partier att rösta för en rödgrön vårbudget – som de anser är dålig och skadlig för Sverige.

Jag skrev tidigare i år om att av generell välfärdsstat, fri invandring och demokrati – så kan man bara välja två.

Och nu ser det alltså ut som om det är demokratin som har dragit kortaste strået – när oppositionen lägger ner.

Samtidigt går den svenska borgerligheten miste om ett utmärkt tillfälle att reformera en allt mer topptung välfärdsstat.

Dubbelfel, typ.

Ett nytt politiskt landskap

Det är inte bara i Sverige som de gamla maktpartierna sluter sig för att hålla politiska uppstickare borta. DÖ-trenden tycks sprida sig i Europa.

I till exempel Spanien är det ett nytt vänsterparti, Podemos, som växt fram som protestparti. Detta har fått högern, socialdemokraterna och liberalerna att sluta nya allianser efter lokal- och regionalvalen. [Länk»]

Det är begripligt att den traditionella politiska makten blir nervös när populistiska höger- och vänsterpartier går starkt i valen. Och intressant, på ett oroväckande sätt.

För det första är detta ett tecken på att de gamla partierna inte förmår att förhålla sig till frågor som folket anser vara viktigt. Och när inga svar ges, då väljer folk något annat. Samtidigt finns inga tecken på att de traditionella maktpartierna riktigt förstår vad som håller på att ske.

För det andra känns det illavarslande när Makten sluter sig. Dels är det ett demokratiskt problem när de gamla partierna gör upp sins emellan. Dels förstärker detta bara de populistiska partiernas bild av sig själva som den enda oppositionen.

Är detta det nya politiska landskapet i Europa: Maktpartierna mot populisterna?