Reinfeldt var faktiskt något på spåren, men styrde sedan fullständigt i diket.
Moderaterna – det nya arbetarpartiet, var på många sätt en god idé.
Jag minns 80-talet, då partiet började inse att många av de vanliga, hederliga människor som gillade Bohman och Adelsohn var arbetare. De såg moderaterna som kompetenta och konsekventa. De beundrade människor som lyckats. De ville bli som dem. Och de ville kunna leva på sin lön.
Reinfeldts nya arbetarparti blev dock något annat...
- Något grinigt och elakt.
- Något som förmanade folk istället för att bygga på deras hopp och drömmar.
- Till och med jobbskatteavdraget utformades så att det för många snarare framstod som en piska än en morot. Det betraktades som ett statsfinansiellt styrinstrument, något för Excel-arken – snarare än ett sätt att låta människor få mer makt över sina egna liv.
- Partiledaren utfärdade personligen en fatwa mot ideologi och visioner.
När han sedan bad folket att öppna sina plånböcker för att släppa in folk från andra länder i vårt redan ansträngda generella välfärdssystem – då sa väljarna stopp, föga förvånande. Han visade då att han helt tappat kontakten med verkligheten och folket. (Detta kan man konstatera oaktat vad man tycker i flyktingfrågan som sådan. Opinionsmässigt hade Moderaterna och Alliansen fått pyspunka.)
Det viktiga för Fredrik Reinfeldt är Fredrik Reinfeldt. Låt honom ägna sin tid åt att skriva ovanligt tråkiga böcker och lyfta arvoden från Bank of America Merrill Lynch. (För deras egen skull få vi väl hoppas att bankirerna inte lägger allt för stor vikt vid hans råd.) Och åt att lyfta sin av skattebetalarna generöst tillhandahållna riksdags- och statsrådsfallskärm.
Även om Anna Kinberg Batra lagt om Moderaternas kurs i flyktingfrågan – så bär hon Reinfeldts arv av de »nya Moderaterna« vidare. Von oben-perspektivet. Oviljan eller oförmågan att lämna klara och tydliga svar. Frånvaron av ideologi. Bristen på visioner.
Arbetande människor som vill kämpa sig till något bättre, nysvenskar som vill in på arbetsmarknaden, vanligt medelklassfolk som vill att landet skall vara i rimligt goda händer – det skulle fortfarande kunna vara en moderat väljarbas, stark som urberg. Men de nya moderaterna förefaller oförmögna att kommunicera med dessa människor – så väl i sak som i form.
I rätt händer skulle Moderaterna kunna bli något riktigt stort. Men det är för sent nu. Under Reinfeldt-åren fylldes förtroendeposterna av intellektuellt och ideologiskt slappa nymoderater samtidigt som partiets tjänstemän allt oftare rekryterades från en helt icke-politisk bakgrund.
Frågan är om det ens skulle hjälpa att plocka hem Hökmark från Bryssel och göra honom till partiledare. Och det är en akademisk fråga. Den nymoderata flocken skulle inte acceptera honom som sin ledare. De fortsätter hellre att vara vilsna.
Man kan sörja de gamla Moderaterna. Men de finns inte längre. Till och med fastigheten är ute till försäljning. The Party is over.
Sverige behöver snarare ett nytt borgerligt parti. Ett med idéer, principer, mod, visioner, humor – och som brinner för det bästa inom liberalismen (människors frihet, lika rättigheter, den positiva människosynen) och det bästa inom konservatismen (eftertanke, ödmjukhet inför den egna makten, rättsstat, ansvar och individens rätt att bli lämnad ifred). Ett parti för människor som har fötterna på jorden.
Inga sådana där märkliga, hemmasnickrade halvmesyrer som Borgerlig framtid. (Senast jag kollade hade de uteslutit sin partiledare.) Inte historiskt belastade, demokratiskt tveksamma och skränande som SD. Inte söndervärkta av byråkrati, ängslighet, taktlöshet och inre slitningar som Piraterna.
Att ta sig an att röja upp i den offentliga byråkratin, styra upp polisen, försvara landet och att få välfärdssystemen att i vart fall mjuklanda är för övrigt inget man gör på fritiden. Här krävs resurser, mantimmar, genomtänkta utspel och riktiga, professionella kampanjer. Att gå på tivoli kostar pengar.
Lanseringen av något nytt måste ske med avhoppare från Allianspartierna – för en flygande start i riksdagen. Med ett rejält tilltaget, kompetent och stridsvilligt politiskt war room. Med tydliga principer som går att lita på och med visioner som kan erbjuda människor något att tro och hoppas på. Med en genomtänkt plan. Och, som sagt, med en tillräcklig krigskassa.
Svårare är det inte.
Lästips från Harvard Business Review: What So Many People Don’t Get About the U.S. Working Class »
