Vår taktik mot religiös radikalisering är bakvänd och kontraproduktiv

Låt oss för ett ögonblick anta att vi verkligen vill motverka islamistisk radikalisering och våld.

I så fall tycker jag att vi beter oss bakvänt.

Ingen människa rår för vilken kulturkrets han eller hon föds in i. Det är förvisso en av de faktorer som kan bidra till att forma människor. Andra faktorer är till exempel det samhälle individen lever i och hur hon blir bemött av andra människor.

Jag tror att svavelosande retorik mot muslimer i allmänhet ökar risken för att många av dem kan känna sig stigmatiserade – och därmed ökar även risken för att enskilda individer vänder sig bort från samhället och radikaliseras.

Människor tenderar helt enkelt att vända sig mot andra som de upplever beter sig fientligt.

Missförstå mig inte. Det fria, liberala samhället måste alltid försvaras – oavsett vem som önskar begränsa det. Individens frihet, respekten för andra människor och deras val måste alltid försvaras – oavsett vem som driver en annan agenda. (Till exempel är radikal islamism i detta sammanhang oacceptabel. Och islam som religion har många, mycket problematiska inslag.)

Men inget kan bli bättre på grund av att vi hetsar mot människor på grund av vilken kulturell kontext de råkar ha fötts in i. Det är direkt kontraproduktivt. Gå inte i den fällan.

Då lär det vara en bättre plan att föregå med gott exempel och att bygga ett samhälle som människor verkligen vill vara delaktiga i. (Till exempel ett där människor känner att de har frihet, kontroll över sina liv och personligt ansvar.)

I sammanhanget är även vänsterns taktik helt bakvänd.

Inget blir bättre för att faktiska problem och missförhållanden tystas ner eller avfärdas som rasism. Sådant skruvar bara upp tonläget ytterligare. Vad som förekommer måste kunna diskuteras under sakliga och sansade former. Vi måste förhålla oss till verkligheten som den är.

Inget blir bättre för att enskilda handlingar avfärdas med identitetspolitiska krumbukter. Människor bör bedömas utifrån sina handlingar – inte hudfärg, religion eller ursprung.

Varje individ har i slutändan ett ansvar för sina handlingar. I sammanhanget är det viktigt att understryka att alla skall vara lika inför lagen och ha lika rättigheter (och skyldigheter) inför det offentliga.

Inget daltande. Inga trakasserier. Den offentliga makten skall utövas oväldigt.

Detta är knappast raketforskning.

Men det är naturligtvis bara min åsikt. Jag har en känsla av att det finns folk både till höger och vänster samt i radikala islamistiska kretsar som helst av allt vill skapa verklig, skarp konflikt. Vilket inte är min kopp te. Jag är emot offensivt våld.

Stöd denna blogg »

Sossesverige skapar terrorister och IS-krigare

I Sverige är det stat och kommun – det offentliga – som förväntas hantera nyanländas integration i samhället. (Civilsamhället tycks i sammanhanget mest betraktas som en störande faktor.) Detta blir dåligt och galet på samma sätt som mycket annat som hanteras av politiker och byråkrater blir dåligt och galet. Det offentliga kan bara tillhandahålla en, standardiserad modell för integration – och en enda modell passar inte för alla. Kanske inte ens för någon.

I Sverige motverkar även bostadspolitiken integrationen. (Låt oss i sammanhanget se bortom det påträngande faktum att det inte byggs bostäder i en omfattning som möter efterfrågan.) Mycket hänger samman med miljonprogrammet – där man byggde "öar" av förorter utanför stadskärnorna. Tråkiga betongöar, från vilka resten av samhället i dag till stor del har retirerat. Att detta skapar problem är inget att förvånas över. (Alternativet vore att låta våra städer expandera på ett levande, samanhängande och dynamiskt sätt. Men sådant tillåts inte i Sossesverige. Här skall politiker och byråkrater detaljplanera, ägna sig år micro management, styra och ställa.)

Den offentligt styrda och planerade skolan misslyckas ofta med att ge barnen den kunskap man kan kräva och förvänta sig. Den erbjuder inte heller den skolning in i samhället och vuxenvärlden som den skulle kunna ge. Vilket handikappar de elever som drabbas för livet.

Ordningsmakten kompenserar det krympande antalet poliser ute i verkligheten genom att militärisera kåren. Färre, tyngre utrustade poliser som sätts att hantera allt större problem skapar dock tråkiga attityder hos en del konstaplar. Vilket skruvar upp konflikter och gör de problem som finns värre. (Betydligt fler, men kanske inte fullt så adrenalinstinna poliser kan vara en väg till ökad ordning och trygghet i samhället. I vart fall är det så i en del andra länder.)

Samtidigt är Sverige ett samhälle som reagerar överdrivet och neurotiskt i många situationer. Vilket landar i orimligheter som att människor som har narkotiska preparat i kroppen blir en fråga för polisen snarare än för vården. (I många fall är brukarna över huvud taget inte problematiska, inte för någon. Men de skall ändå jagas av polisen.) Att plocka in folk för innehav av droger är lågt hängande frukt – vilket leder till att polisen inte sällan trakasserar unga människor, ofta sådana med invandrarbakgrund, ofta i förorterna. Detta skapar en mycket dålig grund för att bygga ett ömsesidigt förtroende mellan medborgarna och ordningsmakten.

Människor söker mening, sammanhang och gemenskap. Vilket socialförvaltning, Migrationsverk och polis inte kan tillhandahålla. Det kan däremot ungdomsgäng och religiösa samfund. Vad gäller de fundamentalistiska islamska krafter som vill radikalisera unga människor, så är de synnerligen medvetna om – och utnyttjar – detta faktum. Det är inte alls svårt att locka nya följare till vad det vara må när alternativet är ett tråkigt och meningslöst tomrum.

Givet allt det ovanstående är det inte ett dugg förvånande att unga människor i invandrartäta förorter ibland driver in i gängkriminalitet eller radikaliseras – och kan drivas att göra riktigt djävla dumma och farliga saker.

Vill vi komma till rätta med detta då måste vi tänka nytt.

För vad är alternativet? Att gång på gång upprepa ett misslyckat beteende och ändå hoppas på ett nytt och annorlunda resultat – det är bara ett tecken på galenskap.

Läs även: The Psychological Roots of Terrorism »

Stöd denna blogg »