Försvara friheten!

Alla människor är olika. Vi har olika smak, intressen, tro, preferenser och fixa idéer. Därför är det bra om människor i möjligaste mån får göra som de själva vill, leva efter eget huvud och ha makt över sina egna förhållanden. Det skapar lycka, mångfald och utveckling.

Det är denna frihet som politik i allmänhet och rödgrön politik i synnerhet hotar. Ju mer den härskande politiska klassen får bestämma, ju gladare blir den. Och ju mindre frihet och makt över sitt eget liv får individen. Därför måste friheten ständigt försvaras mot överheten.

Friheten måste även försvaras mot den idiotvänster som vill riva ner allt utan att ha någon rimlig plan för vad den skall göra sedan. Det finns inga principer i dess läror som garanterar människan rätt till liv, säkerhet och speciellt inte egendom. Dess utopi är en stat där allt, på alla sätt är lika för alla. Vilket förutsätter tvång och våld. Därför skall vänstern hållas borta från makten - genom en öppen och fri demokratisk debatt.

I ett fritt samhälle samarbetar människor frivilligt och spontant för att skapa och för att tjäna pengar. Vilket skapar utveckling och tillväxt. Detta är denna kapitalism som vänstern säger sig vilja krossa.

En fri ekonomi är det enda som kan rädda oss ur krisen. Tillväxt är det enda som kan rädda våra pensioner. Marknaden levererar spontant både välstånd och framåtskridande. Marknadsekonomin är det enda ekonomiska system som är fullt kompatibelt med en demokratisk rättsstat.

Friheten slår vakt om människans naturliga rättigheter. En rättighet kan sägas vara motsatsen till djungelns lag. Det är att - medvetet - införa objektivt tillämpbara regler för att skapa något slags grundläggande ordning. Som rätten till liv. Rätten att fritt få yttra sig. Rätten till egendom.

Man skulle kunna tala om principer för en liberal, demokratisk rättsstat som vuxit fram för att garantera fredlig mänsklig samexistens. Ett slags minsta gemensam nämnare för ett civiliserat samhälle. Rättigheter som vilar på årtusenden av civilisationsdebatt och erfarenhet.

Det är dessa principer som politik i allmänhet och det rödgröna blocket i synnerhet försöker undergräva - eftersom de hindrar dem från att göra som de vill. För tillfället verkar det vara speciellt populärt att vilja inskränka andras yttrandefrihet.

Friheten måste ständigt försvaras. Och det är vanligt folk som måste göra det. Någon annan lär nämligen inte vara intresserad av konceptet.

Med detta vill jag avrunda med mitt eviga mantra: Människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för en persons frihet går där hon inskränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Alla skall vara lika inför lagen och ha samma rättigheter inför det offentliga.

Vore inte det en skojig idé?

Europas kulturella avantgarde vänder Sverige ryggen

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Europas kulturella avantgarde vänder Sverige ryggen »

Om hur svensk brutal politisk korrekthet, radikalfeminism, identitetspolitik och postmodernism är på väg att bli ett avskräckande exempel för Europas kulturella avantgarde.

Börjar det inte bli dags för en flyktingamnesti?

Det finns många åsikter om flyktingmottagande och invandring. Stängda gränser. Öppna gränser. Eller – som jag skulle föredra – att människor får bo var de vill, men inte på andras bekostnad.

Men nu är det som det är. Förra året kom ett par hundra tusen människor till Sverige. Logistiken gick i baklås. Folk sitter ihopträngda på flyktingboenden och under jobbiga förhållanden i så kallat eget boende (som tycks vara allt annat än "eget"). När myndigheterna slussar ut dem i samhället blir påfrestningen stor för kommunerna, till exempel när det gäller skola och socialtjänst. Det tar mycket lång tid att få ut nyanlända i arbetslivet. Bostadsbristen är akut. Och så vidare. Det är en djävla soppa.

Så, vad gör vi? Det finns ett alternativ...

Varför inte en flyktingamnesti? Allvarligt talat!

• Dra ett streck. Alla som är här nu får ett 10-årigt uppehållstillstånd.
• Den som begår brott får sitt uppehållstillstånd indraget och åker ut. (Så är det redan tänkt att fungera.)
• Och så satsar vi allt på att integrera alla i samhället så fort det bara går.
• Nya flyktingar? Endast ett bestämt antal kvotflyktingar och då främst kvinnor och barn.
• Plus möjligen en säkerhetsventil för viss familjeåterförening och andra synnerligen ömmande fall – i enlighet med de konventioner Sverige har skrivit under. 
• Kan man försörja sig efter tio år – eller tidigare – då får man ett permanent uppehållstillstånd.
• Enkelt, begripligt och lika för alla.

Och så håller vi öppet för arbetskraftsinvandring – dels för att det är bra i sig, dels för att det kan vara en vettig säkerhetsventil i vissa fall.

För vad är alternativet?

Är det någon som på allvar tror på inrikesminister Ygemans plan på att utvisa 80.000 personer? Polisen har inte i närheten av de resurser som krävs. Och hur som helst skulle det kunna bli riktigt, riktigt stökigt.

Är det bättre att de ankommande får vänta på anläggningar i åratal på att Migrationsverket skall hantera deras fall – för att sedan slussa in dem i bidragsberoende och utanförskap?

Bästa sättet att integrera folk är trots allt att släppa in dem samhället. Att de får lära sig språket i en naturlig miljö. Att de får jobba eller starta eget. Att de får frihet, ansvar och kan gå vidare med sina liv.

En flyktingamnesti kan att vara resurskrävande, men gissningsvis inte mer än att hålla på som i dag. Det skulle lösa en del problem, men inte alla. Vissa saker måste vi ta tag i ändå. Men i valet mellan en djävlig situation och en inte fullt lika djävlig situation – då kan det vara värt att överväga det senare.

Eftersom det uppenbarligen inte finns plats för principer i svensk flyktingpolitik – då kanske vi borde vara en smula praktiska istället?

Det är bara en idé.

Sossesverige skapar terrorister och IS-krigare

I Sverige är det stat och kommun – det offentliga – som förväntas hantera nyanländas integration i samhället. (Civilsamhället tycks i sammanhanget mest betraktas som en störande faktor.) Detta blir dåligt och galet på samma sätt som mycket annat som hanteras av politiker och byråkrater blir dåligt och galet. Det offentliga kan bara tillhandahålla en, standardiserad modell för integration – och en enda modell passar inte för alla. Kanske inte ens för någon.

I Sverige motverkar även bostadspolitiken integrationen. (Låt oss i sammanhanget se bortom det påträngande faktum att det inte byggs bostäder i en omfattning som möter efterfrågan.) Mycket hänger samman med miljonprogrammet – där man byggde "öar" av förorter utanför stadskärnorna. Tråkiga betongöar, från vilka resten av samhället i dag till stor del har retirerat. Att detta skapar problem är inget att förvånas över. (Alternativet vore att låta våra städer expandera på ett levande, samanhängande och dynamiskt sätt. Men sådant tillåts inte i Sossesverige. Här skall politiker och byråkrater detaljplanera, ägna sig år micro management, styra och ställa.)

Den offentligt styrda och planerade skolan misslyckas ofta med att ge barnen den kunskap man kan kräva och förvänta sig. Den erbjuder inte heller den skolning in i samhället och vuxenvärlden som den skulle kunna ge. Vilket handikappar de elever som drabbas för livet.

Ordningsmakten kompenserar det krympande antalet poliser ute i verkligheten genom att militärisera kåren. Färre, tyngre utrustade poliser som sätts att hantera allt större problem skapar dock tråkiga attityder hos en del konstaplar. Vilket skruvar upp konflikter och gör de problem som finns värre. (Betydligt fler, men kanske inte fullt så adrenalinstinna poliser kan vara en väg till ökad ordning och trygghet i samhället. I vart fall är det så i en del andra länder.)

Samtidigt är Sverige ett samhälle som reagerar överdrivet och neurotiskt i många situationer. Vilket landar i orimligheter som att människor som har narkotiska preparat i kroppen blir en fråga för polisen snarare än för vården. (I många fall är brukarna över huvud taget inte problematiska, inte för någon. Men de skall ändå jagas av polisen.) Att plocka in folk för innehav av droger är lågt hängande frukt – vilket leder till att polisen inte sällan trakasserar unga människor, ofta sådana med invandrarbakgrund, ofta i förorterna. Detta skapar en mycket dålig grund för att bygga ett ömsesidigt förtroende mellan medborgarna och ordningsmakten.

Människor söker mening, sammanhang och gemenskap. Vilket socialförvaltning, Migrationsverk och polis inte kan tillhandahålla. Det kan däremot ungdomsgäng och religiösa samfund. Vad gäller de fundamentalistiska islamska krafter som vill radikalisera unga människor, så är de synnerligen medvetna om – och utnyttjar – detta faktum. Det är inte alls svårt att locka nya följare till vad det vara må när alternativet är ett tråkigt och meningslöst tomrum.

Givet allt det ovanstående är det inte ett dugg förvånande att unga människor i invandrartäta förorter ibland driver in i gängkriminalitet eller radikaliseras – och kan drivas att göra riktigt djävla dumma och farliga saker.

Vill vi komma till rätta med detta då måste vi tänka nytt.

För vad är alternativet? Att gång på gång upprepa ett misslyckat beteende och ändå hoppas på ett nytt och annorlunda resultat – det är bara ett tecken på galenskap.

Läs även: The Psychological Roots of Terrorism »

Stöd denna blogg »

PP: Sex, drugs & and rock and roll

Det förefaller som om Piratpartiet kommit fram till en ståndpunkt om sexköpslagen. Att den skall avskaffas. Detta med motiveringen "Varje människa måste äga rätten till sin egen kropp".

Trots sina inre problem tycks partiet fortsatt röra sig i en frihetligt humanistisk riktning. (Redan tidigare kräver piraterna till exempel avkriminalisering av innehav av narkotika för personligt bruk.)

Tråkigt bara att partiet är så dysfunktionellt att det inte är med i matchen.

Sveket mot Sveriges unga

Vi har problem med den svenska skolan. Inte minst i en internationell jämförelse.

Detta kommer naturligtvis att få konsekvenser för Sverige som kunskapsnation, för vårt näringsliv och för vår tillväxt. Sverige riskerar att bli ett land på dekis. Vi behöver kamma till oss, illa kvickt.

Men en sak verkar ha kommit bort i debatten: Det handlar om våra ungas framtid som individer.

Skolan skall inte bara ge kunskaper och färdigheter som är användbara i arbetslivet. Den skall även förbereda våra unga för deras liv som fria, handlingskraftiga och självständigt tänkande medborgare. Även på detta område misslyckas den svenska skolan.

Man måste ha kunskap för att kunna ifrågasätta sådant som makthavare, media och andra människor påstår. Man måste öva upp sitt kritiska tänkande för att överleva i ett informationslandskap fyllt av propaganda, lögner, halvsanningar, tomma löften och spinn. Man måste känna till historia och kultur för att förstå vad som är viktigt och varför. Man behöver bildning för att få ut mer av livet.

Den svenska skolans genomklappning riskerar att ge oss generationer av undersåtar, snarare än fria medborgare.

Den som inte har kunskap riskerar att låta sig luras, att okritiskt acceptera grupptänk och att bli ett verktyg för andra. Vilket kommer att få negativa demokratiska, kulturella och mänskliga konsekvenser. Det kommer att göda fruktan, intolerans och slutenhet.

Problemet är att vårt samhälle, våra politiker och den tyckande klassen inte verkar vilja ha fria, starka och oberoende medborgare.

Postmodernism, identitetspolitik och värderelativism tycks ha blivit den nya normen. Att förstå de mänskliga och medborgerliga friheternas vad och varför har ersatts med ytligt gnäll, tröttsamt trollande och kränksjuka. Med det försvinner den genuina respekten för andra människor.

När man underminerar människors kunskap – då berövar man dem även förmågan till konstruktiv, självständig handling. Då blir den eventuella frihet vi har kvar tom och i stort sett meningslös. Då breder passivitet, feghet och likriktning ut sig.

Till detta är alla våra politiker medskyldiga. Även de man kan tycka borde veta bättre.

Därmed inte sagt att vi skall ha en Hets-skola. Skolelever är liksom andra människor sinsemellan olika. Det behövs många olika former av pedagogik och vägar för utbildning. Det viktiga är inte var utbildningen sker och hur länge – utan att relevanta kunskaper och färdigheter förmedlas. Att vi ställer krav på resultat snarare än form. Därför bör skolplikten avskaffas, eftersom det är en modell som bygger på det orimliga antagandet att "en storlek passar alla".

Saudiaffären: Möt trångsynthet med öppenhet

Det här med att Saudiarabien vägrar utfärda nya affärsvisum till svenskar...

Senast jag kollade hade EU en gemensam politik för sina yttre gränser. I vart fall för Schengen-zonen.

Så om nu saudierna inte vill ge vissa EU-medborgare affärsvisum, då bör det rimligen vara ett problem för hela EU.

Om det skall finnas något slags symmetri och konsekvens i systemet – då borde man i vart fall ta en diskussion om hur man skall göra med affärsvisum för saudier i EU.

Jag säger inte att det vore rätt eller bra med ett visumstopp. Bara att EU inte kan välja att ha en gemensam gränspolitik ibland – och ibland inte.

Men räkna inte med att EU bryr sig om oss. Sverige, svenskarna och svenska skattepengar räknas bara när de är till nytta för andra.

Räkna inte heller med att resten av EU kommer att göra något av substans för att protestera mot kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Saudiarabien.

Så i slutändan står Sverige ensamt. Och det är nog lika så bra.

Som suverän nation bör vi inte möta visumstopp med visumstopp. Istället kan vi fortsätta stå upp för människorätten – och samtidigt välkomna alla som vill besöka vårt land, i affärer eller för nöjes skull.

Terrorister, jihadister, rasister, populister, politiker och annat djävulskap

Som du säkert redan har noterat, så håller allt på att gå över styr.

Ändå är det inte raketforskning att se processen.

Islamistiska terrorister vill... något. Kanske hatar de vår frihet. Kanske vill de hämnas verkliga eller upplevda oförätter. Kanske är detta ett klassiskt religionskrig, med syfte att sprida Kalifatet ända upp till Nordkap. Kanske är de förbannade för att liberala, västerländska värderingar nu för tiden hotar deras traditionella maktstrukturer och samhällsmodeller. Jag vet faktiskt inte. Men det spelar inte någon större roll för själva processen.

Planen förefaller vara lika enkel som framgångsrik: Genom terror i islams namn skapas urskiljningslös misstro mot muslimer som bor i västvärlden. Vilket omedelbart underblåses av främlingsfientliga, nationalistiska och populistiska krafter i våra länder. Vilket i sin tur driver vissa av dessa muslimer (som annars skulle levt ett normalt liv) i händerna på radikala islamister.

Här skapas en symbios mellan två olika krafter – som driver en spiral av våld, hat och fruktan. al-Qaida behöver Sverigedemokraterna och vice versa. Front National behöver IS och vice versa. De är varandras livsluft.

In på scenen stiger då politikerna och deras funktionärer – och gör sitt bästa för att hälla bensin på brasan. Inget kan göra en dålig situation värre på samma sätt som handlingskraftig inkompetens.

I dagarna ser vi till exempel hur EU:s inrikesministrar försöker använda en spektakulär och dödlig attack mot det fria ordet som ursäkt för att inskränka yttrandefriheten på internet. The irony.

Ut med badvattnet åker medborgarnas rätt till privatliv, rättsstatens grundläggande principer, medborgerliga fri- och rättigheter och många andra av demokratins byggstenar.

I namn av att försvara vårt fria och öppna samhälle ödelägger man det. (Vilket de flesta politiker och byråkrater kan stå ut med, under förutsättning att det ger dem själva mer makt.)

Även om politikernas "hårda tag" kanske stöds av många människor, så skapar de också ett missnöje. Man kan bara förflytta sig så långt på vägen mot ett totalitärt samhälle innan man på riktigt blir ett totalitärt samhälle. Då kommer en konflikt att uppstå mellan den politiska statsapparaten och en grupp medborgare som tjurskalligt värnar sin frihet och sina rättigheter. Sådana konflikter löser den härskande klassen på det enda sätt den känner till. Med konfrontation. (Den har trots allt en allt mer militariserad polis till sitt förfogande. Och den riktiga militären, om det skulle knipa. Här kan även massövervakningen av medborgarna komma till praktiskt användning.)

Sedan går allt åt helvete.

Kanske hade det ändå varit bättre med eftertanke, ödmjukhet, respekt, tolerans, öppenhet, frihet och kärlek.

(Vilket skulle fungera rätt väl i kombination med med ett humanistiskt, rättighetsorienterat regelverk och lika rättigheter för alla. Få men tydliga regler – i ett fredligt samhälle som inte kör med vanligt, hederligt folk.)

Tyskland får ett nytt liberalt parti

Uppgivna FDP:are, en del piratpartister, några gröna, en och annan sosse och ett antal företagare har just startat ett nytt liberalt parti i Tyskland – Neue Liberale.

Partiet grundades för ungefär en månad sedan i Hamburg och man är nu i färd med att sätta ihop ett mer heltäckande partiprogram.

Nya Liberalerna verkar luta åt det socialliberala hållet och man skall nog inte räkna med någon direkt EU-kritik från dem. Men projektet är ändå oerhört intressant.

Innan FDP kollapsade visade de att det är viktigt med liberaler som vågmästare i tysk politik. Till exempel var det FDP som låg bakom flera av de taktiska segrarna mot massövervakningen och för internets frihet i den förra tyska regeringen.

Om projektet lyckas kan det bli grunden för ett nytt regeringsalternativ, med liberaler och CDU.

Wikipedia » | Die Welt » | Der Zeit » | Süddeutsche Zeitung »

Människor skall bedömas utifrån sina handlingar - inte grupptillhörighet

Jag är så trött på indelningen av människor efter kollektiva förtecken, som till exempel religion.

Enligt detta detta synsätt skulle jag etiketteras som kristen. Vilket vore att ta i.

Religion är något privat. Något folk ägnar sig åt för att odla sin andlighet, själva eller tillsammans med likasinnade.

Man kan (och bör) kritisera till exempel den kristna högern och fundamentalistiska islamister för mycket. Men det innebär inte att man kan klistra etiketter på hela kollektiv.

Varje individ skall bedömas utifrån sina faktiska handlingar, inte beroende på vilket kollektiv han eller hon kan stoppas in i.

Och detta gäller även om man skulle kunna påvisa att en viss grupp är överrepresenterad vad gäller vissa egenskaper. Man kan inte klistra etiketter på alla. Människor är olika. Ingen kan styra vilka situationer eller omständigheter han eller hon föds in i.

Att stämpla någon som ditt eller datt beroende på grupptillhörighet är inte bara orättvist – utan även raka motsatsen till den svenska öppna demokratiska rättsstatens grundläggande principer.

Dessutom: De flesta människor som sorteras in i fack efter religion i den svenska samhällsdebatten är inte direkt religiösa. Ofta inte alls. Därför blir stämpeln som till exempel kristen, muslim, jude, hindu eller buddhist vanligtvis tom och meningslös.

Hur människor skall bete sig mot varandra (och vilka rättigheter och skyldigheter de har gentemot samhället) bestäms i Sverige av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, av EU:s människorättsstadga och av svensk lag. Vilket alla som vill vara med i föreningen tvingas rätta sig efter.

(Jo, man kan fortfarande kritisera dåliga lagar. Man kan till och med ägna sig åt civil olydnad, när det gäller lagar som skapar brott utan offer. Men man skall alltid respektera andra människors frihet och rättigheter.)

Evig rötmånad i politiken?

Våldsvänster, ilskna feminister, murkna nationalister, religiösa tokskallar av allehanda slag, maniska sverigedemokrater, allt stolligare miljöpartister, en journalistkår med skygglappar, en mellanösterndebatt som är totalt icke-konstruktiv, ett USA som går mot ekonomisk och demokratisk bankrutt, Putin som beter sig som om han går lite för hårt på kola och en vilsen och feg svensk politisk klass som samtidigt lyckas vara arrogant. Samt en ordningsmakt och ett rättsväsende som håller på att tappa koncepten.

Så... intressant.

Alternativet? Well, om du frågar mig...

Ett öppet och tolerant samhälle där folk får göra sina egna livsval och där vi har så stor frihet som möjligt. Där gränsen för den enes frihet går där han eller hon inkräktar på någon annans frihet eller rättigheter.

Få men tydliga lagar. Lika rättigheter inför staten för alla. Stärkta medborgerliga fri- och rättigheter. Respekt för vanligt, hederligt folks rätt till privatliv.

Ett samhälle som inte bedömer folk efter färg, religion, etnicitet, sexuella preferenser eller andra faktorer bortom den enskildes kontroll – utan utifrån varje individs faktiska handlingar.

Fler poliser på gatorna och färre bakom skrivbord. Inga morallagar. En återupprättad rättsstat. En stark offentlighetsprincip.

Ett trovärdigt försvar mot yttre fiender. Frihandel och fri rörlighet. Ett EU som fokuserar på samarbete mellan suveräna stater, med öppenhet och mänskliga rättigheter som främsta mål.

En stat som i möjligaste mån lämnar medborgarna i fred.

Men för tillfället ser jag ingen kraft av betydelse som omfamnar dessa idéer, i partipolitiken. Kraven på förändring måste därför komma utifrån.

Friheten och den politiska fyrfältaren

Det var kul att den gamla hederliga politiska kompassen – som inte bara bedömer höger-vänster utan även auktoritär-frihetlig – dök upp igen under EU-valrörelsen. Man kan ha åsikter om enskildheter i denna fyrfältare, men i ett vidare perspektiv är den intressant.

Låt oss för ett ögonblick bortse från (MP) som ju är fullt upptagna med att försöka få till en regering med (S) – vilket inte direkt känns som något idiotsäkert frihetsprojekt.

Vilka finns i det frihetliga lägret? Och hur kan de bli en kraft att räkna med?

Vi har Piratpartiet, med sin frihetsliga humanism. Där finns Stureplanscentern. Det lilla men mycket seriösa Klassiskt Liberala Partiet. Frihetsfronten, som är ett nätverk för all slags libertarianer och klassiska liberaler. Svenska von Mises-institutet. Det fristående och uppkäftiga Fria Moderata Studentförbundet. Anarkokapitalisterna. Kanske Junilistan kvalar in. (Det finns säkert fler. Och många som slåss för friheten gör det som enskilda privatpersoner.)

Man skulle önska att det även fanns intressanta, frihetliga människor på vänsterkanten. Men det är möjligen en självmotsägelse. Den svenska vänsteranarkismen förefaller vara kapad av våldsverkare. Och det börjar bli väldigt länge sedan man hörde SSU:are diskutera intressanta saker som egenmakt.

Några av de frihetliga grupperingarna ställer upp i allmänna val. Men det går inte direkt strålande, i vart fall inte just nu. Så vad kan man göra, för att försvara friheten?

Att samordna den svenska frihetliga rörelsen är som att försöka valla katter. Naturligtvis – det handlar ju om individualister.

Vad som däremot är värdefullt är om alla dessa grupper håller dörren öppen för varandra. Att man håller öppna aktiviteter där fler än bara medlemmar är välkomna. Att man bygger nätplattformar som är till nytta för hela det frihetliga Sverige. Och att man tillsammans börjar ta sig utrymme i den allmänna samhällsdebatten.

Att skapa förutsättningar för att ställa sig i samhällsdebattens framkant, helt enkelt.

Politik och människosyn

Samtidigt som partipolitiken blir allt mer principlös, av-ideologiserad och ängsligt driven av opinionsmätningar och fokusgrupper – så finns det faktiskt en principiell skillnad som blir allt tydligare: Synen på människan.

Debatten om massövervakningen gör det rätt tydligt. På ena sidan står betong- och batongpartierna, som vill övervaka och registrera alla hela tiden. Helt enkelt för att de inte litar på folk. På andra sidan står vi som vill att människor skall lämnas i fred och att övervakning bara skall riktas mot dem som är misstänkta för allvarliga brott.

Eller ta frågan om fri information. På ena sidan står de som ser internet och fri, global kommunikation som ett problem. På andra sidan står vi som ser nätet som en fantastisk möjlighet när det gäller kunskap, demokrati, kultur och entreprenörskap.

EU: På ena sidan står de som vill centralstyra och likrikta. På andra sidan står vi som anser att mångfald, institutionell konkurrens och ett öppet sinne är vad som kan göra Europa framgångsrikt. (För vad är det för vits med fri rörlighet om allt skall vara likadant överallt?)

Fri ekonomi: På ena sidan står politiker som springer särintressens ärenden, utvecklar korporativistiska tendenser, pumpar in skattepengar i industrins döende dinosaurier, stiftar speciallagar för vissa storföretag och försvarar förlegade regelverk som hindrar utveckling och framåtskridande. På andra sidan står vi som vill att alla skall få verka på lika villkor på en öppen marknad, som tycker att verklig konkurrens är bra, som menar att frihandel skall vara fri handel, som älskar kreativitet och mångfald – och som kan vara sunt misstänksamma mot så väl Big Government som Big Business.

Denna stridslinje är inte alltid helt tydlig. Alliansen och sossarna är i allt väsentligt maktpartier som vill styra och ställa över folk. Men det finns enstaka företrädare för dessa partier som tycker annorlunda. Och centerpartiet har i vart fall en vilja att framstå som lite rimligare, även om de tyvärr alltid misslyckas i praktiken. Vänstern och miljöpartiet hamnar nu för tiden förvånansvärt ofta rätt i frågor som rör medborgerliga rättigheter, demokrati och transparens. Men med reservation. Även de är tveklöst beredda att rulla ut kontroll- och maktpolitik för att uppnå sina syften – om de får chansen.

Jag säger inte att Piratpartiet – om det fick bestämma över vårt land på egen hand – skulle vara ett dugg bättre an något annat parti. Makt korrumperar, alla, alltid. Däremot är det Piratparti vi ser i dag än så länge moraliskt oförstört, på folkets sida och fokuserat på frågor som rör öppenhet, fri information, medborgerliga rättigheter och demokrati. Sådant som det råder brist på i dagens svenska politik. På det sättet är (pp) en katalysator för något slags frihetlig humanism. Och det är därför partiet behövs i våra demokratiskt valda församlingar. Inte för att styra och ställa över folk – utan för att ställa de stora, viktiga och besvärliga frågorna. För att plocka ner de andra partierna på jorden, när de tappar markkontakten.

Tack för nomineringen till Piratpartiets riksdagslista, apropå det. Men nej tack. Jag ser min grej som att granska och kritisera makten, inte att utöva den. Det är därför jag inte är med i något politiskt parti – även om jag kan tänka mig att jobba för ett och hjälpa det att dra saker och ting åt rätt håll.

Om Demokratin

"I vårt samhälle finns en problematisk tendens att blanda samman olika sorters rättigheter och betrakta negativa rättigheter som positiva, alltså att de är något man ges genom majoritetens välvilliga beslut, så som barnet får en daghemsplats. Men negativa rättigheter har man utan att någon tillhandahåller dem. Det är en avgörande skillnad som förklarar varför det är rimligt att rösta om positiva rättigheter men inte negativa."

Läs Lena Anderssons DN-ledare om demokratin. Den är viktig. På riktigt. »

Och nu, lite religionsdebatt

Den Yttersta Dagen rullar på – och får väl än så länge sägas vara något slags västgötaklimax.

Men det kan ju vara en lämplig dag för att fundera lite över de stora frågorna. Om inte annat så för att smita undan julstöket en stund.

Här är en BBC-debatt från 2009 om katolicismen, som jag tycker är sevärd. Dessutom medverkar bland andra Christopher Hitchens, som ju lämnade oss på tok för tidigt för lite mer än ett år sedan.

Det jag tycker är värt att fundera över är människors behov av trossystem och något slags "vägledning" i en komplicerad värld. Jag har en känsla av att det skulle gå att formulera en hel del rationella råd eller teser som är så väl baserade på förnuft som hoppfulla. Utan krav på blind tro, utan sekterism och utan att stänga vissa människor ute. Utan skärseld. Men med kraften att hjälpa människor att finna ro och styrka.

[Direktlänk»]