Sverigedemokraterna gör en film om Socialdemokraternas skitiga historia. Inom något dygn får filmen hundratusentals visningar på Youtube. Sedan
plockas den ner av Youtube - vilket ger filmen än mer uppmärksamhet. SD får - på goda grunder - sympati för att ha blivit tystade. Och nu vill alla se den censurerade filmen.
En publicitetsmässig klassiker. Precis som när SD köpte reklamutrymme för att skylta upp
en tunnelbanestation i Stockholm - vilket fick oerhört mycket mer uppmärksamhet än de betalt för när kravallvänstern kom dit och slet ner skyltningen.
Nu återstår att se
varför Youtube har tagit ner filmen. Är det av politiska skäl är det milt uttryckt bekymmersamt.
Men det kan lika gärna handla om Youtubes automatiserade system för att plocka bort (förmodat) upphovsrättsskyddat material. Vilket också är allvarligt, men på ett annat sätt. (Det är för övrigt sådant EU vill se mer av, på hela internet.)
Så långt meta-debatten. Men hur är det i sak? Hur skitig historia har sossarna?
SD-filmen lägger hela ansvaret för t.ex. undfallenheten mot Nazityskland och vurmen för rasbiologi vid Socialdemokraternas fötter. Det är i och för sig inte hela sanningen. Fler partier var med på tåget. Men - huvudansvaret kan möjligen ändå sägas ligga hos sossarna.
Då jag mestadels är utlandssvensk kan jag berätta att den svenska undfallenheten mot Hitlertyskland
inte är uppskattad ute i Europa. Vi ställde oss neutrala mellan barbari och civilisation. Vi samarbetade med den nazistiska regimen. När hela Europa sedan låg i ruiner över miljoner och åter miljoner döda - då var Sverige intakt och kunde leva gott på sin oskadade industri. Därefter ställde vi oss under kalla kriget neutrala mellan kommunistiskt förtryck och västlig demokrati. Och idag är vi inte sena att moralisera och berätta för andra länder hur de bör vara och bete sig...
Men det finns mer som är värt att notera.
Till exempel att Socialdemokraterna under lång tid kollektivanslöt LO:s medlemmar till partiet. Att ansluta människor till ett politiskt parti utan att först fråga om de vill, det går verkligen inte ihop med normal demokratisk hygien.
Genom åren har jag noterat hur Socialdemokraternas ungdomsförbund, SSU, allt som oftast hyllat Anton Nilsson, som dödade en person och skadade 23 när han - i ett politiskt attentat - sprängde fartyget
Amalthea år 1908. Vad som är terrorism för vänstern är uppenbarligen relativt.
Något som etsat sig fast i mitt minne är hur ledande socialdemokrater kommenterade de baltiska staternas frigörelse och Berlinmurens fall med vad som närmast kan liknas vid bestörtning. Hur man kröp för kommunistdiktaturerna i Östeuropa. Hur man allt som oftast gick diktaturernas ärenden.
Man kan vidare konstatera att sossarna alltid varit motståndare till den form av säkerhetsventiler som är nödvändiga i en fungerande demokrati. Som till exempel maktdelning och ett oberoende rättsväsende. Dessutom är förståelsen för principer som minoritetsskydd synnerligen svag i partiet.
Det går närmast att tala om ett »demokratimissbruk« när Socialdemokraterna aldrig tvekat att använda tvång (eller statens våldsapparat) för att driva igenom sin linje, så fort den nått 51% i riksdagens kammare. Arrogansen är uppseendeväckande. Ödmjukheten obefintlig.
Allt detta är dock inte så konstigt - även om det är motbjudande. Socialdemokraterna är ett kollektivistiskt parti som sätter den egna gruppegoismen framför individens rättigheter, det allmänna bästa och den demokratiska rättsstatens djupare värden. Det är socialism, helt enkelt. Då blir det som det blir.
För övrigt anser jag att alla partier (och länder) som har någon variant av ordet »demokrati« i sitt namn bör betraktas med misstänksamhet.
