Andersson, ännu argare efter valet

Redan innan valet var Magdalena Andersson tvär och sur. Möjligen för att hon redan då visste att det inte existerar något rödgrönt regeringsalternativ.

Men folket röstade fram de rödgröna och genast fick vi en ny rödgrön röra. Låt mig fundera högt...

Skulle Andersson mot all förmodan lyckas pressa in sina presumtiva stödpartier i en överenskommelse är risken uppenbar att en sådan ändå kommer att spricka - när C:s liberala ekonomiska politik under fyra år skall synkas med de gamla kommunisternas hat mot det kapitalistiska systemet.

Andersson har i skrivande stund inte ens lyckats få in sitt regeringsunderlag i samma rum. Än mindre på samma bild. Enda sättet att få ihop detta lär vara att övertyga V om att än en gång bli S dörrmatta, utanför regeringen.

När V - som inte vill bli duperade av S - valde moderaten Norlén till talman blev det en livlina. Nu kunde Magdalena Andersson med darr på rösten meddela att V blivit det femte Tidö-partiet och att hon därför stiger av sitt uppdrag att få ihop en regering.

Vilket inte har något egentligt samband. Det är mer att vara barnslig och grinig. Och en chans att sätta press på V för att partiet skall inse att dess eviga roll är att vara nämnda dörrmatta.

Men det kommer knappast att fungera. V har sin röda linje. C har sin röda linje. De är oförenliga.

Magdalena Andersson har väldigt få kort att spela. Speciellt efter S historiskt usla valresultat.

Att S steg av innan en första statsministervotering (som de ändå skulle förlora) är dessutom ett taktiskt knep för att M skall få talmannens uppdrag att bilda regering - för att sedan röstas ner i kammaren.

Skulle det bli flera voteringar vill man hamna i den fjärde och sista, då hotet om nyval hänger över alla. Enligt de som anser sig begripa är den som är först ut och blir nedröstad mindre trolig att bli den riksdagen röstar om i det sista försöket att välja en statsminister.

Så bli inte förvånad om även Kristersson meddelar att det inte går att få ihop någon fungerande riksdagsmajoritet och därmed undviker votering - så länge C stöder det socialistiska blocket, vill säga.

Det är högst osannolikt att vi skulle få en S+V+MP+C-regering. Som någon påpekade är de röda linjerna hos V och C vad som hindrar en ännu större oreda - nämligen att försöka jämka samman de två partiernas oförenliga politik.

Möjligen skulle ett uppdrag till C att bilda regering kunna bli en reality check för partiet. När det kör fast måste de kolla sina premisser.

Ett alternativ är att M+KD+L trycker gult och avstår om Magdalena Andersson bildar en ren socialdemokratisk minoritetsregering. Utan V. Utan C. Utan MP. Då skulle man kunna göra upp i sakfrågorna i riksdagen med hoppande majoritet. Och hindra MP från att ödelägga vår energiförsörjning.

Ännu enklare vore att välja om den nuvarande M+KD+L-regeringen med aktivt eller passivt stöd från C och SD. Det skulle möjliggöra den icke-socialistiska politik som en majoritet (56%) av svenska folket faktiskt röstat för.

CC0 | Patreon »

Riksdagsvalet: Vad händer nu?

Till att börja med: Om M+KD+L-regeringen inte avgår och SD och C inte fäller den, då kan den sitta kvar. För SD måste en sådan regering vara bättre än en rödgrön. Och C får en borgerlig regering utan SD.

Men om det inte flyger: Låt oss slippa den värsta rödgröna röran. Släpp fram en ren S-regering. Utan V, MP och C.

Då kan de göra upp fråga för fråga i demokratins högborg - riksdagen.

Då kan till exempel S+L+KD+M+SD göra upp om kärnkraften. Då kan vi slippa Nato-motståndare i regeringen. Då kan Miljöpartiet hållas borta från att ödelägga tillväxt, utveckling och framåtskridande. Då kan Vänsterpartiets terrorkramare hållas borta från taburetterna.

Och om man ser bortom det politiska spelet och till sakfrågorna - då finns det en majoritet för icke-socialistisk politik med C+L+KD+M+SD i riksdagen. Förutsatt att C inte binds upp i en S-ledd regering, vill säga.

Vi tar det igen: Det finns en majoritet för icke-socialistisk politik i Sveriges riksdag. Slarva inte bort det.

Vad skall en »gammal moderat« rösta på?

I morgon skall jag gå till ambassaden och rösta. Nu skall jag tänka högt för att reda ut vem som får min röst.

Den rödgröna röran går bort. Inte kaos, bråk, identitetspolitik, socialism, energikris och skakig säkerhetspolitik igen. Det gäller även Centern, som i årtionden varit ett hinder för borgerlig politik i Sverige. (Centerpartister borde rösta på Liberalerna istället.)

Medborgerlig Samling syns tyvärr inte i de nationella mätningarna. Eftersom jag vill att min röst skall påverka valresultatet går de bort även denna gång. Hade jag haft rösträtt i svenska lokalval hade jag dock röstat på dem. (De verkar bland annat bubbla i Göteborg.)

Då återstår Tidö-samarbetet som vänt ekonomin från bland de sämsta i EU till en av de bästa. Som vill att vi skall ha en stabil elförsörjning med kärnkraft som baskraft. Som lagt om kursen för att knäcka gängbrottsligheten. Som återupprustar det svenska försvaret. Som vill ha ett bättre företagsklimat, även om mycket återstår att göra där. Skatten har sänkts. Man är till och med bland de bästa i klassen vad gäller klimatutsläppen.

Liberalerna känns teknikfientliga och är för socialliberala för min smak. Även om Simona Mohamsson är en frisk fläkt och Romina Pourmokhtari är en stjärna.

Kristdemokraterna känner jag ingen direkt samhörighet med. Ebba Busch är skicklig, men hennes stunt med att hemligstämpla offentlig finansiering av gröna projekt får mina varningsklockor att ringa.

Sverigedemokraterna är i stora delar sossiga, känslodrivna och oproffsiga. Möjligen att jag kan tänka mig att rösta på dem i EU-valet, där de ligger rätt vad gäller internetfrågorna och EU:s makt. Men inte nu.

Moderaterna? Det är många frågor där jag är på kant med dem, som massövervakning och drogfrågan. Partiets märkliga turer om juridiskt kön ger dåliga vibbar. Att man inte lyckades desarmera frågan om tonårsutvisningarna innan den blev ett problem var oskickligt. Att inte hantera frågan om kompetensutvisningar och övergångsregler för spårbytare likaså. (Man skall inte jävlas med folk som sköter sig, jobbar, betalar skatt och gör allt rätt.) Fullmaktslagen. Anonyma vittnen. Dousas friflygande i Mellanöstern-frågorna. Med mera.

Å andra sidan har jag hellre Gunnar Strömmer (M) än Teresa Carvalho (S) som justitieminister. Under hans tid har Sverige till och med lyckats få gängkriminella utlämnade från länder som annars är mycket svåra att samarbeta med.

Pål Jonson (M) är en oerhört kompetent och klok försvarsminister. Att ersätta honom med Peter Hultqvist (S) - som ser försvaret som en regional- och arbetsmarknadspolitisk åtgärd - vore en katastrof.

Carl-Oskar Bohlin (M) är inte bara en fantastiskt duktig civilförsvarsminister. Han är dessutom en politiker som inte tar hur mycket skit som helst. Vilket är uppfriskande.

Moderaterna är dessutom ett parti med en realistisk energipolitik. Och de är i förhållandevis god kontakt med verkligheten.

Det kokar ner till att jag - under protest - kommer att rösta på Moderaterna.

Och mitt personkryss går till Carl-Oskar Bohlin, igen.

Låt inte Arga Andersson & Co ta över!

Magdalena Anderssons bistra stil lär komma väl till pass om hon skall tvångsblanda befolkningen, fördriva näringslivet ur landet och riva friskolorna. Sådant kräver hårda nypor.

Det är lätt att glömma att Socialdemokraterna fortfarande betecknar sin ideologi som demokratisk socialism. Medlen är demokratiska, men målet är en långtgående politisk kontroll över ekonomi och samhälle.

De flesta torde vara överens om att alla skall ha samma regler och samma rättigheter. Vara lika inför lagen.

Socialismen nöjer sig dock inte med lika regler och rättigheter. Den vill också politiskt utjämna människors materiella utfall tills alla blir lika fattiga.

Frågan är hur långt staten kan gå i sin strävan efter materiell jämlikhet utan att urholka äganderätten och principen att människor skall behandlas efter samma generella regler.

Att ta från de rika och ge till de fattiga kräver per definition att staten behandlar människor olika.

Sedan har vi frågan om alla oss som inte vill ha socialism. Människor som vill behålla frukterna av sitt arbete. De som tycker att andra system är bättre.

Ju mer långtgående den politiska kontrollen blir, desto större blir också konflikten med dem som inte vill delta.

Socialismens historia visar hur lätt den leder till tvång, förtryck och våld. Det finns inget utrymme för oliktänkande. Målet är överordnat medborgarnas fri- och rättigheter. Alla skall med.

Vi har också frågan om vem som skall betala för kalaset. Hur har man tänkt sig skapa värde i ett samhälle som tagit bort incitamenten för människor att anstränga sig, jobba hårt och bygga framgångsrika företag?

Tanken på en förmögenhetsskatt tilltalar vänstern. Ta från de rika och ge till de fattiga. Man kan fråga sig med vilken rätt. Svaret lär vara den starkes rätt, förkroppsligad av statens våldsmonopol.

Ett problem i sammanhanget är att rika människor inte badar i kontanta pengar som Farbror Joakim. Deras tillgångar är i allt väsentligt investerade i företag, fastigheter, obligationer (som bland annat finansierar staten) och annan verksamhet i vårt samhälle.

Om en företagare tvingas betala förmögenhetsskatt på värdet av sitt företag måste han skaffa fram likvida medel till skatten. Det kan tvinga honom att sälja delar av verksamheten, skuldsätta sig eller ta ut pengar som annars hade kunnat användas till att skapa jobb, investeringar och utveckling. Eller att lämna landet.

Socialismen ger inga rimliga eller acceptabla svar på frågan: Hur är detta tänkt att genomföras utan att samtidigt skada friheten, äganderätten och den ekonomi som skall betala för kalaset?

När Socialdemokraterna talar om att Sverige skall bli mer som Sverige antar jag att de menar som förr: Sossesverige, där allt skulle regleras och framgångsrika människor flydde.

»Det är viktigt att politiken tar kontroll över utvecklingen«, som Arga Andersson sa om internet.

CC0 | Patreon »

Stoppa Putins terrorbombningar!

Ryssland under Putin är en ondskefull imperialistisk stat som förtrycker sitt eget folk.

Ryssland tänker bomba Ukraina till stenåldern.

Ryssland bombar bostäder, sjukhus och elsystemet.

Ryssland bombar sönder den ukrainska livsmedelsindustrins distributionscentraler.

Ryssland bombar där man bombade nyss, för att även döda räddningspersonal.

Ryssland har kidnappat tiotusentals ukrainska barn.

Ryssland håller tiotusentals ukrainska krigsfångar under tortyrliknande former.

Ryssland dödar krigsfångar och jagar civila med drönare.

Detta är vidrigt!

Vi i resten av Europa hade redan från början chansen att ge Ukraina vad som krävdes för att vinna kriget, innan allt går över styr. Vi tog den inte.

Stridande nordkoreanska förband står nu på europeisk mark. Ett stenkast bort, för oss på kontinenten. Nordkoreaner! Femtiotusen till är på väg. Tanken svindlar.

Nu producerar Putin och Kim ballistiska missiler i en takt där all världens Patriot-robotar inte räcker som försvar speciellt länge. Det är verkligen inte bra.

Det minsta vi i Europa kan göra är att på alla upptänkbara sätt hjälpa Ukraina att hålla sitt luftrum fritt.

Ge Ukraina de långdistansvapen och de underrättelser som kan slå ut Putins missilfabriker. Och de nya ryska militära satelliternas länkstationer. De är fullt legitima mål.

När stor kille klår upp liten kille är det moraliskt rätt att hjälpa den lille killen att försvara sig. Speciellt när det är en fråga om liv och död.

Vinner Putin, då fortsätter han, gissningsvis med de baltiska staterna. Det är hans grej.

Putin flyttar helt enkelt fram positionerna tills någon stoppar honom.

Vi måste stoppa Putin, nu. Att inte göra något lär få värre konsekvenser. 

Ge genast Ukraina allt de behöver - så att vi kan få stopp på det här vansinnet.

Välkommen till Frihetsfrontens (sen)sommarseminarium!

Välkommen till Frihetsfrontens (sen)sommarseminarium!

Bromma, Stockholm den 18-20 september 2026 (helgen efter valet)

Lyssna till intressanta talare, umgås och festa med andra frihetsvänner.

Seminariet är öppet för alla intresserade – då Frihetsfronten är ett löst sammanhållet nätverk för frihetlig debatt och aktivism.

Vi börjar kl 14 på fredagen och slutar med frukost på söndag. (Inga talare på söndag.)

Talarbokning pågår. Redan bokade är:

• Johan Norberg, idéhistoriker, Peak Human / Civilisationens topp (fredag)

• Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör Svenska Dagbladet, Sverige efter valet (fredag)

• Patrik Strömer, snusgeneral - om Snuskriget (lördag)

• Mosa Sebdani, systemutvecklare och samhällsdebattör, De låga förväntningarnas rasism (lördag)

• Mattias Svensson, ledarskribent SvD, Världen efter 11 september (lördag)

Detta ingår: Middag på fredag och lördag, lunch lördag, frukost lördag och söndag.

Vin, öl och cider kommer att finnas till försäljning till vänliga priser.

• Pris inklusive övernattning i huvudbyggnaden (begränsat antal) eller i stugor på närliggande camping: 2.200 SEK / 1.700 SEK för studerande och värnpliktiga

• Pris utan övernattning: 1.700 SEK / 1.200 SEK för studerande och värnpliktiga.

• Om du bara vill vara med en dag är priset 800 SEK för fredagen och 900 SEK för lördagen.

Visst utrymme finns för stipendie om någon skulle sakna resurser för att medverka.

Anmälan sker genom betalning till PlusGiro 449 71 84-4. Betalningsmottagare Nyliberalt Forum. OBS! Glöm inte att ange e-postadress för bekräftelse och praktisk information.

Svensk borgerlighet behöver en vision

Det här håller ju inte. Argument och fakta biter inte på stora väljargrupper.

Borgerligheten måste både ha rätt och vara omtyckt. Den måste få en massa knepiga människor att känna att det är hos den de vill hänga.

Vilket inte är det lättaste när man är stirrig och stressad av opinionssiffrorna.

En stor del av väljarkåren bryr sig inte så mycket om politik. Om de alls röstar, då röstar de för att de känner att de gillar någon eller något i politiken.

Var det inte Erik Hörstadius som menade att människor röstar på dem som de kan tänka sig att bada bastu med?

Knepigt det här. En gång i tiden var det inne att vara moderat. I de hemliga väljarundersökningarna fick partiet betyget kompetent och konsekvent.

Men det var kanske mest framgångsvågen som folk surfade på då. Thatcherismen. Partisekreteraren mumlade något om att folk gillar vår politik, men de gillar inte oss.

Svensk borgerlighet behöver en vision. Som ger människor något att tro på. Som kittlar deras drömmar. Som kan motivera folk. Hopp om en ljus framtid, trots orostider. En känsla.

Ett budskap om frihet och ansvar skulle kunna vara en idé. Ett gott samhälle där människor samexisterar under fredliga, civiliserade former. Det borde låta lockande.

Vad kan man till exempel inte göra med budskapet: Människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för en persons frihet går där hon kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom.

Vore inte det en värdegrund värd att kämpa för? Garanterad med allas likhet inför lagen och lika rättigheter inför staten. Ett samhälle som ständigt utvecklas till det bättre, utan något utopiskt slutmål.

Budskapet är begripligt och går att komma ihåg. Det rimmar med allmänt rättsmedvetande. De flesta vanliga människor håller reflexmässigt med.

Mot framtiden!

CC0 | Patreon »

Det är du som får betala för utsläppsrätterna

Är det där med utsläppsrätter för CO2 så fiffigt?

Till att börja med gör de europeiska saker och ting dyrare - direkt och indirekt - för alla européer. Hundratals miljarder SEK per år. Det är själva syftet.

Värst drabbas elproduktion, tung industri, flyg och sjöfart. Och utsläppsrätterna blir dyrare över tid, i takt med att utsläppstaket sänks varje år.

Ser man sedan till omvärlden så finns förvisso även utsläppsrätter i en del andra länder. I Kina är priset 7-12 €/ton medan det är 60-100 €/ton i EU. Vissa delstater i USA har utsläppsrätter. I Kalifornien är priset c:a 35 €/ton.

För resten av världen blir europeiska produkter således dyrare och därmed mindre konkurrenskraftiga. Vilket leder till minskad europeisk export. Vilket i sin tur leder till minskade inkomster och minskad tillväxt. Vilket i sin tur ger mindre pengar till skola, vård, omsorg, kollektivtrafik, SFI, försvar och allting annat.

Om jag förstår rätt har EU även koldioxidtullar (CBAM) för att utländska produkter skall bli lika dyra för oss européer som europeiska. Vilket också måste betalas av oss slutkunder.

Min misstanke är att utsläppsrätterna gör oss onödigt fattiga.

(Dessutom har vi koldioxidskatt på transporter, uppvärmning med mera - vilket också gör allt dyrare.)

Pengar växer inte på träd.

Arga Andersson

Hon är väldigt allvarlig, Magdalena Andersson. Uppenbarligen har hon även kort stubin. Arga Andersson har blivit ett begrepp.

På något sätt märks det att hon studerat i Östtyskland. Jag känner igen den där avskalade stilen. Den humorlösa bisterheten.

Generellt sett verkar det inte vara så muntert inom socialdemokratin. Och det är klart, socialism är inget att skratta åt.

Politik som vill forma människor och samhälle efter ett på förhand bestämt kollektivt mål tenderar att kräva allt mer styrning när verkligheten inte fogar sig.

Det kommer att behövas en del socialistisk dådkraft för att till exempel tvångsintegrera befolkningen. De som står i vägen måste man då... hantera.

För det är ju där socialismen hamnar förr eller senare, oavsett om den införs med revolutionära eller demokratiska medel. Det finns inget utrymme för dem som inte vill vara med på tåget mot lyckans land.

I Östtyskland behövde man inte ens vara uttalad motståndare till systemet för att råka illa ut. Det kunde räcka med bristande entusiasm.

För socialdemokraterna är samhället något som skall styras, kontrolleras och lekas dockskåp med. Sverige skall bli mer som gamla Sossesverige igen.

Alternativet är bättre: En spontan evolutionär utveckling utan bestämt slutmål. Som bygger vidare på sådant som visat sig fungera bra. Där människor skapar värde genom frivillig interaktion som gynnar alla.

Men så enkelt vill sossarna inte ha det. Istället kommer de att lägga sig i saker de inte begriper, störa ekonomins självreglerande mekanismer, ändra på folk, slå sönder fungerande strukturer och centralstyra.

Vi vet ju hur det brukar gå. Incitamenten att arbeta, investera och ta risker försvagas. Allas ansvar är ingens ansvar. För att allt skall snurra på ändå krävs ett ständigt ökande mått av kontroll och repression. Regleringarna blir fler, byråkratin och köerna växer. Välståndet och utrymmet för kritik krymper.

Magdalena Andersson kunde se detta med egna ögon när hon läste tyska i DDR. Men uppenbarligen lärde hon sig inget. Eller så blev hon inspirerad, vad vet jag.

Så när man tänker efter passar Magdalena Anderssons bistra uppsyn rätt bra. Kampen för den socialistiska utopin kräver hårda nypor.

CC0

Ny lag mot folkhemskorruption

Det ser ut som att en majoritet av svenska folket tänker ge makten till ett parti som under senare år haft återkommande problem med infiltration och otillbörlig påverkan från gängkriminella.

Problem som förgrenar sig ända in i Socialdemokraternas ledning. Vilket är samma människor som kan få tillsätta nästa justitieminister. Det känns inte särskilt betryggande.

Botkyrka är säkert inte det enda fallet. Men det blir komplicerat när en del av partiets väljare och funktionärer har alternativa värderingar jämfört med den arbetarrörelse som på många håll sitter på makten och stålarna. Här finns ett lojalitets- och värdegrundsglapp.

Utvecklingen är oroande, även i ett vidare perspektiv och oavsett parti. Vi kan inte ha förtroendevalda och tjänstemän som sätter annat - som till exempel släktband, egen vinning eller hämndlystnad - före allmänintresse och en sund användning av skattepengarna.

Därför är det bra att en ny lag om utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar träder i kraft den 1 augusti. Och att den även gäller politiskt förtroendevalda.

Regeringen säger att syftet är att stärka skyddet mot korruption, maktmissbruk, otillbörlig påverkan och att stärka allmänhetens förtroende för offentlig verksamhet.

Detta är egentligen inte ett »återinfört tjänstemannaansvar« i den mening som ibland diskuteras. Tjänstefel har hela tiden varit straffbart och där höjs minimistraffet nu. Det som brukar kallas »det gamla tjänstemannaansvaret« avskaffades inte. Däremot begränsades det år 1976.

Det viktiga med den nya lagen är att vi får en ny brottsrubricering: missbruk av offentlig ställning.

Det träffar den som inom offentlig verksamhet medvetet bryter mot lag eller annan författning för att ge sig själv eller någon annan en otillbörlig förmån, eller otillbörligt missgynna någon annan.

Straffet är böter eller fängelse i högst två år. För grovt brott är straffet fängelse i lägst ett år och sex månader och högst sex år.

Det nuvarande brottet tjänstefel gäller huvudsakligen vid myndighetsutövning.

Det nya brottet gäller bredare: vid utövande av offentlig tjänst, offentligt uppdrag eller annan offentlig verksamhet.

Det innebär att även handlingar som inte formellt är myndighetsutövning kan bli straffbara.

Eftersom lagen uttryckligen omfattar »offentligt uppdrag« kan även politiker och andra förtroendevalda träffas av reglerna när de utövar sådana uppdrag.

Detta kan vara ett användbart verktyg för att bekämpa korruption och kompisupphandlingar.

Likaså kan lagen skapa ett tydligare personligt ansvar om skattemedel fördelas i strid med gällande regler, till exempel till olika organisationer som står beslutsfattarna nära.

Och den kan göra det svårare för tjänstemän som har en egen agenda att medvetet sätta sig över lagar och demokratiskt fattade beslut.

Sossarna - som är experter på att slussa skattepengar in i Rörelsen - och som har problem med gängkriminalitet och vissa av sina väljares värdegrund - röstade nej till lagen. Tillsammans med V, MP och C.

CC0

Patreon »

Tysk politik närmar sig en brytpunkt

Tyskland står inför en besvärlig politisk situation. Högerradikala Alternativ för Tyskland (AfD) växer så det knakar samtidigt som de gamla statsbärande partierna krisar.

I Bundestag (630 mandat) har regeringen med borgerliga CDU/CSU och socialdemokratiska SPD en knapp majoritet med (208+120) 328 mandat.

Men det var i förra valet, i februari 2025. De aktuella opinionssiffrorna visar att CDU/CSU (valresultat 28,6%) har tappat sex procentenheter och att SPD (valresultat 16,4%) har tappat ungefär var fjärde väljare.

Om det vore val idag och om man vill upprätthålla den politiska »brandmuren« mot AfD, måste i princip alla andra partier gå ihop i en enad front.

Då riskerar alla andra politiska frågor att bli underordnade. Vilket möjligen gynnar AfD ytterligare.

Redan dagens regering har svårt att hantera angelägna problem som industrikrisen, energikrisen, eftersatt infrastruktur, långsam digitalisering, förlamande byråkrati, höga skatter, demografin och kvarvarande dynamiska effekter av en hård lockdown.

På vissa områden skulle CDU/CSU och AfD kunna driva igenom viktiga reformer. Men även om AfD har förhållandevis rimliga idéer på vissa områden är partiet helt orimligt på andra.

Till exempel AfD:s svansande för Putin och partiets bristande stöd för Ukrainas frihet. Sådant gör allt samarbete med partiet omöjligt. På goda grunder.

För övrigt skulle en regering med eller med direkt eller indirekt stöd av AfD inte accepteras av den tyska vänstern, oavsett hur stort folkligt stöd en sådan skulle ha. Det skulle kasta Tyskland in i massprotester och politiskt kaos.

Samtidigt resulterar regeringens och de andra partiernas oförmåga (och ovilja) att genomföra nödvändiga och tydliga reformer i att AfD fortsätter att växa.

Många väljare tycks mena att AfD är det enda parti man kan rösta på om man vill ha en annan politik – även om man inte delar partiets grundläggande värderingar.

Vad händer om den här utvecklingen fortsätter? Snart kan vi få veta. Den gamla östtyska delstaten Sachsen-Anhalt går till val i höst. Där trendar AfD så starkt att inget realistiskt regeringsalternativ kan bildas utan att frågan om brandmuren ställs på sin spets. (Se nedan.)

• Se även DW:s intrssanta studiosamtal på engelska om tysk politik, AfD och Sachsen-Anhalt »

Irans regim är en ondskefull dödskult

I mitt flöde på X följer jag vad som händer i Iran, nästan i realtid. Mycket av det som sker rapporteras först dagar senare av traditionella medier. Om alls.

Just nu kommer stora grupper militanta islamister från grannländerna över gränsen för att hjälpa mullorna att förtrycka det iranska folket.

I flödet ser jag en strid ström av rapporter om unga människor, människorättsaktivister och andra som försvinner, döms till döden eller redan har hängts.

Som om det inte räckte med de tiotusentals demonstranter som regimen nyligen hade ihjäl på gatorna, avrättar man till och med läkare för att de har givit skadade från denna massaker vård.

Det är en aldrig sinande ström av skakande människoöden som passerar revy. Unga människor som avrättas bara för att de vill ha frihet. Mullorna låter till och med tortera och avrätta barn.

Om allt detta ser man väldigt lite, om ens något i svenska medier.

Det som sker är ren ondska som utövas i ett totalitärt religiöst system. Det fyller mitt bröst med vrede.

Grundproblemet med fundamentalistisk islam är att den kräver att alla andra skall underkasta sig – om så krävs med tvång och våld som verktyg.

Avfällingar döms till döden. Människor tillåts inte tro på något annat än den enda sanna läran om att Gud är större och inte kan eller får ifrågasättas.

Därför kommer inget att förändras förrän den iranska religiösa förtryckarregimen är krossad.

Varför har unga blivit mindre toleranta mot homosexuella?

I veckan presenterades nyheten att svenska skolungdomar har blivit mindre toleranta mot homosexuella. Det förklarades i media med allt från extremhögerns lömskhet till internet och Trump.

Ur Forum för levande historias sammanfattning av undersökningen...

»Den största förändringen handlar om attityderna till homosexuella, bisexuella och transpersoner. I undersökningen 2013 utgjorde dessa den kategori som eleverna i störst utsträckning uppvisade positiva attityder till. I undersökningen 2024/2025 utgör de i stället den kategori som eleverna i störst utsträckning uppvisar negativa attityder till.«

Jag har ett par teorier. En är att detta polskifte sammanfaller med den flyktingvåg som toppade 2015. I huvudsak med folk från kulturer som inte accepterar homosexualitet.

Vilket också bekräftas av sammanfattningen...

»Elever med utländsk bakgrund uppvisar mer negativ inställning till hbt-personer, judar och samer, jämfört med eleverna med svensk bakgrund.«

Det är alltså inte raketforskning. Vi måste inse att det tyvärr är så här verkligheten ser ut, för att kunna förhålla oss till den på ett rationellt sätt. Även om ämnet är känsligt blir problemet bara värre om vi på grund av finkänslighet blundar för dess orsaker.

Min andra teori är att vanliga ungdomar är trötta på att ständigt bli pådyvlade HBTQI-ideologi.

Detta har inte att göra med om någon är bög eller flata. Det handlar snarare om att vänstermänniskor har tagit över och gjort sexuella preferenser till ett kvasi-akademiskt ideologiskt projekt. Så långt från Tom of Finland man kan komma.

Att acceptera att andra är homosexuella tror jag de flesta är helt OK med. Men att kräva att Queer-frågor skall genomsyra allt och skrivas alla på näsan i alla sammanhang... not so much.

Sveriges homosexuella har fått sina lika rättigheter. Vilket är fantastiskt bra. Alla skall ha lika rättigheter.

Men att ständigt tvångsmatas med HBTQI-bokstsvssoppa riskerar att göra folk mindre vänligt inställda och toleranta. Det är kontraproduktivt.

Detta speciellt när den toppas med trans-frågan. Inget fel med transor, även om de var roligare förr.

Men när barn som inte kan bedöma de långsiktiga konsekvenserna förleds till könsbyte av människor som vill göra något slags politisk markering är det dags att dra öronen åt sig. Det är inte rimligt. Vuxna människor får göra som de vill, men barn kan inte alltid förväntas fatta rationella beslut.

Här någonstans tycker de flesta att det gått för långt. Och det gäller inte bara skolungdomarna.

• Forum för levande historia: Unga tycker om andra »

• Direkt till sammanfattningen (PDF) »

• Direkt till rapporten (PDF) »

Den regelbaserade världsordningen och verkligheten

Den regelbaserade världsordningen är en fantastisk idé. Fredlig konfliktlösning. Samarbetsvilliga och förutsägbara aktörer som agerar utifrån vedertagna normer. Stabilitet.

Men frågan är: Hur?

Samtidigt som de demokratiska länderna håller sig till regelverket struntar skurkstaterna i det.

Det är inte heller uppenbart hur det är ställt med våra egna ambitioner att vara en moralisk stormakt.

Får jag i sammanhanget påminna om att de iranska mullorna i dagarna har haft ihjäl minst 30.000 människor som krävde frihet från teokratins förtryck.

Med full avsikt har man massmördat tiotusentals av sina egna medborgare. Det är ett tydligt brott mot mänskligheten - i religionens namn.

Så vad gör vi åt saken? Några större demonstrationer har inte setts till på gator och torg. En och annan politiker har uttryckt sitt deltagande.

I media krävs en del scrollande innan man hittar något om Iran. Det enda ställe där man kunde följa vad som skedde i realtid var på X.

Vi förmår inte. Vi är för fega och bekväma. Så mycket var den regelbaserade världsordningen värd.

Eller ta Ukraina. Nu försöker Putin frysa det ukrainska folket till döds. Samtidigt som han terrorbombar det. Och i öster förs ett utsiktslöst ryskt anfallskrig till priset av ofantliga förluster.

Hur mycket är inte det att bryta mot den regelbaserade världsordningen?

Här gör vi som land och medmänniskor i och för sig en del - men inte tillräckligt för att Ukraina skall kunna stoppa eller rent av slå tillbaka de ryska styrkorna.

Vi vet varifrån drönarna och missilerna sänds. Vi vet var de tillverkas. Vi har vapen som kan användas för att slå ut dem. Men vi ger inte Ukraina allt landet behöver för att kunna försvara sig. Det är oerhört frustrerande.

Vill vi inte försvara den regelbaserade världsordningen?

Så har vi Trump som gör vad som faller honom in och som är en irrationell aktör med storhetsvansinne och kognitiva blockeringar. (Och som ändå har rätt om en del saker.)

Även om det strider mot folkrätten var det nog bra att gripa Maduro i Venezuela. Men hur blir det med frihet och demokrati för det Venezuelanska folket? Har man bara ersatt en diktator med en annan?

Håll ut, hjälpen är på väg - meddelade Trump det iranska folket. Vilket antydde att han faktiskt tänkte göra något åt saken. Upprätthålla den regelbaserade världsordningen, typ. Men det verkar ha runnit ut i sanden...

Trumps Ukraina-politik är att i möjligaste mån ställa sig på angriparens sida. Vilket är ett brott mot fair play som intressant nog även hans egna väljare avvisar, med förkrossande majoritet. 

Under årtionden har Sverige och EU monterat ner den militära makt som krävs dels för att vi skall kunna försvara oss själva, dels för att vi skall kunna bidra till att upprätthålla nämnda regelbaserade världsordning.

De människor som talar mest om en regelbaserad världsordning tycks ofta vara de som är minst villiga att göra något av substans för att upprätthålla den.

Istället har vi hoppats att USA och de amerikanska skattebetalarna skall skydda oss och friheten runt om i världen.

Så att vi har kunnat ägna oss åt i-landsproblem, ideologiproduktion och trams.

Den regelbaserade världsordningen kanske fortfarande duger för att lösa konflikter mellan demokratiska stater. Men på det stora hela har krafterna gjort karottunderlägg av den.

Det är en ny värld nu. Så det är bäst att vi rustar oss till tänderna. Illa kvickt.

Vi måste förbereda oss på det värsta, samtidigt som vi hoppas på det bästa. Med eller utan USA vid vår sida.

CC0 | Patreon »

Sluta jävlas med folk!

En sak som stör mig något oerhört är när man utvisar människor som lärt sig svenska, sköter sig, har ett jobb och betalar skatt.

När en person fått avslag på sin asylansökan - då borde det finnas utrymme för en rättssäker rimlighetsbedömning.

Har människor etablerat sig i samhället och vårdat sin vandel, då är det idioti att kasta ut dem.

Men lagen kanske inte ger utrymme för en rationell analys av helheten. Det skulle inte förvåna mig. Systemet är fyrkantigt.

Häromdagen hörde jag migrationsminister Forssell på radion. Han menade att folk som tvingas lämna sitt ordnade liv i Sverige kan ansöka om uppehållstillstånd på nytt - från det gamla hemlandet. Vilket är en process som i bästa fall kan ta några veckor. Men som inte ger några garantier för ett bifall.

Och även om personen i fråga - mot alla odds - skulle få förnyat uppehållstillstånd skall hon alltså... efter att ha tvingats lämna arbete, bostad och sitt sociala sammanhang i Sverige... få komma tillbaka som arbetslös, bostadslös och rotlös?

Systemet är fullständigt nipprigt. Och djupt orättvist mot hederliga människor som faktiskt försökt göra rätt för sig och anpassa sig till vårt samhälle.

Det borde i vart fall gå att söka nytt uppehålls-/arbetstillstånd i Sverige, för dem som drabbats av den lagändring (det retroaktivt avskaffade »spårbytet«) som nu får orimliga konsekvenser.

Börja med att kasta ut brottslingar. Det finns så det räcker och blir över. Men ge vanligt, hederligt folk en rimlig chans. Sluta jävlas med folk.

Dessutom behöver vi bättre skilja mellan olika typer av skyddsbehov. Politiska dissidenter, förföljda minoriteter och massflykt från krig kräver olika juridiska verktyg och olika politiska lösningar.

CC0 | Patreon »

Gott Nytt År!

Youtube »

Lär av historien

I skuggan av det fallna tyska nationalsocialistiska riket och Stalins kommunistiska terrorvälde i Sovjetunionen skrev Hannah Arendt i början av 50-talet sitt standardverk om totalitarismens ursprung.

Ett par saker tycker jag är speciellt träffande sedda i relation till dagens samhälle – och det övervaknings- och kontrollsamhälle som rullas ut.

Den första noteringen är att vägen till helvetet inte nödvändigtvis är stensatt med varesig goda eller onda föresatser. Den kan lika gärna vara stensatt med inga föresatser alls.

Det vill säga att tanklöshet, bristande konsekvensanalys, frånvaron av kritiskt tänkande, lättja, okunskap och oförmåga också kan leda till förtryck. När man inte ser det komma.

En annan viktig punkt är att man inte kan utgå från att förtryck kommer att komma i samma gestalt som förra gången.

Det behöver inte vara brunskjortor eller röda fanor. Det behöver inte vara spektakulärt. Det är fullt möjligt att skapa ett totalitärt samhälle utifrån de bästa och vackraste intentioner (eller som sagt inga föresatser alls).

Missriktad välvilja är källan till mycket av världens elände.

Utopiska visioner kan vara en varningssignal. Men det kan lika gärna handla om att våra demokratiskt valda ledare vill skydda folket från terrorism, klimatförändringar eller »näthat« – eller vad det politiska modet för tillfället påbjuder.

Intentioner är en sak, men det är metod och utfall som räknas.

Den tredje varningen lyder »Brott mot de mänskliga rättigheterna kan alltid rättfärdigas med förevändningen att det rätta är lika med det som är bra eller nyttigt för helheten i kontrast till delarna.«

Allt går att motivera. Hitler och Stalin ansåg sig – utifrån sina respektive ideologiska världsbilder – ha sina folks och länders bästa framför ögonen.

Total övervakning av alla människor överallt hela tiden skulle garanterat minska brottsligheten, öka andelen uppklarade brott och rädda liv.

Det skulle rent av kunna vara bra för samhället på totalen, sett ur vissa perspektiv. Men det vore ett outhärdligt samhälle att leva i.

Någonstans måste man dra en gräns. Det är därför vi har de mänskliga rättigheterna – för att tillförsäkra individen frihet och rätt.

Det är därför oroväckande när våra politiker i många små steg inskränker våra fri- och rättigheter. I namn av det ena eller andra.

Ytterst är paradoxen att ett öppet och fritt samhälle med en demokratisk rättsstat kan avskaffa sig själv. I god demokratisk ordning. Och med de ädlaste förevändningar.

CC0 | Patreon »

God Jul!

Europa, bleka moder

Medan resten av världen sprungit förbi oss har vi européer varit lata och ägnat oss åt lyxproblem.

Inte ens när vi nu börjar inse detta klarar vi av att skärpa oss.

EU har visserligen bestämt sig för att förenkla och att städa upp i regelträsket. Det går... sådär.

Samtidigt sprutar EU-maskineriet ur sig nya regleringar och policybeslut - varav många är utopiska, orealistiska och ohållbara.

Vi rör oss åt fel håll. Det är inbyggt i EU:s själva system - strävan mot en ständigt fördjupad politisk union. Det vill säga mer centralstyrning, mer reglering och mer byråkrati.

Vi närmar oss en punkt där vi inte bara är på väg att bli ekonomiskt omkörda av andra länder. Vi riskerar att bli fattiga på riktigt. Som i att alla får det sämre.

Europa är inte fattigt - ännu. Men våra institutioner är byggda för stabilitet i en värld som nu kräver anpassningsförmåga.

Förr var EU:s och USA:s ekonomier i stort sett lika stora. EU:s var möjligen något större. Sedan 2008 har den amerikanska ekonomin i princip fördubblats. Den europeiska har utvecklats mycket svagt. Det är inte en tillfällighet.

Tittar vi bakåt i startfältet är Kina snart ikapp EU, med en tillväxt på bortåt 300% de senaste 25 åren. Vilket är resultatet av målmedvetet arbete och förfärande hårda nypor från kinesernas sida. Medan EU sjunkit ner i institutionell tröghet, självgodhet och lättja.

EU har fjantat runt med lyxproblem av akademisk natur. Vi har drabbats av en klimatångest som medfört enorma kostnader och bakbundit vår industri - till oklar nytta - medan resten av världen springer förbi oss.

Ser man till klimatet som sådant kan våra resurser användas mer rationellt än om vi är känslomässiga och handlar i panik. Inte minst vad gäller vår energiproduktion. 

Att fortsätta blunda för verkliga förhållanden duger inte. Vi befann oss redan tidigare i ett metastabilt läge. Och saker och ting blir bara värre.

Nu kan det räcka med mycket små förändringar av input för att knuffa oss över en tipping point som leder till samhällelig oro och partiella systemsammanbrott.

Men det är som att situationens allvar inte sjunkit in. Att inte ta tag i saker är också ett val. Men som regel leder det till något ännu värre.

EU måste renodlas till ett samarbete för fri handel. Fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital. Back to basics!

Idag ger EU oss ofta ytterligare ett lager regler för industri och handel, ovanpå de nationella. Trots »harmonisering« tvingas företag ändå navigera 27 olika nationella regeltolkningar och tillsynsmyndigheter på 24 olika språk.

EU måste fokusera på att underlätta verkligt fri handel inom EU. Och att hårdhänt avreglera.

I övrigt behöver så mycket som möjligt decentraliseras. Beslut bör fattas på lägsta möjliga nivå, så nära människorna det berör som möjligt och med respekt för lokala förutsättningar. Om alls.

Vilket kommer att resultera i att saker och ting fungerar olika på olika platser. Så länge detta inte är ett hinder för fri handel är det en bra sak.

När det finns institutionell konkurrens och saker görs på olika sätt på olika platser ökar chansen för lyckliga sammanträffanden och för att nya idéer prövas.

Vilket krävs för att vårt samhälle skall utvecklas i positiv riktning. Möjligen är det denna mångfald som gjorde Europa framgångsrikt från början. Och frånvaron därav som fått oss att stagnera.

Ett decentraliserat system med många noder är dessutom stabilare än en toppstyrd modell med single points of failure. Blir något fel i ett decentraliserat system kan skadan som regel begränsas istället för att drabba alla överallt samtidigt.

Den utmanande tanken är att de val vi gör just nu kommer att forma Europas framtid för alltid - och att dåliga (eller inga) val kan få katastrofala konsekvenser.

Men vi har trots allt ett val. Så skärpning nu.

CC0 | Patreon »

Chat Control 2 - the soundtrack

Varför finns det inga protestsånger mot Chat Control 2?

Vi bad ChatGPT skriva en text. Viss... kreativ frihet kan spåras. Några geniala rim och några nödrim. Och så är det ju intressant att se hur AI uppfattar sakfrågan.

Sedan bad vi Suno ge oss sång och musik. Här är resultatet i fem olika musikstilar. För vad det är värt.

Fantastiska maskiner. Tänk vad man skulle kunna göra med en mer genomarbetad text...