Hur vill Vänsterpartiet avskaffa kapitalismen?

Jag har bläddrat lite i Vänsterpartiets partiprogram. Enkelt uttryckt anser de att allt är kapitalismens fel. Frågan är vad vill de ha istället? Några citat med kommentarer...

»Införandet av socialismen kräver kapitalismens avskaffande.«

Ifall någon tvekade om vad partiet vill.

Vänsterpartiet vill avskaffa det system som varit överlägset på att skapa välstånd. Man vill krossa den frihandel som framgångsrikt lyft människor i fattiga länder ur sin fattigdom.

»De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former.«

Den första fråga som dyker upp är: Hur?

Oavsett hur man vänder och vrider på frågan leder den till att man upphäver äganderätten. Konfiskera och lägg under statlig kontroll. Vilket inte brukar vara något framgångskoncept...

Att förkasta äganderätten är att även förkasta individens rätt till frukterna avsitt arbete, hennes frihet och självbestämmande.

En relaterad fråga är hur Vänsterpartiet tänkt sig hantera alla de människor som inte vill leva i ett socialistiskt samhälle. Förtryck, tvång och kontroll brukar vara lösningen - eftersom socialism bygger på att alla måste med.

Vad vill Vänsterpartiet då ha istället?

»I ett socialistiskt samhälle ersätts kapitalismens odemokratiska styrning av företag, koncerner och karteller med demokratiskt framarbetade riktlinjer för ekonomins utveckling.«

Entreprenörer, uppfinnare, kreatörer, nytänkare och doers skall alltså ersättas med kommittéer. Ekonomin skall planeras och styras. Vilket aldrig låter sig göras - och aldrig slutar väl.

»Ett ökat gemensamt ägande ger oss större möjlighet att styra produktions- och konsumtionsmönster.« (...) »Genom kommunalt eller statligt ägande ges de demokratiskt valda församlingarna ett övergripande ansvar för produktion av varor och tjänster.«

Man menar alltså att en kollektivt styrd och planerad ekonomi skall avgöra vad som skall produceras och därmed också vad vi får lov att konsumera. Det vill säga att politiska beslut skall ersätta medborgarnas efterfrågan. Som man hade det i Sovjetunionen.

»För dem som arbetar i företagen är det den lokala makten som är viktigast. Det naturliga uttrycket för detta är det arbetarägda, kooperativa företaget där företagsledningen väljs demokratiskt och riktlinjer för verksamheten beslutas gemensamt.«

Vill man starta ett arbetarägt företag, då är det fritt fram att göra det redan idag. Lycka till.

Men att ersätta VD, ekonomichef, utvecklingschef, försäljningschef och all annan specialiserad kompetens med stormöten och voteringar i företag i allmänhet känns som en mycket tveksam plan.

I ett kapitalistiskt samhälle drivs aktörerna av ett sunt vinstintresse.

I ett socialistiskt samhälle finns ingen sådan drivkraft och det blir därför mindre viktigt för aktörerna om de gör ett bra eller dåligt jobb.

Då finns det inte längre något incitament för att använda resurserna på bästa sätt. Då finns det inte heller något skäl att ständigt erbjuda bättre kvalitet och bättre service.

Det var så det såg ut i Östeuropa under kommunisttiden. Usel resursallokering. Låg kvalitet. Begränsat utbud. Obefintlig service. Miljöförstöring på en absurd nivå. Inget personligt ansvar. Inget driv och ingen initiativkraft. Omfattande politiskt förtryck.

Vänsterpartiets utopi är verkligen ett radikalt annorlunda samhälle - som skulle vara outhärdligt att leva i.

Vänstern har inte en aning om hur det skulle gå till att införa socialism i praktiken. Allt den kan göra är att odla människors avund och förstöra för andra.

För 80 år sedan stödde (V) både Hitler och Stalin

Idag är det 80 år sedan Nazi-tyskland och Sovjetunionen ingick den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten.

Denna icke-angrepps-pakt varade till sommaren 1941 och gav tyskarna möjlighet att i början av kriget fokusera på sitt anfallskrig i Central- och Västeuropa - och ryssarna chans att expandera sitt förtryck i öst. Resultatet blev i båda fallen död, förödelse, grymhet och förtryck i en närmast ofattbar skala.

Det kan vara värt att komma ihåg att det politiska parti som idag heter Vänsterpartiet på den tiden stödde denna pakt - och försvarade nazisternas anfallskrig mot de europeiska demokratierna.

Vänsterpartiet förblev ett troget systerparti till de sovjetiska kommunisterna fram till öststatskommunismens fall 1989-91. Bland de politiker som var medlemmar i partiet redan då återfinns partiledaren Jonas Sjöstedt och den nya svenska EU-kommissionären Ylva Johansson.

Utan att på något sätt försvara Sverigedemokraterna eller förringa deras mörka historia - så kan jag inte låta bli att undra över varför inte Vänsterpartiet blivit lika stigmatiserat på grund av sitt förflutna som SD.

EU behöver tillväxt och kärnkraft - inte klimatpanik

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centern vill ha ett slags undantagstillstånd för klimatet. Detta säger deras toppkandidater i EU-valet.

Nej tack! Klimatpaniken är bara ett sätt att ytterligare beskatta produktionen - och en bakväg för att införa ett slags planhushållning. Och inte är ett »klimatnödläge« lämpligt ur ett klimatperspektiv heller.

Panik är i princip alltid ett dåligt förhållningssätt. Om man står inför ett problem är det betydligt mer framgångsrikt att handla lugnt, logiskt och rationellt.

Om det skulle vara så att klimatalarmisterna har rätt - då är det ändå en vansinnig plan att panikstoppa vår tillväxt och vår tekniska utveckling. Klimatet har alltid förändrats och kommer alltid att förändras. För att hantera detta behöver vi ekonomiska muskler och tekniska framsteg.

Och kärnkraft. Speciellt nya former av kärnkraft. Som thorium-reaktorer. Dess avfall är hanterbart jämfört med det som kommer ur dagens gamla reaktorer. De kan dessutom användas för att köra ur den energi som finns kvar i dagens atomavfall - vilket ger en mindre mängd avfall som »bara« behöver hanteras i något hundratal år, istället för hundratusentals år. Tillgången på thorium är god. Det finns sätt att konstruera thorium-reaktorer i vilka en härdsmälta är fysiskt omöjlig. Dessutom kan thorium-reaktorer inte användas för att producera kärnvapen.

Ny kärnkraft kan ge Europa - och världen - närmast obegränsad tillgång till ren, säker och tillförlitlig energi. Vilket i sin tur kommer att ge oss tillväxt och välstånd. Och vad gäller »klimatutsläpp«, så ger kärnkraft till och med mindre utsläpp än sol och vind (som ju kräver snabb backup i form av fossil-eldad elproduktion).

Att utveckla t.ex. thorium-tekniken ger dessutom en långsiktigt fungerande energilösning för alla de delar av världen som idag är på väg att ta klivet ur fattigdom. Och för de länder som annars måste satsa på kol och olja för att möta den stigande efterfrågan på elektricitet.

- o -

Jag kandiderar till Europaparlamentet för Klassiskt liberala partiet i EU-valet.

Rösta på mig för en realistisk energipolitik - som är långsiktigt hållbar och som ger oss tillväxt och välstånd.

Så länge EU har makt över energifrågorna måste man göra sådant som är realistiskt, logiskt och rationellt.

Jönsson om Vänsterpartiet

Youtube »

Vänsterpartiet - 100 år i förtryckets tjänst

The Communist Party

Vänsterpartiet fyller 100 år.

Vänsterpartiet har alltid varit den mordiska kommunistiska ideologins företrädare i Sverige – och har endast gjort avbön under den mediala galgen.

Vänsterpartiet var det enda parti i riksdagen som stödde Molotov-Ribbentrop-pakten.

Vänsterpartiet företräder en ideologi som varje gång den praktiseras i verkligheten leder till misshushållning, matköer och förtryck.

Västerpartiets enda försonande drag är att de är motståndare till övervakning. Men det kan mest ses som uttryck för att de svenska kommunisterna själva drabbades av övervakning under 1900-talets senare hälft – samt deras reflexmässiga hat mot USA. Per se – och där den har praktiseras – har kommunismen stått för historiens mest brutala övervakningssystem och åsiktsförtryck.

Men visst förändras vänstern. Klasskampen trängs undan av en identitetspolitik som lider av kognitiv dissonans. Tron på vetenskap och teknik för att föra den nya människan framåt har ersatts med en postmodernism som relativiserar allt, till den punkt där mänsklig kommunikation blir omöjlig. Flower power och sexliberalism har ersatts med nymoralism, feministisk puritanism och bigotteri.

Hundra år borde räcka. The party is over.

Regeringen är ett akut samhällsproblem

Förr i världen var sossarna skickliga. Onda, men skickliga.

I dag är de valhänta, handlingsförlamade och vilsna. Regeringen är svag. Ledarskapet är obefintligt.

Om det innebar att politiken slutade breda ut sig och ta makt ifrån människorna, då hade det varit en bra sak. Men på den punkten låter sig regeringen inte stoppas. Istället är det de viktiga sakerna som rinner som sand mellan Löfvens fingrar.

Det är inte konstigt att det blir så här. Regeringen, inklusive statsministern, är amatörer. Och sossarna måste hela tiden ta hänsyn till MP och i viss mån V.

Statsminister Löfven talar om blocköverskridande samarbete så ofta att det börjar likna upprepningshumor. Men hans syn på samarbete tycks vara att Alianspartierna skall underkasta sig regeringens vänsteragenda. Vilket naturligtvis inte fungerar.

Och om statsministern verkligen skulle vilja samarbeta med Allianspartierna – då måste han först snacka ihop sig med MP. Sedan måste han kolla av med V. Sedan kan han kontakta de borgerliga partierna. När de kommer med ett motbud, då måste han snacka ihop sig med MP. Sedan måste han kolla av med V. Sedan kan han tala med borgarna igen, ta deras svar, snacka ihop sig med MP. Sedan måste han kolla av med V. Och så där snurrar det på. Det är ohanterbart.

Det skulle vara oerhört mycket lättare för Löfven att hitta fungerande uppgörelser som har en majoritet i riksdagen och han kastar ut MP ur regeringen och stänger dörren till V.

Och han måste göra det. Vi står inför en akut flyktingkris – som i sin tur sätter ljus på en dysfunktionell bostads- och arbetsmarknadspolitik. Här finns saker som måste hanteras. Genast!

Kasta ut MP ur regeringen, sätt V i kylskåpet och gå in i en förutsättningslös dialog med Allianspartierna – eller avgå!

Om Stefan Löfven inte inser detta, då måste han och hans regering tvingas bort. Som det är nu har regeringen blivit ett akut samhällsproblem.

Löfven kan lösa regeringskrisen redan i morgon

Om statsminister Stefan Löfven och Socialdemokraterna verkligen menar något med ordet samarbete, då skulle regeringskrisen kunna lösas direkt:

• Ta kontakt med Alliansen (hela Alliansen) och red ut vilka stora och viktiga frågor det går att samarbeta kring. Make a deal.
• Lämna sedan in regeringens avskedsansökan.
• Talmannen är sosse, så han kommer säkert att ge Löfven en chans till. Speciellt om S har en uppgörelse med Alliansen i bakfickan.
• Bilda sedan en ren S-regering, utan MP och utan behov av V:s välvilja. Man kan vara rätt säker på att en sådan skulle få Alliansens passiva stöd.
• En sådan regering kommer i och för sig att få slita för att få ihop en riksdagsmajoritet i övriga frågor, men det är det värt. Makten skall ändå ligga hos riksdagen. (Och om det innebär att det inte bestäms lika mycket som vanligt, då tror jag att svenska folket kan leva med det.)

Bredare samarbete än så går inte att få, givet den parlamentariska situationen – om det är samarbete man vill ha. (Vilket börjar verka tveksamt.)

Ett nyval kommer, å andra sidan inte på något sätt att lösa det grundläggande problemet. (Om inte de rödgröna eller Alliansen får egen majoritet, vilket förefaller synnerligen osannolikt.)

Varför jag nu bryr mig – eftersom all maktutövning ändå kommer att gå ut över folket...

Och jag röstade på...

I helgen bloggade jag om hur en liberal kan rösta i riksdagsvalet. I dag var jag och röstade. Det var inte helt okomplicerat. Tydligen är jag lite mer pragmatisk än renlärig. Men det blev rätt bra ändå.

Om jag bott i Stockholms stad, då hade jag förmodligen röstat på Sofia Arkestål (C) i ett sista fåfängt försök att få in lite frihetliga tankar i den svenska borgerligheten. Men – jag röstar i länet, vilket fick mig tillbaka till ruta ett igen.

Mitt första beslut på vägen var att inte rösta på de partier som står bakom massövervakningen. Jag tänker även bojkotta dessa partier, eftersom de inskränkt den svenska offentlighetsprincipen (på begäran av EU). Alltså är allianspartierna, sossarna och (SD) borta ur ekvationen.

(V) och (MP) är visserligen vettiga i just de två frågorna ovan – men tokiga och farliga för vårt land i övrigt. Så de går också bort.

För min del återstod då valet: Piratpartiet eller Klassiskt liberala partiet?

Båda partierna säger nej till massövervakningen. Båda står för ett fritt och öppet internet. Båda vill stärka de medborgerliga fri- och rättigheternas ställning. Jag tror att även (KLP) vill reformera upphovsrätten. Båda partierna säger tydligt nej till euron som valuta. Och båda partierna vill legalisera innehav av droger för personligt bruk.

Spänningen är olidlig...

Det är förvisso så att (KLP) är mer frihetliga än (PP). Det väger till deras fördel.

Men det som fick mig att bestämma mig – i valbåset – var följande:

(KLP) har tyvärr rätt få väljare. Rösterna kan som regel räknas i hundratal. Detta parti förtjänar verkligen betydligt fler väljare. Men tyvärr ger en röst på dem inte speciellt stort praktiskt genomslag, i dag.

Så, spelar en röst på (PP) någon roll? De lär ju inte heller komma in i riksdagen?

Jo, faktiskt. Piratpartiet har en någorlunda sportslig chans att få minst en procent av rösterna. Och i så fall kommer de att få gratis valsedlar utdelade i alla vallokaler i riksdagsvalen 2018 och 2022.

Även om (PP) är frustrerande amatörmässigt och märkligt positionerat i dag – så är det inte alls otänkbart att de hinner kamma till sig på fyra eller åtta år. Och då är valsedlar i alla vallokaler en oerhörd tillgång.

Så jag röstade på Piratpartiet. Och jag kryssade Rick Falkvinge, som en markering om att (PP) var bättre förr.

Jag ser det som ett positivt problem att jag i vart fall har två partier att välja mellan.

Nu sänker vi datalagringen!

Efter utredarens presskonferens i fredags råder inga tvivel: Regeringen (och sossarna) kommer att göra allt för att datalagringen skall fortsätta. De vill ha massövervakning av svenska folket och fortsätta lagra data om alla våra telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, nätuppkopplingar och mobilpositioner.

Vi vet också att Säpo vill ge polisen direkt, automatiserad tillgång till denna information.

Bland riksdagspartierna är (MP) och (V) motståndare till datalagringen. Men från det hållet kan man inte vänta sig något, om det blir en rödgrön regering. Oavsett vad de lovar kommer de aldrig att fälla en egen regering på denna fråga.

(Däremot kommer de säkert att använda frågan som ett värdefullt kort att spela ut i rödgröna regeringsförhandlingar. De kommer att använda datalagringen för att nå politiska resultat i andra frågor. Men de kommer aldrig att sätta makten på spel, på allvar, för att stoppa datalagringen.)

Så vad gör vi nu?

Motståndets starkaste vapen är naturligtvis EU-domstolens dom. Domstolen har upphävt EU:s datalagringsdirektiv, då det kränker de mänskliga rättigheterna. Den menar att det är den urskiljningslösa massövervakningen av alla - oavsett om de är misstänkta för brott eller ej - som är problemets kärna.

Här finns ett par tänkbara vägar att gå. Nu är jag inte jurist, så kom gärna med feedback och idéer.

Om allt ligger som det nu ligger måste Post- & Telestyrelsen (PTS) förmodligen ompröva sitt beslut om att inte tvinga nätoperatörerna att datalagra.

Ifall operatörer som Bahnhof fortfarande vägrar, då blir det rättssak av det hela. Och då måste svensk domstol rimligen vända sig till EU-domstolen för ett utlåtande. Då är det match.

Ett annat alternativ är att man väntar in utredningens slutresultat (efter riksdagsvalet) och dess eventuella förändringar i lagen. Därefter bör nätoperatörerna, på eget initiativ, kunna vända sig till EU-domstolen för att få den svenska lagen upphävd.

Då blir frågan om den urskiljningslösa massövervakningen av alla förmodligen den avgörande punkten.

En tredje möjlighet är att någon privatperson (eller en grupp privatpersoner) tar Sverige till EU-domstolen. Detta i egenskap av medborgare som har drabbats av datalagringen.

En sådan talan får förmodligen också komma efter den svenska utredningen och en eventuell revidering av den svenska lagen. Det vill säga efter riksdagsvalet. Tyvärr.

Oavsett vilken eller vilka vägar man går måste frågan hållas levande i den svenska debatten. Vi måste bygga opinion mot datalagringen. Trycket måste komma från flera olika håll.

Om detta sköts rätt, då kan vi få igång en opinionsstorm på samma sätt som inför beslutet om FRA-lagen.

Vänsterpartiet vill återinföra slaveriet

Slaveri? Ja, vad skall man annars kalla oavlönat tvångsarbete mot den drabbade individens vilja?

Det handlar alltså om att (v) vill återinföra värnplikten. Vilket är lite uppseendeväckande, eftersom andelen vänsterpartister som förr straffades för vapenvägran var oproportionerligt stor i förhållande till vapenvägrare med annan politisk hemvist.

I sin riksdagsmotion hänvisar (v) till vårt lands försvarsförmåga. Det gör mig misstänksam, helt enkelt eftersom det är något som vänstern inte brytt sig speciellt mycket om tidigare. (I vart fall inte när fi var röd.)

Att dagens militära verksamhet sköts på ett inkompetent sätt – det är ingen ursäkt för att ersätta den med något ännu sämre, något som i grunden kränker de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Det är något lurt med det här.

Man kan spekulera i om det inte finns andra skäl i  botten. Arbetsmarknadspolitik och folkhälsa till exempel. Vilket är oroväckande, eftersom sådant lätt kan få andra politiska partier att stämma in i kören.

Och så var det det där med medborgarnas förhållande till staten. Med sitt värnpliktsutspel visar vänsterpartiet att det är ett av alla de partier som betraktar medborgarna som undersåtar – inte som fria individer. Ifall någon hade tvekat om den saken.

En annan drogpolitik är möjlig

Svenska politiker sticker huvudet i sanden.

Vårt lands politiker har lagt så mycket tid, kraft och prestige på kriget mot narkotikan att de är oförmögna att se det uppenbara: Detta krig har inte bara misslyckats – det är uppenbart kontraproduktivt. Allt man har åstadkommit är att göra saker och ting värre.

Den politiska eliten har ännu en gång målat in sig i ett hörn där det enda den kan göra är att vara elak. Vilket orsakar lidande, död och leder till en omfattande brottslighet.

Samtidigt är det uppenbart att det finns alternativa vägar att gå. Det borde vara begripligt för politiker i de flesta partier – om de bara kunde ställa sin prestige åt sidan och tänka igenom saken.

• Innehav av narkotika för personligt bruk bör inte vara kriminellt.
• Det skall inte heller vara brottsligt att ha spår av narkotiska preparat i kroppen. (Om man inte utsätter andra för fara, vill säga – till exempel genom att vara påverkad i trafiken. Där skall samma regler gälla som för alkohol.)
• Missbrukare skall ha hjälp och vård, inte straff.
• Narkotikapolitiken skall syfta till att minimera skador bland dem som trots allt använder drogerna.
• Polisens resurser skall inriktas på att bekämpa brott, inte jaga människor som råkar vara påverkade. (Såvida dessa människor inte stör den allmänna ordningen. Åter igen samma princip som gäller för alkohol.)
• Därmed skall polisen inte heller rutinmässigt kunna ta in människor för drogtest på vaga misstankar. (Vilket är en möjlighet som i dag tycks användas för att jävlas med folk som inte alls är drogpåverkade, men som ordningsmaktens representanter vill kunna hota eller sätta på plats.)

Naturligtvis kan man gå längre och avkriminalisera drogerna helt, vilket skulle slå ut mycket av den organiserade brottsligheten. Men den tanken tycks vara alldeles för stor för våra politiker. Bara att introducera harm reduction enligt punkterna ovan vore, med svenska mått mätt, ett jättelikt steg.

I svensk politik är det i dag bara vänsterpartiet som rör sig i riktning mot harm reduction. Piratpartiet verkar vilja göra det, men tycks frukta att i så fall få löpa gatlopp. I övrigt har de politiska partierna (med undantag för vissa ungdomsförbund) skygglapparna på – och vägrar att över huvud taget ta debatten.

Denna debatt måste upp på banan. Vi kan helt enkelt inte fortsätta att lägga skattepengar, rättsväsendets resurser och polisens tid på en politik som gör problemen med narkotikan värre än de annars skulle vara. För att inte tala om det höga mänskliga priset för den havererade drogpolitiken.

Sådant här gör mig så förbannad!

I våras genomfördes en knarkrazzia på Åsöskolan. Barn fördes iväg till polisförhör och provtagning, enligt uppgift under stundtals rätt dramatiska former.

Alla drogprover visade sig dock vara negativa.

Hos polisen är man ändå nöjd med insatsen, som man menar har haft en avskräckande effekt.

Med det resonemanget kan man motivera vad som helst. Att hugga händerna av tjuvar, till exempel. Eller att stena otrogna kvinnor.

Statligt sanktionerad terror som arbetsverktyg är dålig på så många sätt. Inte minst när det handlar om "brott" utan offer.

Kriget mot natkotikan tar sig allt mer groteska, farliga och demokratiskt oacceptabla former. Ändå förlorar staten slaget. Sverige är bland de länder i Europa som har högst dödlighet bland missbrukare.

Något politiskt parti (ping: Piratpartiet) borde sätta ner foten och säga nej till kriget mot narkotikan.

Harm reduction för att minska lidandet, minska stölderna och öka förutsättningarna för att hjälpa människor ur missbruk - det måste vara den rimliga vägen att gå. (Man skulle även kunna legalisera helt, vilket även skulle slå undan benen för den tunga drogrelaterade brottsligheten.)

Det enda parti i riksdagen som vågat gå ett steg åt rätt håll är vänsterpartiet, som vill legalisera innehav av droger för personligt bruk. Även om de ligger rätt lågt med den saken.

SvD: Dramatisk aktion mot unga visar på feltänk

Se även Motpol och Svensson.

Det är något lurt här...

Den där svensk-saudiska vapenfabriken...

Nu har jag inte hunnit följa allt i detalj. Men visst känner man igen doften.

Uppgiften om att samtliga riksdagspartier skall ha haft information om det som pågått gör mig förbryllad. En vapenfabrik som till och med vänsterpartiet känt till utan att bråka? I diktaturens Saudiarabien! Det är moderna tider, må jag säga.

Och så börjar försvarsministern tydligen ljuga bort sig.

Detta känns lovande.

Vänstern viker ner sig i EU-frågan

På vänsterpartiets kongress har man beslutat att lägga kravet på EU-utträde i malpåse.

Vänsterpartiet slopar visserligen inte kravet på utträde. Men de säger uttryckligen att just den här frågan – av alla frågor – i deras program, den skall de inte driva. Och det ger ju en vink.

En liten, men uthållig fästning har fallit. SVT har en mycket kort notis om saken.

Bland riksdagspartierna är det nu bara (sd) som driver frågan om ett utträde.

Det börjar faktiskt se ut som om Piratpartiet är det enda rimligt EU-kritiska parti som rimliga människor kommer att kunna rösta på i nästa EU-val.

Vänstern säger ja till EU?

Vänsterpartiet är på väg att lägga frågan om ett EU-utträde i malpåse.

Då kommer det bara att finnas ett svenskt etablerat parti kvar som driver utträdes-linjen: Sverigedemokraterna.

Nu måste övriga partier utveckla en tydlig EU-kritik i en lång rad sakfrågor. Annars kommer (sd) att göra ett kanonval, i EU-valet 2014.

Och (sd) kommer inte att kunna göra någon nytta alls i Europaparlamentet. De förstår inte det spel som måste spelas för att få till förändringar i sak. De kommer att stå utanför allt viktigt arbete. Allt de kan göra är att symbolmässigt sura över att saker är som de är.

Sverige måste istället få in andra kritiska ledamöter i Europaparlamentet – som kan ändra på saker och ting, som vet vad de sysslar med och som har trovärdighet.

Just in: Lars Ohly avgår som (v)-ledare

SR | SvD | DN | Aftonbladet | Expressen | Nyheter24

Nu är frågan vem som kommer istället? Sjöstedt? Linde? Andersson? Men vem det än blir, så lär det bli samma gamla åsikter – fast bara i en nyare kostym.

En politik från en annan planet

I går krävde Vänsterpartiet att Greklands skulder till utlandet skall skrivas av. Att man skall strunta i dem, helt enkelt.

Det är ett dramatiskt krav som skulle drabba till exempel pensionsfonderna i Sverige, EU och resten av världen. Det kan eventuellt bli så, som en sista utväg. Men vänsterpartiets krav är ändå en smula förhastat. Och avslöjande.

Vänsterpartister förstår helt enkelt inte ekonomi. Eller också väljer de att ignorera de fyra räknesätten.

Vänsterpartister beter sig fullständigt oansvarigt. Speciellt med andra människors pengar.

Vänsterpartister har en skruvad verklighetsuppfattning. I politiken beter de sig, ständigt, som om de inte behöver ta hänsyn till grundläggande realiteter.

Det måste i och för sig vara kul att kunna strunta i verkligheten, när man sysslar med politik. Om man inte bryr sig om saker som trovärdighet, ärlighet och sunt förnuft. Om man driver en politik från en annan planet.

Jobbskatteavdraget och makten över ditt liv

Statsfinanserna är, för omväxlings skull, finfina. Vi kan svänga oss med ord som budgetöverskott och reformutrymme. De ekonomiska demonerna från 90-talet har drivits ut.

Alla borde vara nöjda och glada. Men icke. Det blåser upp till strid om det femte jobbskatteavdraget mellan regeringen och oppositionen.

Det femte jobbskatteavdraget kommer, om det införs, att ge en vanlig svensk cirka 400 kr mer kvar i plånboken. Varje månad. De rödgrönbruna säger alltså nej till detta. Tja... man kan i vart fall inte anklaga dem för publikfrieri.

Men så är också allt detta, i grunden, snarare en fråga om makt. På flera sätt.

De rödgröna vill till varje pris fälla regeringens olika förslag. Speciellt sådana som skulle kunna utlösa en regeringskris, om de faller. Och sverigedemokraterna vill spela Allan, visa att de minsann är viktiga och måste respekteras. (Tyvärr missar de att respekt inte är något man kan kräva, utan något som man förtjänar.)

Men här finns även en annan maktaspekt. Medborgarnas makt över sina egna liv. Skatterna är en rätt bra mätare på hur mycket folk får bestämma själva och hur mycket staten bestämmer över dem. Lägre skatter ger i någon mening människor mer frihet. Höga skatter ger dem mindre frihet.

Det är rätt tydligt att socialdemokraterna under Juholt är traditionalister. Gammelsossar, som helt enkelt inte gillar att medborgarna får mer att säga till om. Betonghäckar som tycker att det är bäst att staten styr och ställer över människors liv.

Att sossarna, Juholt, vänsterpartiet och sverigedemokraterna helst vill ha en kommandoekonomi – det är kanske inget att förvånas över. Men miljöpartiet? Borde inte de stå på människornas sida?

Håller väljarna på att tröttna?

By Banksy

Håkan Juholt som (s)-ledare verkar inte vara någon kioskvältare, precis. Sossarna har bara gått fram med några tiondels procentenheter.

Och det kommer knappast att bli bättre nu när en ny rond i rosornas krig kommer att skapa splittring och osäkerhet kring partiet.

Men inte heller moderaterna har anledning att vara nöjda. I Sifo har de tappat 2,5 procentenheter.

Håller väljarna kanske på att tröttna på betong- och batongpartierna?

I vart fall är det säkert vad bubblarna Fridolin (mp) och Sjöstedt (v) hoppas. Man kan också spekulera i om den liberala luckan i svensk politik håller på att bli allt mer konkret och tydlig.

Lika inför lagen? Inte enligt (v)!

Svensk lag gäller i Sverige. Tysk lag gäller i Tyskland. Det är rätt rimligt. Men skall svensk lag även gälla i Tyskland? Och skall det i så fall bara gälla vissa svenska lagar? Skall inte alla som vistas i ett land ha lika rättigheter och skyldigheter? 

Detta är frågor som har blivit aktuella efter ett utspel från vänsterpartiet.

Så här...