Det är tragiskt att det skall vara så svårt att föra en rationell och sansad flyktingdebatt.
Mest rationell och sansad är naturligtvis jag. Min linje är att det är den generella välfärdsstaten som är problemet – och att människor skall få bo var de vill, men inte på andras bekostnad. Vilket är en åsikt som delas av säkert... flera hundra personer. Så den tycks vara avskriven från debatten redan från början.
Därför, till debattens huvudfåra...
Vad kostar flyktingmottagandet Sverige? Att ens närma sig frågan innebär att man blir sliten i stycken av den ena eller andra sidan. Men det tycks vara en rätt allmänt vedertagen uppskattning att den direkta kostnaden motsvarar 1-1,5% av BNP. Vilket är mycket pengar, men inte ohanterligt mycket. Det kan jämföras med andra delar av statsbudgeten och vägas mot alternativa utgifter. Men vad det kokar ner till är att vi måste bestämma oss för hur mycket vi kan och vill satsa på att hjälpa människor som flyr från krig och förföljelse, istället för att famla i blindo. Det vore, om inte annat, mer hederligt.
Mycket skulle vara vunnet om en sådan diskussion kunde äga rum under rationella och sansade former – istället för i dagens allt mer uppskruvade tonläge, som är sämsta möjliga grund för genomtänkta och informerade beslut.
Är flyktingmottagandet humanitärt och effektivt? Här kan det vara på sin plats att reda ut vad som verkligen sker. Har vi en flyktingmottagning som äger rum under ordnade, fungerande former? Eller sätter vi nyanlända i boenden långt borta från arbetstillfällen och det svenska samhället – för att sedan slussa in dem i ett system som skapar inlärd hjälplöshet och i många fall livslångt bidragsberoende? Och om det senare är fallet, är det då flyktingarna eller den svenska flyktingbyråkratin det är fel på? Borde man inte kunna be Riksrevisionen att utföra en genomgripande analys av frågan? Att verkligen veta vad som gäller är en nödvändighet för att kunna fatta beslut som är rätt och rimliga.
Ett exempel på att debatten inte är helt rationell är frågan om ensamkommande flyktingbarn, som väcker starka känslor i vissa kretsar. Men är det inte så att det är just dessa flyktingar som har störst potential att bli lönsamma för det svenska samhället? (Givet att man upprätthåller reglerna om försörjningskrav vid eventuell anhöriginvandring.) Då finns det väl större skäl till upprördhet över mycket annat som förekommer?
Även om jag argumenterar för rationalitet skall man inte blunda för att det kan finnas befogade känsloargument. Ta någon sömnig håla i landsbygden som plötsligt får ett kraftigt tillskott av flyktingar. Det är klart att människor blir oroliga. Vi fruktar alltid det okända. Detta måste våra makthavare förstå och förhålla sig till. För om man blundar för människors (berättigade eller oberättigade) oro – då skapar man problem.
Nu är det möjligen så att den svenska flyktingfrågan dras med relaterade problem som gör att den aldrig kan hanteras rationellt. Bostadsbristen är akut – och på grund av dogmatisk prestige och feghet är ingen beredd att ta tag i saken på allvar. Svensk arbetsmarknadslagstiftning gör att företagen ogärna tittar utanför boxen när de anställer folk. Att starta eget medför en massa krångel (inte minst med Skatteverket) som gör att även infödda svenskar drar sig för saken. Detta för att nu bara ta några exempel. Sådant här måste hanteras om vi skall kunna få ett mer rimligt flyktingmottagande. Men ingen är beredd att ta tag i de här sakerna. Det är som att tala med en vägg. Vilket gör ekvationen betydligt svårare, kanske rent av omöjlig att lösa.
Så allt fortsätter som vanligt. Vilket kommer att skapa motsättningar och problem i onödan. Och driva väljare i armarna på SD – som just nu lever högt på ett arrogant, obehagligt och destruktivt tonläge i debatten. (Som i sin tur är uppskruvat av vänsterns arroganta, obehagliga och destruktiva tonläge.)
