På något sätt har jag en känsla av att den svenska samhällsdebatten blivit grundare och allt mer tandlös på senare år.
På 80-talet fanns det en mer utbredd debatt om vilka intressen som stod bakom vissa förslag i politiken. Om spelet och myglet. Konflikterna var tydligare. Det fanns ofta omfattande bakgrundsmaterial och analyser i vanliga media. Debatter i radio och tv kändes kvalificerade. Journalister som Expressens Per Wendel avslöjade politikerna när de ljög om sådant som gick att kontrollera. Man hackade politik, för att använda ett rätt passande uttryck.
I dag blir det allt vanligare med attityden att "Jaha, här är ett lagförslag. Och eftersom det är ett lagförslag, så är det säkert genomtänkt och bra för oss alla. Nästa fråga." Media jagar förvisso fortfarande politiker. Men det känns som om man plockar lågt hängande frukt, istället för att gå på de stora och svåra frågorna. Den ingående analysen lyster med sin frånvaro och bakgrundsmaterial blir allt mer snuttifierat och undanskymt. Kulturdebatten är oerhört förutsägbar.
Ju större och mer principiellt viktig en fråga är – ju mer sällsynt tycks den vara i samhällsdebatten.
Förr handlade politik om att ta helhetsgrepp på frågorna – att lära sig allt om dem ur praktiskt, taktiskt och ideologiskt perspektiv. Och att modigt ta debatten. I dag känns det som om det mer blivit en fråga om att röja väg för partiledarnas nästa oförutsägbara, populistiska utspel. Själva riksdagen har förvandlats till ett tandlöst, ointressant och sömnigt knapptryckarkompani.
2008 hände dock något intressant. I samband med FRA-striden uppstod ett gigantiskt samarbete, främst mellan olika bloggar, på nätet. Man ägnade sig åt att hacka politik på riktigt. Det visade sig snabbt att samverkande människor på internet kan vara oerhört framgångsrika så väl vad gäller nyheter som analys, debatt och opinionsbildning. Innan man visste ordet av hade det uppstått en symbios mellan nya och traditionella media. Men i dag känns det mest som om det var en engångsföreteelse. Nu för tiden får man vara glad om de bloggar man läser har en egen vinkel på saker och ting.
Man kanske kan påstå att Sverige är ett för litet land i ett för litet språkområde för att en kritisk massa skall uppstå. Men det motsägs av att den svenska samhällsdebatten till synes var mer vital förr.
Avideologiseringen av svensk politik kan vara en bidragande orsak. Liksom avsaknaden av en fungerande politisk opposition. Postmodernismen tenderar att vilja göra allt relativt.
Men jag har också en känsla om att det handlar om ambition. Att bli en ny Myrdal eller Moberg kräver inte bara skärpa och energi, utan även att man avstår från politisk bekvämlighet. Att bli en ny Wendel kräver oerhört mycket arbete, envishet och att man är rätt tjockhudad. Allt det där är jag rätt säker på är på väg att bli allt mer sällsynta kvalitéer i dagens svenska samhällsdebatt.
Nu för tiden läser jag egentligen bara två journalister med förtjusning. Jan Guillou – inte för att han nödvändigtvis har rätt, utan mest för att han är så underbart ogenerat elak. Och Maciej Zaremba som inte drar sig för att ställa de viktiga och obekväma frågorna – och som har en förmåga att lyfta fram det som är centralt i komplexa situationer. De är undantagen, som borde vara regeln.
