Vid sommarens attentat i Norge agerade Brevik, av allt att döma, ensam. Och när Abdulwahab försökte genomföra ett attentat i Stockholm för ett år sedan, förefaller det som om han hade ett mycket litet och decentraliserat nätverk bakom sig. Ingen av de två männen stack ut i myndigheternas register, i vart fall inte tillräckligt mycket för att någon skulle reagera. I stort sett verkade de under radarn.
Så, hur skyddar man vårt samhälle mot sådant här? Den omfattande övervakningsapparat som byggts upp tycks ju inte fånga upp ensamma galningar och små, slutna grupper.
Ett alternativ skulle kunna vara
total kontroll. Men inte ens då kan man vara säker på att stoppa sådana här människor. Och det är, på så många sätt, ett förfärligt dåligt alternativ.
Men på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, tittar man närmare på just den möjligheten. Man funderar på hur man kan hitta
"svaga signaler" som myndigheterna sedan kan använda för att lägga pussel.
SR Ekot skriver "Forskaren Lisa Kaati arbetar med är att ta fram ett program som kan hämta in information från internet och därefter strukturera olika sorters indikatorer. Förhoppningen är att sortera ut extrema personligheter från dem som bara är lite udda i största allmänhet."
Kaati förklarar vidare
"Signaler hon letar efter är exempelvis åsiktsinlägg från en person men kan också vara att en person skriver under flera olika pseudonymer. Då kan personers ordval, uttryck, många punkter och smily-tecken ge en vägledning."
Språkbehandling, interpunktion och nicknames som indikatorer på terrorism och farlighet? Antalet falska träffar måste bli gigantiskt. Och att granska
allt som
alla gör på internet...
Men gör sådant här att vi kan känna oss
"säkra"? Är det
omöjligt att en person med korrekt språkhantering, som är ute på nätet i eget namn kan ägna sig åt allmänfarlig verksamhet? Naturligtvis inte.
OK, detta är än så länge bara ett forskningsprojekt. Men är det någon som tror något annat än att detta kommer att lyftas av politiker som vill ge intrycket av att vara handlingskraftiga?
Sedan blir jag fundersam över en artikel på
SVT:s nyhetssida. Terroristexperten Magnus Norell på FOI och forskaren Claes Wallenius på Försvarshögskolan är bekymrade. Inte bara över att "decentraliserad terrorism" håller sig under radarn – utan även över att svenska folket inte reagerat kraftigt nog på det som skedde i Stockholm för ett år sedan.
Man skall naturligtvis inte vara naiv och förneka existensen av verkliga risker. Men är det verkligen ett
problem att svenska folket
inte drabbats av panik och terror-noja? Är det i själva verket inte så att det är
terroristens mål att skapa skräck? I det perspektivet borde det väl istället vara
bra att vi svenskar tycks se nyktert och sansat på det här?
Så, vart är vi på väg?
Det ser ut som om vi står inför ett vägval. Antingen fortsätter man att rulla ut övervakningsstaten, tills den närmast är att likna vid något slags tankepolis. Eller också finner man andra vägar för att minska riskerna för terrorangrepp.
Exempel på sådana andra vägar skulle kunna vara att sluta stigmatisera muslimer som kollektiv; Att sluta sända stridande trupp till muslimska länder; Att inse att
"war on terror" har blivit ett självspelande piano som riskerar att radikalisera fler människor än det förmodas skydda oss emot; Att ge stöd till de sekulära krafter i muslimska länder som verkar för ökad handel, ökat företagande och tillväxt; Att ge stöd till de lokala krafter som sprider frihetens och demokratins idéer i Arabvärlden. Att använda hjärnan, typ.
