Skjutningar och drogdödlighet är konsekvenser av politiska beslut

Det är inget sammanträffande att 1920-talets spritförbud i USA och årtionden av repressiv svensk narkotikapolitik har lett till samma resultat: Gängvåld och dödsskjutningar.

Myntets andra sida är att på en illegal marknad finns det ingen kvalitetskontroll, ingen information om koncentration och inget producentansvar. Resultatet är att Sverige har EU:s näst högsta drogrelaterade dödlighet. Det går helt enkelt inte att veta vad man köper av okända människor i kriminella nätverk, på gatan eller på nätet.

Det är märkligt att Sverige - som är besatt av skadereducering på alkoholens område - så totalt avvisar harm reduction-politik vad gäller narkotikan.

Det finns mycket mer att säga om svensk drogpolitik. Men Sverige har tio gånger fler skjutningar än grannländer som har en mer liberal drogpolitik. Och vi har en drogrelaterad dödlighet som är mer än tio gånger högre än i drogliberala länder, som Portugal.

Det är ju så det blir när man ger kriminella monopol på något som alltid har varit och alltid kommer att vara efterfrågat. Sedan kan man tycka vad man vill om den saken. Det ändrar inte faktum att det är till denna punkt förbudspolitik med nödvändighet leder.

Men politiken, den kännetecknas av faktaresistens och prestige. Det är skamligt.

Det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt med kriminalitet som hotar andra människors säkerhet. Det är även självklart att gängkriminella är ansvariga för och skall ställas till ansvar för sina handlingar. Det finns inget skäl att dalta på den punkten.

Men det ändrar inte det faktum att en stor del av ansvaret för vad som sker ligger i en kontraproduktiv drogpolitik och hos de politiker som envist håller fast vid den.

Så fixar vi skolans problem, på nolltid

Svenska skolan uppvisar svajiga resultat. Vilket får politiker att komma med det ena förslaget till förändring efter det andra. "Reformerna" på skolans område avlöser varandra.

Men politiker är inte experter på utbildning. De kan möjligen ange vilka resultat man rimligen kan förvänta sig av en offentligt finansierad skola. Men all deras micro management stör bara skolans arbetsro.

Därför vill jag komma med ett enkelt förslag, klart att sjösättas direkt:

Betala först när eleverna har nått de kunskaps- och färdighetsmål som sätts upp.

Med andra ord: Sluta betala i förskott, utan först vid leverans. Då skall ni se att det illa kvickt blir ordning på torpet. Då finns plötsligt incitament för att skärpa till sig.

Eftersom skolpengen följer eleven oavsett om det handlar om en kommunal skola eller en friskola borde detta vara lätt att ordna.

Det kräver visserligen en opartisk, objektiv och rättvis examinering mot uppsatta mål. Men en sådan bör vi ju ha ändå, för att inte famla i blindo. På detta sätt skulle vi dessutom komma till rätta med frågan om betygsinflation och glädjebetyg.

Eftersom skolan idag finansieras med offentliga medel (skattepengar) måste naturligtvis alla skolor vara beredda att ta emot alla elever, med ett rättvist kösystem till de skolor som har fler sökande än platser.

Här blir debatten om vinst i välfärden på skolans område helt ointressant. Vilket ekonomiskt resultat en skola uppvisar är inget staten har med att göra - så länge den levererar vad som beställts.

Krångligare än så behöver det inte vara. Egentligen handlar det bara om sunt förnuft och en skissartad uppfattning om hur det där med incitament fungerar.

Sedan kan jag tycka att det är rätt oväsentligt vilken pedagogik en skola väljer att använda, hur många år ungarna tillbringar i skolan eller om utbildningen ens bedrivs i en traditionell skolmiljö. För min del skulle det vara OK om det räckte med att ge ungarna ett kunskapspiller. Det är inte viktigt - så länge skolan levererar det som har beställts.

(Allt det ovanstående i kontexten att vi måste försöka styra upp det system vi de facto har - även om det i ett vidare perspektiv finns andra, bättre alternativ till ett offentligfinansierat utbildningsväsende.)

P.S.

Jag kandiderar till riksdagen för Klassiskt Liberala Partiet »

Stöd denna blogg på Patreon »

Den lilla röda hönan

En sedelärande historia om politik, ekonomi och incitament. | Youtube »

Centern har rätt, incitament fungerar

Ju mer man tänker på det – ju mer ligger det i Centerpartiets förslag om att det vore bättre höja flyktingarnas dagpenning och låta dem ordna sitt boende på egen hand.

I dag går Migrationsverket (och kommunal socialförvaltning) fram som en skördetröska och tvingas ofta betala anmärkningsvärt mycket för boenden. Detta är en myndighet under stark press. Pengakranen är öppen. Och det vet de som har lämpliga lokaler att hyra ut.

Om flyktingar istället får ordna sitt boende själva – då kommer till att börja med många av dem att hyra in sig hos släkt och vänner. Uppenbarligen har många som kommer till Sverige redan ett nätverk på plats, som kan hjälpa dem att finna sig till rätta i mellanmjölkens land.

Fler flyktingar skulle då hamna i eller i närheten av storstäder där det finns en viss möjlighet att få ett jobb, istället för att isoleras på boenden långt ute i skogen.

Den som har något att hyra ut måste anpassa priserna till kundernas betalningsförmåga istället för att mjölka det halvstirriga Migrationsverket på pengar.

Företagsamma och omtänksamma människor i civilsamhället kan då sätta upp flyktingpensionat – vilket både kan hjälpa till med boende och integration, plus ge en förtätning av boendet.

Och Bert skulle kunna fortsätta hyra ut, till de flyktingar som vill bo hos honom. Men när det handlar om ett frivilligt hyresförhållande får han nog tänka lite mer på kvalitet och på att lyssna till kunderna (som annars kan vända sig till någon annan).

Detta måste vara ett mer effektivt sätt att absorbera de flyktingar som kommer till Sverige – i väntan på en rimligare arbetsmarknadspolitik och en annan bostadspolitik. Det måste vara en framkomlig väg för att skapa integration. Och ett mer kostnadseffektivt sätt att använda skattebetalarnas pengar.

M tar ett steg åt rätt håll. Men regeringen?

Moderaterna har nu fattat ett policybeslut om att flyktingar skall få tillfälliga (istället för permanenta) uppehållstillstånd. Vilket är en anpassning till hur det ser ut i resten av Europa.

Nu bör de vara mycket tydliga med nästa steg: Arbete (eller annan trovärdig egen försörjning) är nyckeln till permanent uppehållstillstånd.

Det handlar om signaler, om incitament. Och om principen att den som bor permanent i vårt land i normalfallet förutsätts kunna försörja sig själv och de sina.

Detta ändrar mycket lite för verkliga flyktingar från krig och förtryck. Men det är en tydlig signal till ekonomiska migranter. Den allmänt spridda bilden av att det går att komma till Sverige för att leva ett liv på bidrag stämmer inte.

Folk får gärna flytta till Sverige för att få ett bättre liv. Men då skall de försörja sig själva och bidra till vår tillväxt och vårt välstånd.

Så långt Moderaterna och deras politik. Men de sitter inte i regeringen. Så det hela är möjligen en akademisk fråga. Den rödgröna regeringen visar inga tecken på att vilja ändra på något av betydelse.

Spice - resultatet av en bakvänd drogpolitik

I kväll kommer SVT Uppdrag Granskning att titta närmare på "dödsdrogen Spice".

Ett problem med Spice är att den som köper och använder drogen inte kan vara säker på vad det är man får. (Spice är ett samlingsnamn för flera olika drogvarianter.) Man kan inte heller vara säker på dess styrka / koncentration i förväg.

Ett annat problem är att Spice är en designerdrog. Så fort ett preparat kommer ut på marknaden och plockas upp av polisen påbörjas en process för att göra just detta preparat olagligt. Vilket leder till att producnterna ständigt tvingas experimentera sig fram till nya, tidigare oprövade varianter. Ibland får dessa oväntade och farliga effekter.

Båda dessa faktorer gör att den som använder Spice ständigt tvingas ge sig ut i det okända. Om någon lär sig att hantera ett preparat, då är det ändå snart förbjudet och ersatt med något helt annat. På så sätt gör förbudspolitiken en dålig situation ännu sämre.

Många som använder Spice gör det för att de senaste preparaten ännu inte är olagliga – och för att de inte syns vid urinprov. Det handlar alltså inte om att Spice skulle vara någon speciellt bra drog. (Mycket talar för motsatsen.) Vad det är fråga om är att folk som annars till exempel skulle ha rökt gräs drivs till att istället välja en sämre och farligare drog. Vilket åter igen är förbudspolitikens fel.

Vad man skulle kunna göra är att avkriminalisera innehav av droger för eget bruk. Då skulle folk i större utsträckning hålla sig till sådant som är beprövat, som de känner till och som är mindre farligt. Då skulle marknaden för nya, okända preparat som "Spice" falla samman.

Att de droger som går under samlingsnamnet Spice över huvud taget finns på marknaden är alltså en förutsägbar (rent av logisk) konsekvens av dagens förbudspolitik. Därför ligger ansvaret för att unga människor dör även på våra politiker. Det är deras ovilja och oförmåga att tänka nytt som leder till att vårt land har fler drogrelaterade dödsfall per capita än länder med en mer liberal drogpolitik.

En quick fix för att få bättre utväxling för skattepengarna

Sverige dras med en del problem. Politiska beslut är ofta verklighetsfrånvända och följs sällan eller aldrig upp. Ingen tar ansvar för hur saker och ting faller ut. Offentlig verksamhet trängs ut av byråkrati. Och vi har en uppfuckad incitamentsstruktur.

Om vi nu skall ha en massa skattefinansierad verksamhet och – då måste vi i vart fall kräva att få lite mer bang for the buck.

• Oavsett vem som driver en skola – betala bara för det antal elever som går ut med godkänt resultat och grundskole- alternativt gymnasiekompetens.
• Om Arbetsförmedlingen skall ha jobbcoacher – ge dem då bara betalt för de klienter som fått ett fast jobb och lyckats behålla det i minst sex månader.
• Låt studieförbunden eller i princip vem som helst lära invandrare svenska – och betala bara för de elever som klarar en examination.
• När man handlar upp kollektivtrafik – betala då bara för de turer som i princip går i tid.

...och så vidare. Betalning sker efter att en vara eller tjänst har levererats. Du förstår principen. Och den kan tillämpas på massor av områden.

Då skall ni få se att många av dagens problem försvinner som genom ett trollslag. Då tvingas alla skärpa till sig. Då tvingas man trimma den byråkrati som ofta äter upp de pengar som borde ha använts för att leverera verksamhet. Då kan vi få lite ordning på bitarna.

Dessutom måste alla politiska verksamhetsbeslut ha tydliga mål och följas upp inom en given tid. De skall utvärderas mot sina mål och kunna omprövas. Det skall tydligt framgå vem som har det administrativa respektive politiska ansvaret. Skattebetalarna skall kunna ställa de ansvariga till svars.

Detta är inte raketforskning.

Integration och incitament

Sverige är rätt kasst på integration, visar det sig vid en europeisk jämförelse. [SvD» | SR»]

Jag kan inte låta bli att tänka på hur de gör i Solna, som tycks lyckas bättre än många andra kommuner med sitt integrationsarbete.

Där är, om jag förstått saken rätt, linjen att om man får bidrag – då skall man vara på sin svenska-undervisning hela tiden (om man inte är ute på en jobbintervju). Och eftersom svenska för invandrare är så inutavhelvete tråkigt, så lägger folk in en högre växel för att komma därifrån så snabbt som möjligt. Resultatet blir bättre kunskaper i svenska språket och fler som går ut i jobb.

Det där med att förstå och använda incitament rätt är inte så dumt...