Sverige är fanatiskt.
Bara en sådan sak som omdaningen av språket. Ord som kan vara
beskrivande och faktiskt inte behöver vara
värderande rensas ut. Man anar en tilltagande ängslighet hos alla som över huvud taget vågar öppna munnen.
Vi har gjort något
älskat som ordet
negerboll till något
fult. Är inte det en smula kontraproduktivt? Är inte det att skapa problem i onödan? (Och det är naturligtvis bara ett av många exempel.)
Är det inte så enkelt att vi borde bedöma människor som
individer, utifrån deras
handlingar? Blåser inte den ängsliga korrektheten bara upp betydelsen av utseende, etnicitet och allehanda preferenser? Vore det inte bättre att bara slå fast att alla skall ha lika rättigheter (och skyldigheter) inför staten?
Vilka ord får man använda? En bekant till mig utmanade en gång den språkliga korrektheten genom att meddela att han inte alls är
färgad, han har alltid varit
svart. Konstig stämning. Hur man förvirrar en "etnisk svensk", typ.
Och den där utrensningen bland gamla seriealbum och sagoböcker. Visst, vi hade en inskränkt syn på andra folkslag för 50 år sedan. Rent av fördomsfull. Så intressant. I dag antas vi i någon mening vara mer upplysta.
Det vore uppseendeväckande om någon knåpade ihop något liknande i dag. Men att gå in och peta i vårt (emellanåt rätt skitiga) kulturarv! Att censurera och låtsas som om vårt land aldrig har varit så småskuret och trångsynt som det faktiskt var. Så orwellianskt.
Sedan finns det där outtalade. De vita fläckarna. Jo då, svenskarna drog fram som djävla orker i Tyskland och Polen och slaktade i runda slängar en fjärdedel av dessa länders befolkning. (Jag säger bara
Schwedentrunk.) Det fick man aldrig lära sig något om på historielektionerna i skolan. Vi nämner aldrig att ett parti i svenska riksdagen på sin tid stödde Nazitysklands invasion av Polen & Co. Tvångssteriliseringar och annan skit skulle fortfarande vara i princip okända fenomen – om det inte hade varit för en handfull författare och journalister som varit envetna på ett sätt som inte alltid har varit till nytta för deras karriärer.
Det finns en utbredd konsensus om att hålla käft om vissa saker. Alla vinner på att debatten lägger sig, typ.
Allt bråkande om feminismen gör mig en smula konfunderad. Jag är humanist. Jag anser som sagt att alla skall ha lika rättigheter. Det behöver inte vara krångligare än så. Men detta gör mig tydligen, i
vissa feministers ögon, till något slags reaktionär dinosaurie.
Q: Hur många feminister behöver man för att byta en glödlampa?
A: Det där är inte roligt!!!
Vilket leder mig in på den svenska sexköpslagen som ständigt lyfts fram som något positivt av folk som blandar bort korten. Prostitution är en sak. Det är när två människor sins emellan byter sexuella tjänster mot ekonomisk ersättning. Vilket jag tycker att staten inte skall lägga sig i, så länge det sker frivilligt och mellan samtyckande vuxna. Men man skall
inte blanda ihop detta med med uppenbara rättighetskränkningar som våldtäkt, slaveri, olaga tvång och sexuellt utnyttjande. Men är precis vad många debattörer försöker göra, till exempel under den vaga rubriken
trafficking. Därmed försöker de också sudda ut en distinktion som faktiskt är relevant i sammanhanget.
För att nu inte nämna drogdebatten – i vilken alla förväntas sitta ner i båten, hålla käft och sluta upp bakom en hysterisk, omänsklig och misslyckad politik. Detta så till den milda grad att det har blivit direkt parodiskt. Att bara använda begreppet
harm reduction kan effektivt sätta stopp för vilken karriär som helst – inte bara i politiken, utan även i näringslivet. I riksdagen har det till och med höjts röster för att
förbjuda drogliberala
yttranden.
Jag är orolig för Sverige. Nyspråk, whitewash, moralpanik och politiskt korrekt fanatism. Sådant gör dåliga saker med ett land och dess folk.
På en vägg som vetter mot järnvägen i Bollnäs (vill jag minnas det var) kunde man förr läsa texten
"Välkommen till Bollnäs. Här dansar vi hambo!" I pekpinnarnas, samsynens och mellanmjölkens land kunde jag inte frigöra mig från känslan av att detta på något sätt var ett budskap med en hotfull underton. Så att man vet vad man förväntas göra, för att passa in. Liksom.
Läs även: Jonas Gardells take på liknande frågor i dagens Expressen »