Kampanjen mot den svenska socialtjänsten - känslor och förnuft

Klicka på bilden för en större variant.

I den muslimska världen bedrivs en absurd kampanj mot Sverige och den svenska socialtjänsten. De sociala myndigheterna anklagas för att kidnappa muslimska barn och placera dem i kristna fosterhem där de tvingas äta fläsk och dricka alkohol.

Det kan finnas många syften med en sådan kampanj. Till exempel att stoppa Sveriges Nato-ansökan. Som reaktion på koranbränningar. För att upprätthålla makt- och klanstrukturer.

Eller som ett sätt för krafter i ena ändan av värderingsskalan att angripa ett land som man ogillar för att det befinner sig längst ut i andra ändan av nämnda skala.

Det luriga med desinformation är att den är som mest effektiv om den innehåller ett korn av sanning. Människor tenderar att tro att en del av bilden är hela bilden.

Häromdagen råkade jag lyssna till ett program på SR P1 om tvångsomhändertagande av svenska barn. Fallet man tog upp visade hur kommunen saknade den kunskap som krävs för att bedöma autistiska barn. Resultatet blev att kommunen ville göra ett tvångsomhändertagande på felaktiga, rent av galna grunder.

Givet att de sociala myndigheterna ibland fattar felaktiga eller tvivelaktiga beslut om svenska barn - så vore det konstigt om inte detta även sker när det gäller barn i familjer med anknytning till andra länder och kulturer.

Risken för att allt blir fel - åt ena eller andra hållet - är rent av större ju mindre gemensam referensram man har. Speciellt om ett beteende bygger på att de inblandade handlar på ett sätt som de uppfostras till att tro eller tycka är rätt.

Om man nu vill bemöta den aktuella kampanjen duger det inte att kategoriskt avfärda allt som fel och lögn. Då räcker det med ett enda exempel på motsatsen för att myndigheternas trovärdighet skall gå förlorad.

En plan kan vara att kräva konkreta exempel - och sedan grundligt granska dessa.

Det skulle förmodligen landa i att de flesta omhändertaganden varit motiverade för barnens bästa. Men möjligen även i att enstaka fel förekommit. Fel som man i så fall måste ta ansvar för.

Då kanske vi kan få en saklig diskussion - istället för allt detta upphetsade gapande och skrikande.

Lördagsvideos: Från fattigdom och våld till bättre städer

Youtube: Orsakar fattigdom brott? »

Youtube: Lägg ner alla små myndigheter och spara tiotals miljarder! »

Youtube: "Man säger en sak innan val och en annan sak efter" – Marknaden är viktigare än politiken »

Youtube: Is 1984 Becoming a Reality? - George Orwell's Warning to the World »

Youtube: This Town Did The Impossible »

Jönssons lördagsvideo: Socioekonomiska kommentatorer

Youtube: Socioekonomiska kommentatorer »

Youtube: Allt går fel när Björn Hellberg ska dreja »

Så får vi ordning på buset

Det är märkligt att det alltid efterfrågas fler, nya lagar – när det verkliga problemet är att ordningsmakt och rättsväsende inte upprätthåller de lagar som redan finns. Så är det på många områden och frågan har åter aktualiserats med anledning av att polisen har problem med ordningen i så kallade utanförskapsområden.

Låt oss se vad Brottsbalkens 16:de kapitel har att säga om brott mot allmän ordning.

1 § Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd och skingrar den sig ej på myndighets befallning, dömes för upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst fyra år och annan deltagare i folksamlingens förehavande till böter eller fängelse i högst två år. 

Om folksamlingen skingrar sig på myndighets befallning, dömes anstiftare och anförare för upplopp till böter eller fängelse i högst två år. 

2 § Har folksamling, med uppsåt som i 1 § sägs, gått till förenat våld å person eller egendom, dömes vare sig myndighet var tillstädes eller ej, för våldsamt upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst tio år och annan deltagare i folksamlingens förehavande till böter eller fängelse i högst fyra år. 

3 § Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning att efterkomma för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger han på område som blivit för sådant ändamål fridlyst eller avspärrat, dömes, om ej upplopp föreligger, för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller fängelse i högst sex månader.

Det handlar med andra ord "bara" om att tillämpa den lagstiftning som riksdagen har fastställt. Detta kan och bör polisen och domstolarna göra med omedelbar verkan. Speciellt bör paragraf tre vara användbar.

Detta är det verktyg riksdagen har givit ordningsmakt och rättsväsende för att kunna skydda liv, säkerhet och egendom i stökiga situationer. Att stifta fler, nya lagar för att hantera samma problem kommer knappast att göra något bättre.


Vill man lagstifta – då bör man istället vara lite smart och lägga sin energi på att avkriminalisera innehav av droger för personligt bruk.

Mycket av konflikterna mellan polis och unga i problemområden beror nämligen på att polisen punktmarkerar de unga för att se om de har några droger på sig. Som regel handlar det i så fall bara om små mängder cannabis eller andra lättare droger. Man kan tycka att polisen har viktigare saker att ägna sig åt.

(Eller varför inte legalisera narkotikan helt – så att vi blir av med de kriminella nätverk och gäng som i dag sköter hanteringen och som utsätter allmänheten för fara i samband med sina droguppgörelser?)


Tillämpa Brottsbalkens 16:de kapitel – och ersätt snarast den repressiva drogpolitiken med harm reduction. Då kommer många problem att lösas.

Stöd denna blogg »

Kapitalism – ett bättre verktyg mot hemodlade IS-krigare och terrorister

Jag tycker att de flesta – från Mona Sahlin till SD – har en förenklad bild av de unga människor som reser till Mellanöstern för att bli IS-krigare eller hemodlade terrorister.

Min teori (diskutera gärna) är att det inte handlar om en kontext, utan om många olika och samverkande faktorer.


RELIGION
Naturligtvis har religion med saken att göra, det handlar ju om islamism. Men jag tror att man skall akta sig för att betrakta de ivägresta IS-krigarna som djupt teologiskt bildade. Det finns skäl att tro att så ofta inte alls är fallet – utan att deras muslimska tro "bara" är ett sammanhang som ger ett slags ramverk och en möjlighet att nå något annat.

En intressant text på detta tema: Jihadi Cool – Why Belgium’s new extremists are as shallow as they are deadly »

Denna insikt handlar inte om att legitimera eller om att relativisera mord, förtryck och terror. Tvärt om. Den handlar om att finna motmedel som är mer effektiva än att bara oja sig.


SAMMANHANG
Alla människor söker sammanhang i sina liv. För unga, arbetslösa män i utsatta områden är det inte så lätt. Det som finns, där de kan känna sig delaktiga och välkomna, är ofta bara kriminella gäng eller religiösa miljöer.

Sett i det perspektivet kan man kanske förstå att vissa av dem lockas av något annat, större. Speciellt om detta något innebär att de kan ge fingret åt ett samhälle som de tycker att de aldrig kunnat bli en del av. (I detta har de en del gemensamt med de arga, unga män i småorter som röstar på SD, för att de känner sig övergivna eller svikna av samhället.)


FÖR ATT!
När det gäller människors handlande kan man aldrig förvänta sig att det skall vara logiskt. Det kan vara så djävligt att unga män låter sig värvas till att kriga, plundra, våldta och begå attentat helt enkelt eftersom de tycker att det verkar häftigt. För att imponera på andra. För att de inte har något bättre för sig. För att det bara blev så.


Det finns säkert fler faktorer som spelar in. Ingen av dem ursäktar det IS krigare och terrorister ägnar sig åt. Men det hjälper oss att förstå mekanismerna. Och det är det första steget för att över huvud taget kunna göra något åt saken.

Här hjälper inga fältassistenter från socialen, inga praktikplatser hos Parkförvaltningen, ingen samtalsterapi och inga statliga kampanjer.

Istället handlar det om att dessa unga människor måste erbjudas en lockande målbild och en mening med sina liv, något att eftersträva. Något bättre. Precis som när det gäller alla andra människor.

Ibland umgås jag med tanken att sjösätta något slags projekt som hjälper unga (oavsett ursprung) att starta och driva eget, att tränga in i den svenska samhällskoden, att få kontakter inom näringslivet, att bli entreprenörer och att bli betrodda med ansvar. Att hjälpa dem att bygga status och välstånd genom att skapa något. Att göra dem till en del av något större, som är lockande och som har en mening. Och till förebilder för andra.

Jag tror att det är en bättre plan än att bara peka finger åt dem.

Stöd denna blogg, klicka här »

Hur tänker de då?

Det finns en hel del hemlösa i Stockholm. En del av dem är det för att de har psykiska problem och inte får den vård de behöver. En del är missbrukare som har stigmatiserats av den repressiva drogpolitiken. En del är människor som helt enkelt har fallit utanför samhällets skyddsnät. Och så en hel del andra.

Om man är politiker i en välfärdsstat som Sverige, då finns det rätt många stora och svåra frågor att ta sig an för att lösa dessa problem.

Därför är det det inte speciellt svårt att förstå kritiken mot den missriktade välvilja som riksdagens kristna grupp nu har lyckats visa upp – genom att samla ihop begagnade sovsäckar till de hemlösa.

I sig, som enskild handling, kan detta kanske vara en bra sak – som rent av kan rädda liv – så här i midvinterkylan. Men den obetydliga uppoffringen i att ge bort gamla sovsäckar blir ändå så fel när den kommer från de politiker som ofta inte förstår eller kan hantera grundproblemen. Trots att de gör anspråk just på att ha sådana talanger. I vissa fall kan man till och med säga att dessa politiker har varit med och skapat de problem som gör människor hemlösa.

Man skulle kunna tala om den genompolitiserade välfärdsstatens arrogans. I och för sig välmenande politiker tar på sig uppgiften att lösa saker de inte förstår och inte kan hantera. De slår ut alternativa lösningar och skapar ett system där man måste vara frisk, nykter, normal och stark för att kunna få del av samhällets gåvor. Resten får stå med mössan i hand.

Länk»

Holland: Tillfällig sterilisering av dåliga föräldrar?

Nu blir det utilitarism, och en del andra saker, på syra...

Det finns få saker som är så knepiga som att diskutera som stora, principiella frågor där barn är inblandade. Helt enkelt eftersom barn inte är vuxna och inte kan göra de fria, informerade val som en vuxen kan. De är samtidigt utelämnade till vuxna som de själva inte kunnat välja och som inte alltid är de skarpaste knivarna i lådan.

Och nu skall vi dessutom kasta in de ofödda barnen i debatten. En debatt som jag själv upplever som rätt obehaglig, på flera sätt.

Vad det handlar om är att den holländska riksdagsledamoten Marja van Dijken (s) föreslår tillfällig tvångssterilisering av olämpliga föräldrar. Tanken är att om en familj fått ett barn omhändertaget av myndigheterna, då skall de förbjudas att skaffa fler barn under en tvåårsperiod.

Syftet är att barn skall slippa födas in i familjesituationer där de misshandlas, ignoreras och / eller far illa på andra sätt.

Till att börja med får jag obehagliga Myrdal-, (sd)- och nazivibbar av tanken på att staten skall bestämma vem som skall ha rätt att fortplanta sig.

Sedan måste man fråga sig om ens 99,9 procent av folket har rätt att hindra en enda människa från att reproducera sig. Kan staten (genom t.ex. en domstol) besluta att inskränka en människas rätt till sin egen kropp och dess grundläggande funktioner? Jag skulle svara nej.

Och så har vi frågan: Om staten tar sig rätt att börja med (tillfälliga) tvångssteriliseringar – kommer den då att nöja sig med familjer där ett barn redan har blivit tvångsomhändertaget? Hur lång tid skulle det ta innan verksamheten utökas i "förebyggande" syfte? Skall folk som dricker mer än vad staten anser vara lämpligt få lov att skaffa barn? Är det bra att medlemmar i religiösa sekter får skaffa barn? Nynazister? Anarkister? Kriminella? Drogliberaler? Överviktiga? Flyktingar? Listan kan göras hur lång som helst.

Hur vet man för övrigt att det kommer att sluta med tillfälliga tvångssteriliseringar? Ordet "tillfälliga" kan lätt plockas bort. Och steget mellan tvångssterilisering och tvångsabort är nog tyvärr inte gigantiskt.

Jag får också en känsla av att tillfällig tvångssterilisering är det enkla svaret på en jobbig diskussion. Vilket ansvar har vi som medmänniskor för barn i vår omgivning som far illa? Är detta en fråga där välfärdsstaten har gått in i väggen? Har det civila samhället och de sociala nätverken havererat, och i så fall varför? Detta är stora och svåra frågor. Så mycket enklare, kan tyckas, att ta till tvångslösningar.

Var beredd på att debatten kommer. Nu har tanken väckts i ett parlament i Västeuropa. Då är det bara en tidsfråga innan den kommer till den svenska riksdagen, SR Ring P1, SVT Debatt och bokhandelsdiskarna. Eller att EU, (sd), (kd) eller (s) plockar upp idén. Här gäller det att mota Olle i grind.

Kommentarsfältet är öppet...


Filmklippet ovan kommer från BBC The Big Question. Se hela debatten här: Del 1 | Del 2 | Del 3

Läs mer på Mises Economics Blog och Ordning och anarki.

(Tack till Joakim och Carl som fick igång mig att skriva om det här. Jag har funderat på frågan ända sedan jag såg debatten i mellandagarna.)

Hur räknar de då?

Det är synd om barn som växer upp i missbrukarfamiljer. Det kan vi nog alla vara överens om.

Men ur många är de? Om detta råder komplett förvirring. I dag påstår Folkhälsoinstitutet att knappt fem procent av en svenska befolkningen är barn som lever i missbrukarfamiljer. Kan det verkligen stämma?

På Folkhälsoinstitutets hemsida finns inget att läsa om detta. Det vore till exempel intressant att få veta hur de definierar "missbruk".

Dagens siffror, 400.000 barn, är en fördubbling av de tidigare siffror som ifrågasatts och utsatts för kraftig kritik.

Jag är misstänksam. Det luktar självrättfärdigande myndighet lång väg.