Sovjetunionen hade mycket generösa regler för vad som vid behov kunde klassas som psykisk sjukdom. Till exempel fixering vid sanning och rättvisa.
I västvärlden diskuteras i dag om en viss grad av ifrågasättande och olydnad skulle kunna vara tecken på psykisk ohälsa. I svensk litteratur nämns bland annat att en känsla av att vara övervakad kan vara tecken på psykos. Hur man nu vet det i dessa tider av massövervakning.
Vad som definieras som psykiska problem kan uppenbarligen vara förhandlingsbart.
Detta som bakgrund till Mona Sahlins utspel om att återvändande IS-terrorister skall erbjudas samtal med polis, socialarbetare och psykologer. Och terapi.
Terapi är något man erbjuder människor som har psykiska problem. Visserligen skulle man, i dagligt tal, kunna säga att IS-krigare inte är riktigt kloka. Men det är knappast någon klinisk definition.
I den mån det går att utreda vad före detta IS-terrorister har haft för sig – då skall de ställas inför rätta för krigsbrott och brott mot mänskligheten, enligt internationell lagstiftning.
Men det intressanta här är den större principen: Tanken på att erbjuda en viss grad av psykiatrisk vård för den som gör saker som staten ogillar.
Det skulle kunna vara en bekväm lösning när våra makthavare ställs inför människor som de inte kan hantera. (Det vore till exempel det enkla sättet för staten att hantera konstnären Dan Park.)
Det är ingen ovanlig tanke att det är individen det är fel på när hon inte passar in i statens mallar. Och det är uppenbart att vi går från en syn på människor som fria medborgare till undersåtar.
I dessa tider av inskränkt yttrandefrihet, bristande rättssäkerhet, en allt mer militariserad polisstat, nyspråk och urholkade fri- och rättigheter kan det vara en god idé att hålla ett öga på denna utveckling.
Att stigmatisera människor som psykiskt störda eller att spärra in dem på psykiatriska institutioner är ett klassiskt grepp för totalitära stater. För att lära oss
älska Storebror.
Länk: Jihadister i terapi »
