I ett försök att frontförkorta i skattefrågan har Moderaterna klivit ut i ett kommunikativt träsk.
Men first things first: Utifrån den information vi har - så kommer skatterna netto att öka med i vart fall en miljard kronor nästa år.
Det vill säga att politiken får mer makt över människors liv. Under en borgerlig regering. Så borde det inte vara.
Jag har inget emot ännu ett jobbskatteavdrag. Varje sänkt skatt är en seger.
Men genom att finansiera detta genom att inte inflationsjustera brytpunkten för statlig inkomstskatt sänder man väldigt konstiga signaler.
Till att börja med är detta att säga att sossarna har haft rätt och moderaterna fel hela tiden. Vilket skuggfinansminister Damberg redan hämtat poäng på i media.
Socialdemokraterna, som själva tidigare alltid inflationsjusterat brytpunkten - gav plötsligt frågan en helt ny dräkt.
Nu heter det att inflationsjusteringen är en skattesänkning för de rika. De är skickliga, sossarna. Och totalt skamlösa. Detta är ett känsloladdat påstående som sätter sig direkt.
Samtidigt krävs det tid, tålamod och pedagogisk förmåga för att förklara varför ovan nämnda påstående är orimligt.
Att inte öka skattebördan i takt med inflationen är inte samma sak som att sänka skatten.
Det är att undvika att automatiskt höja skatten.
För inte så länge sedan försökte Moderaterna förklara just detta. Sedan insåg de väl att saklighet, rimlighet och sunt förnuft inte biter på sossarnas känslomässiga argument.
Så man frontförkortade. Vilket gav Damberg en chans att hinna först till tv-kamerorna och plocka hem sin verkliga poäng - att regeringen nu medger att S haft rätt och M fel hela tiden.
Frontförkoertningens collateral damage blev Moderaternas regeringsduglighet och förtroende.
Den skadan kan komma att väga tyngre än den möjliga taktiska vinsten i att ducka sossarnas argument genom att omfamna dem.
Detta är komplicerad materia. Men jag är inte övertygad om att regeringens taktiska val stöder det strategiska målet.
På köpet har Moderaterna låtit fördumningen breda ut sig.
Vidare är detta dålig borgerlig politik.
Att använda inflationen för att smyghöja skatten för den mest produktiva delen av befolkningen är inget bra sätt att stimulera företagande, kreativitet och skapande.
Sedan börjar jag få svårt att hänga med. Man bekämpar inflationen genom att höja räntan - vilket förväntas minska efterfrågan, vilket antas hålla inflationen nere.
Samtidigt kör man ut en bred skattesänkning, som ger folk mer pengar, vilket ökar den efterfrågan som man försöker pressa ner med ovan nämnda räntehöjningar...
Att sänka skatten är förvisso en bra sak. Det ger som sagt människor mer makt över sina egna liv.
Men att samtidigt både minska och öka folkets konsumtionsutrymme genom central styrning känns som något slags målkonflikt.
Speciellt om det bidrar till en onödigt hög inflation. Vilket - med den slopade inflationsjusteringen av brytpunkten - smyghöjer skatten för den mest produktiva delen av befolkningen.
Jag hoppas de vet vad de sysslar med. Men jag är inte helt övertygad.
Att först säga en sak (t.ex. inga höjda skatter) och sedan göra tvärt om skapar en förvirring som får de egna opinionsbildarna att tystna och väljarna att tveka eller gå till soffan. Det lärde vi oss redan 1985.
För övrigt är det en dålig idé att kissa på sina kärnväljare.
»A fine is a tax for doing something wrong.
A tax is a fine for doing something right.«
