Nu måste Sverige beväpna sig!

Nato-frågan har varit en evig följetong i svensk politik.

Med Donald Trump som amerikansk president är det möjligt att den debatten nu är över. Han vill att Natos medlemsländer skall stå för en större del av den gemensamma notan. Vilket skulle bli väldigt dyrt för oss. Förmodligen skulle vi inte heller få bli medlemmar längre, ens om vi skulle vilja.

Samtidigt ökar behovet av ett svenskt försvar. Ryssen mullrar i öst. Och med Trump i Vita Huset kan man aldrig veta hur den säkerhetspolitiska bilden förändras. Det är alldeles för mycket »bro-love« mellan honom och Putin för att det skall kännas tryggt.

Hela den geopolitiska bilden kan komma att förändras – och det kan ske snabbt.

Nato-motståndarna brukar beskriva Sverige som en neutral zon, en buffert, mellan öst och väst. Men det bygger i så fall på att Sverige har ett starkt försvar. Vilket vi inte har. Snarare än en buffert är vi ett militärt vakuum. Eller som det också kallas – ett slagfält.

Skulle det bli en militär konflikt, då är en av de första saker som händer att tomrum på spelplanen fylls. Vårt land är i dag ett sådant tomrum.

Sverige måste ha ett trovärdigt försvar. Vi måste rusta upp. Och det måste ske snabbt.

Det kommer att bli dyrt. Men det handlar om vår fred, vår frihet och vårt oberoende. De som säger sig värna om den svenska alliansfriheten skall veta att sådan är extra kostbar. Det är bara att pynta upp. Öppna era plånböcker.

Det är få saker jag anser att staten skall ägna sig åt. Men om vi utgår från att Sverige är och under överskådlig framtid kommer att vara en nationalstat – då är yttre säkerhet, det vill säga ett militärt försvar en central funktion.

Stöd denna blogg »

Genom ömsesidig respekt kan folket återerövra samhället

Läs min senaste, lätt revolutionära krönika hos Mårtensson:

Genom ömsesidig respekt kan folket återerövra samhället »

"Glöm politikerna. Glöm staten. (...) Vi kan sluta upp i en folkresning för ömsesidig respekt och fredlig samvaro. Vi kan låta politikerna hållas med sitt medan vi tar tillbaka samhället. Vi kan visa att vi är bättre än den härskande politiska och byråkratiska klassen. Vi kan ta ansvar för oss själva, hjälpa varandra och skapa ett rimligt land."

Hemmafronten i kriget mot terrorismen: Hipster-jihadisterna

Låt mig fundera högt en stund...

Den militanta islamismens kärna är konservativa religiösa fanatiker, som är IS och andra terrororganisationers ideologiska kärna.

I nästa lager finns dessa organisationer som sådana. De har en stor väpnad gren, men också en omfattande logistisk verksamhet – inte minst på propagandaområdet.

Terrororganisationernas fotsoldater kommer från olika bakgrund. Vi har dels de människor i den muslimska världen som mer eller mindre frivilligt dras in i verksamheten. Sedan har vi starkt troende, som följer uppmaningen att ansluta sig till "kalifatet". Och så har vi ett antal unga människor i västvärlden som radikaliseras och antingen reser till Mellanöstern för att slåss eller som bildar (ofta autonoma) terrorceller som kan slå till i vår del av världen. (Samt skapar en miljö som uppmuntrar och glorifierar sådant beteende.)

Den sista gruppen intresserar mig speciellt. Det är främst den vi kan nå och möjligen påverka.

Detta leder mig till en intressant artikel i Newsweek – Jihadi Cool: Why Belgium’s new extremists are as shallow as they are deadly »

Några nedslag i texten...

These European attackers are not like the Al-Qaeda members of old—the radicalized adherents to fundamentalist Islam. Many of these new age killers were small children when the World Trade Center fell in 2001 and have spent much of their lives watching major wars in Afghanistan, Iraq and now Syria. Their knowledge of Islam is quite limited; they are more like jihadi hipsters than dedicated Islamists, or what some experts in the intelligence community call “jihadist cool.” They celebrate what the Dutch coordinator for security and counterterrorism called “pop-jihad as a lifestyle.” (...) 

In other words, these are not intellectual Muslims with long beards and Korans in hand; labeling them jihadis or radical Islamists would be, to them, the highest compliment. In another time or another circumstance, these are young people who would be called losers or narcissistic punks—although they are punks who murder. (...) 

These shallow Islamists have proved to be a challenge for European countries that use a traditional de-radicalization program for Muslims lured into the world of radical fundamentalists: It’s hard to re-educate people about Islam when they knew almost nothing to begin with. In what may be the most representative event depicting the nature of these new Islamist extremists, two British Muslims, both 22, purchased copies of Islam for Dummies and The Koran for Dummies in August 2014 just before they boarded a plane on the first leg of their trip to join ISIS fighters in Syria.

Jag tror det ligger mycket i detta.

Det leder mig tillbaka till en tes jag länge har drivit på denna blogg: Om inte samhället erbjuder intressanta och lockande alternativ för unga i utsatta områden – då har de ingen annan stans att ta vägen än till lokala religiösa predikanter eller kriminella gäng.

Låt mig nu citera Johan Norberg, i dagens Metro:

Vad är det de vill? frågar vi förtvivlat efter varje dåd. Men vi vet. De vill detta. De säger det till sitt fotfolk och skriver det internt. IS vill splittra oss, för att ”förstöra gråzonen” – den där frizonen där vi lever sida vid sida, oberoende av tro och bakgrund. De vill ingjuta skräck på båda sidor, så att ingen längre vågar vara där, så vi sluter oss inne och riktar vapnen utåt. De vill att vi ska förfölja och utvisa muslimer, så att de ska kunna försörja sin mördarmaskin med ett ständigt tillflöde rekryter, och starta det apokalyptiska kriget mellan civilisationer. De har gillrat en fälla och många tycks längta efter att kasta sig huvudstupa i den.

Detta är en viktig insikt. I vart fall om man vill finna något slags konstruktiv lösning på problemet.

Det finns faktiskt något hoppfullt här. Dessa människor kan nås, påverkas och erbjudas alternativ.

Men jag är rätt övertygad om att det inte är Mona Sahlin, kommunala tjänstemän och socialtanter som kan skapa dessa alternativ.

Det gäller att istället erbjuda sådant som är mer intressant, lockande och välkomnande. Exakt vad detta är, det vet jag inte. Det finns helt säkert många olika svar. Men jag är rätt övertygad om att det i huvudsak är civilsamhället och marknaden som kan erbjuda dessa alternativ.

Soft power, helt enkelt.

Jag ser för övrigt inte så värst många andra taktiska möjligheter. I vart fall inte om man på riktigt är intresserad av att skapa ett samhälle där människor lever i fredlig samexistens.

Stöd denna blogg »

Var fan är fredsrörelsen?

Finns det någon svensk fredsrörelse nu för tiden? I så fall, var är den?

Den borde nämligen ha en del att göra.

Enligt Reuters bygger Ryssland just nu upp styrkor vid Ukrainas gräns, av en omfattning som gör det troligt att vi snart kan få se ett riktigt krig. Vilket i så fall riskerar att röra sig åt vårt håll. Och som länder vi gillar riskerar att dras in i. Det borde oroa alla som tycker att fred är bra. [Länk»]

I Arabvärlden pågår krig där människorättsbrotten staplas på hög. (Ibland begångna av folk från Sverige.) Till råga på allt tycks IS ha ambitioner utanför regionen. Men ser vi några fredsvakor på Sergels Torg? Nope!

Den svenska fredsrörelsen är lika politiskt ensidig som på 70- och 80-talen. Det vill säga vänster, vilket skadar den egna saken. (Om det nu verkligen är fred den vill ha.)

Ryssland ligger i luven på USA och vänstern hatar USA. Alltså kan den vänsterdominerade fredsrörelsen inte protestera mot rysk aggression, förefaller det. Att Putins Ryssland utvecklas mot att bli en allt mer totalitär stat tar man ingen notis om.

IS är en islamistisk organisation. (Även om den inte kan sägas representera mer än en liten del av alla muslimer.) Detta ger den postmoderna, ängsliga vänstern identitetspolitisk ångest. Eller kortslutning. Plötsligt är den obenägen att gå ut och demonstrera mot folkmord, krigsbrott och våldtäkter. (Trots att nästan alla som utsätts för IS våld också är muslimer.)

Detta är inte seriöst. Men avslöjande.

Välkommen till det postmoderna Sverige – där inget längre tycks vara rätt eller fel.

Rätten att bli lämnad i fred

Politiker rycker i oss och vill bestämma hur vi skall leva våra liv. Ilskna terrorister gör sitt bästa för att skrämma upp oss. NSA och FRA snokar i våra kommunikationer. Kultur- och medieeliten på Södermalm försöker tala om för oss vad vi skall tycka. Och i öster hörs ryskt stridsvagnsmuller.

Skulle man kunna få bli lämnad i fred, tack? Sluta muppa. Sluta hota. Sluta lägga er i. Sluta snoka. Sluta moralisera. Sluta störa. Låt människor få finna sin egen lycka, på sitt eget sätt och på sina egna villkor.

Kampen för frihet, för rätten att bli lämnad i fred är ett sisyfosarbete. Alltid är det någon jävel som skall lägga sig i. Alltid är det något hotfullt vid horisonten som man måste hålla ögonen på.

Jag kräver inte att andra skall vara som jag är eller göra som jag gör. Jag kräver inte att andra skall tycka som jag tycker. Jag kräver inte att folk skall bete sig på det ena eller andra sättet. Allt jag vill är att människor skall respektera varandra och andras val. Leva och låta leva, typ.

Skall det verkligen vara så förbannat omöjligt?

Med anledning av vårt samhälles förestående sammanbrott...

Jag är uppvuxen under kalla kriget. Jag kämpade mot öststatskommunismen. Jag litar inte en sekund på ryssen. Och när den ryska björnen nu åter visar tänderna reagerar jag närmast reflexmässigt. Det är mycket som känns igen i ton, beteende och attityd.

Jag är även uppvuxen med bilden av att USA är på vår sida och att vi är på USA:s sida. Med den amerikanska korporativismen, massövervakningen och USA:s förvandling till en polisstat är jag inte så säker längre. Men jag verkligen vill att USA skall vara våra vänner (men inte våra herrar).

Jag börjar dessutom få en bild av att så väl USA:s som Rysslands ledare är en smula labila. Obama får om möjligt allt mindre markkontakt och skulle mycket väl kunna göra något riktigt, riktigt illa genomtänkt. Putin lider möjligen av storhetsvansinne och har uppenbart en vision om att återupprätta något slags ryskt imperium.

Europa skulle kunna vara ett föredöme, den öppna och liberala kontinenten. Men EU driver utvecklingen åt andra hållet. Centralstyrning och megalomaniska projekt stryper ekonomin – vilket i sin tur gör det öppna, demokratiska och toleranta samhället till ett allt mer svårsålt koncept.

Samtidigt är problembilden fragmentiserad. Det handlar inte om en galen ledare, inte om en militär konflikt, inte om ett systemfel. (Och då har jag ändå inte berört hur vi är på väg att dras in i arabvärldens problem.) Om något går åt helvete på ett område, då kan sammanbrottet sprida sig till de mest oväntade (samhälleliga eller geografiska) områden. Vår värld har blivit metastabil, vilket är ett oerhört känsligt läge. Nu kan det räcka med en (möjligen till synes obetydlig eller irrelevant) händelse för att starta raset.

Situationen är förfärande. Krig är plötsligt en reell risk. Och tonläget inbjuder för tillfället inte till konstruktiv debatt. Varken internationellt eller nationellt.

• För att stabilisera Europa måste vi börja decentralisera. På så många sätt. På så många plan.

• För att kyla ner problemen i öst skulle vi behöva få igång ett samtal. Inte vika en tum vad gäller territoriell och politisk integritet. Men samtala, försöka ta reda på vad det är Putin egentligen vill. Och – om så krävs – ge honom en möjlighet att tagga ner utan att förlora ansiktet på hemmaplan. Att inte måla in honom i ett hörn. (Vilket inte är så lätt när han för tillfället tycks bete sig allt mer oförutsägbart och irrationellt. Vilket i sin tur kan vara ett tecken på att han redan har målat in sig i sitt hörn.) Men för att det skall lyckas måste Västeuropa samtidigt vara militärt starkt.

• Vad gäller USA, så måste europeiska politiker (och byråkrater) förstå och göra klart att vi i vart fall måste behandla varandra som jämbördiga parter. Vi behöver och skall inte med automatik ta efter USA i allt från massövervakning till svågerkapitalism. Vi är Europa och våra valda ledare representerar dess folk och dess intressen – i ett ömsesidigt, öppet och konstruktivt transatlantiskt samarbete.

Men på samtliga dessa punkter tycker jag mig se hur vi rör oss åt fel håll.

Låt oss hoppas på ett skifte till det bättre. Låt oss kämpa för frihet, fred och förnuft så länge det går. Men vi gör nog klokt i att samtidigt vara mentalt förberedda på ett sammanbrott, i en eller annan form. Och på att det kan finnas ett liv efter sammanbrottet.

Ha en bra dag.

En allt mindre våldsam värld

För alla oss som aldrig tycks finna tid för att läsa Steven Pinkers bok om våldets historia, orsaker – och skälen till att våldet historiskt sett minskat så dramatiskt i vår värld: Här är hans TEDx talk.

Intressant och tankeväckande. Rekommenderas verkligen.

[Direktlänk»]

Don't mention the war...

I dag är det helgdag i Belgien. Med besked. Allt är stängt, gatorna är tomma och det råder en närmast spöklik stämning.

Det är med andra ord Vapenstilleståndsdagen. Så här är det varje år.

Men det är inte tyst och stilla överallt. EU:s institutioner jobbar på som vanligt. Och man är rätt öppna med att förklara varför: Man vill inte att tyskarna skall bli ledsna.

Ett visst mått av absurditet är en del av vardagen här.

Dagen efter...

Jag är lite sen. Men i går var en viktig årsdag som jag vill uppmärksamma...

Srebrenica.

8.000 män och pojkar dödades i den mest hårresande episoden i kriget i ex-Jugoslavien.

Det var innan internet. Jag hade en liten röst, men gjorde vad jag kunde och skrev på tidningarnas debattsidor. Vi sa att det får aldrig hända igen. Ändå hände det. Det var uppenbart för alla som följde det som skedde. Men – ingen brydde sig, förrän det var för sent.

Den frustration jag kände saknar ord. Inget av de heliga löften vi i väst gav efter WW2 var värda ett skit.

Den stora svenska rösten var Staffan Heimerson, som försökte försökte få folk att fatta – via Sveriges Radio. Inte heller det lyckades väcka folk.

Och i Almedalen stod den politiskt korrekta Gudrun Schyman och försvarade mördarna.

Allt för sent ingrep USA och bombade delar av Belgrad. Med varierande precision och framgång...

Detta är en av de händelser som verkligen påverkade mitt politiska liv. Ett folkmord, i vår närhet, i vår tid. Det är så oerhört.

Intressant nog har jag blivit mer nyfiken på Serbien. Jag tror att jag vill resa till Belgrad. För att känna in. För att fundera över hur vi kan undvika något sådant här i framtiden. För i Belgrad fanns även några av de mest sansade rösterna, till exempel Radio B2.

Vad var det som drev vansinnet? Vad har förändrats? Har vi lärt oss något? Hur ser framtiden ut?

Tid för eftertanke...