Äger man det man har köpt?

eBöcker är av något besynnerligt skäl ofta lika dyra som pappersböcker. Detta trots att förlagen slipper så väl tryck- som transport- och lagerkostnader. Ofta kan man även hoppa över en eller flera mellanhänder innan slutkunden. Så man kan tycka att de borde vara billigare.

Ett annat problem med eBöcker är att man i många fall inte äger dem, trots att man har köpt dem. Den som handlar böcker med kopieringsskydd (DRM, Digital Rights Management) kan mycket väl bli av med sitt inköpta bibliotek.

Det hände nyligen en norsk kvinna. Plötsligt påstod eBokhandlaren Amazon att de ansåg att något inte stod rätt till med hennes konto. Företaget vägrade, trots upprepade förfrågningar, att berätta vad som var antogs vara fel. Alla böckerna på hennes Amazon Kindle raderades och hon fick veta att samma sak skulle hända om hon försökte öppna ett nytt konto.

Detta måste vara något slags världsrekord i att hantera en kund illa. Men bortsett från det ställer fallet en del intressanta frågor...

• Kan den som köper DRM-skyddade böcker, låtar och filmer verkligen lita på att de får behålla det de anser sig ha köpt?
• Är det rimligt att betala samma pris för en eBok som för en pappersbok om man egentligen bara får låna den, på nåder?
• Hur är det med andra saker som ligger i "molnet"? Har man ens kontroll över och rätt till sådant man själv har laddat upp?

OK – jag vet att sådant här regleras i de finstilta användaravtalen, som ingen normal människa läser. Och som inte erbjuder några alternativ. Men det är viktigt att folk vet att det är på detta sätt. Om konsumenterna får det klart för sig, då kan man hoppas att många kommer att ställa krav på sina eBokhandlare eller att byta till leverantörer som tillhandahåller öppna format. (Tyvärr har de senare dock inte lika stort utbud av titlar som branschens jättar.)

Och ja, jag vet att man kan tanka hem program som Calibre för att kunna spara eBöcker (och göra dem läsbara i andra eBokläsare). Men det är lite krångligt för de flesta – och det kan också leda till att man får kontot hos sin eBokhandlare uppsagt.

Man kan även konstatera att det är en djungel av olika eBoksformat där ute. Den som vill ha bred tillgång till litteratur (och som inte vill/vågar kringgå DRM-skyddet) får helt enkelt bära ett par-tre olika eBokläsare, från olika eBokhandlare med sig. Vilket känns en smula orimligt.

Jag har en känsla av att det största hotet mot eBoken är eBoksbranschen själv.

SVT: Amazon raderade kunds böcker – utan förklaring
Bekkelund: Outlawed by Amazon DRM

P.S. Den norska kvinnans problem löstes efter att saken orsakat ett ramaskri på nätet och media börjat rota i saken. D.S.

eBok-branschen dödar sig själv

Så tar ännu en nätbokhandel steget till att låsa sina eBöcker till en egen läsplatta.

Så om jag vill ha mina engelska böcker (Amazon) och svenska böcker (Adlibris) med mig - då måste jag alltså släpa på två läsplattor. Förtar inte detta liksom själva idén med eBöcker? Borde det inte vara konsumentens behov som stod i centrum, snarare än nätbokhandlarnas?

Köttklister

Det blir tydligen Europaparlamentet som kommer att bestämma om köttklister skall vara tillåtet eller förbjudet.

Vad jag förstår (och rätta mig om jag har fel, för allt jag har är tyvärr bara andrahandsuppgifter) så består så kallat köttklister bara av naturliga ämnen – som går att hitta även i oklistrat kött.

Om detta innebär att man tar tillvara kött som annars skulle gå till spillo, om det ger lägre priser och om det tydligt framgår vad det handlar om – vad är då problemet?

Om det å andra sidan innebär att man kommer att lura på folk klistrat kött till samma pris som oklistrat, utan att berätta det, då känns det mer som ljug.

Jag är avvaktande. Och lite skeptisk till parlamentets ledamöter. För det är jävligt lätt att förbjuda billigt kött för vanligt folk om man själv får 70.000 spänn i månaden.

En hel pudel om 1984

Amazon har fått mycket kritik för sin fjärradering av Orwells 1984 och Djurfarmen från sina kunders läsplattor. Vilket man kan förstå. Dels för att kunderna naturligtvis blir förbannade när böcker de köpt bara fjärraderas från deras utrustning. Dels med tanke på böckernas ämnen.

Nu har Amazon dock gjort en hel pudel. Citat...

"This is an apology for the way we previously handled illegally sold copies of 1984 and other novels on Kindle. Our “solution” to the problem was stupid, thoughtless, and painfully out of line with our principles. It is wholly self-inflicted, and we deserve the criticism we’ve received. We will use the scar tissue from this painful mistake to help make better decisions going forward, ones that match our mission."

Slut citat.

Debatten lär dock fortsätta om vem som har rätten till verk som har köpts i digital form. Här finns en obehaglig misstanke om att vi inte har kontroll över det som finns på våra egna datorer längre. Och oavsett hur många användaravtal som kunderna har skrivit på, så är detta något som de flesta varken gillar eller kan acceptera.

Sedan var det det där med att radera information, texter och verk. Det är så... 1984!

(Via Varför inte?)

Varför syns inte vi andra?

EU-kvarteren i Bryssel är i dag barrikaderade av demonstrerande mjölkbönder. Äggkastande agrarkleptomaner mot kravallpolis. Traktorer mot vattenkanoner.

Bönderna vill ha mer pengar. (Vem vill inte det?) De vill närmare bestämt ha dina skattepengar, i form av jordbruksstöd.

EU:s jordbruksstöd är ett vansinne av sovjetiska proportioner.

Europas bönder producerar mer (och delvis andra saker) än vad vi konsumenter vill köpa. För att bönderna skall kunna fortsätta producera fel och för mycket tvingas skattebetalarna stå för notan.

Ibland dumpar vi överskottsprodukter till skattesubventionerade underpriser i tredje världen. Vilket i sig skulle kunna vara en... snäll sak att göra – om det inte vore för att det hela ofta slutar med att vi då slår ut de fattiga ländernas eget jordbruk. På så sätt används våra skattepengar till att hålla fattiga människor i fattiga länder kvar i fattigdom.

När man ser de demonstrerande bönderna, då undrar man: Var håller alla andra hus? Alla som får plocka upp notan? Fattiga européer som vill behålla de pengar de tjänat – och som skulle kunna få mer käk till lägre priser om vi istället öppnade våra gränser för verklig frihandel och fri konkurrens...

Var gömmer sig alla de som alltid annars brukar tycka synd om fattiga människor i andra delar av världen?

Och varför är politikerna så rädda för just bönderna? Är inte förbannade konsumenter och skattebetalare viktigare att hålla sig väl med?

Räkna inte med annat än att vansinnet kommer att fortsätta – så länge alla vi som är kritiska till jordbruksstödet sitter tysta och stilla i båten.

Inte en dag för tidigt!

Tillverkarna av mobiltelefoner tycks ha enats om en standard för laddare. Länk»

Tänk om tillverkarna av laptops och digitalkameror kunde göra samma sak. Och helst i samarbete med mobiltillverkarna...

PKE: En märklig avgift

En av bloggens läsare, Ingrid, påminner mig om en irriterande självmotsägelse i den svenska debatten om upphovsrätt och fildelning. Den så kallade "kassettavgiften".

Detta är en avgift som tas ut på lagringsmedia. När den infördes handlade det mest om kassettband. I dag slår den främst mot CD-skivor och digitala mediespelare. (Däremot inte fristående hårddiskar.) Avgiften, PKE, är till för att kompensera musikbranschen för privat kopiering.

Detta är något jag inte får att gå ihop. Om jag köper en skiva med musik på Åhléns – är då tanken att musikbranschen skall få ersättning bara för att jag mixar ihop en ny CD med mina favoritlåtar eller lägger över ett spår på min MP3-spelare? Vad har de förlorat på detta? Och är meningen att skivbolagen skall få betalt för att jag bränner en kopia av en låt som jag har köpt i digital form, på en CD-skiva som jag vill spela i min stereo? Skall jag inte själv få välja hur jag vill lyssna på den musik jag har köpt? Varför skall jag betala för detta? Jag kan ju knappast lyssna på mer än en låt åt gången...

Eller är tanken att PKE skall vara en ekonomisk kompensation för fildelning till andra? Men är inte fildelning av upphovsrättsskyddat material olaglig? Hur motiverar musikindustrin i så fall att den tjänar pengar på en olaglig verksamhet? Hur kan staten lagstifta fram en avgift för något som den själv har gjort olagligt? Och om man tvingas betala denna avgift – har man då inte köpt sig rätten att fildela?

PKE är en ogenomtänkt och snurrig avgift som drabbar oss konsumenter. För en tom CD-skiva är avgiften ett par kronor. För en mediespelare kan det handla om flera hundra kronor. 2007 drog skivbolagen in 200 miljoner kronor, bara i Sverige, på denna avgift.

(I EU har fransmännen stoppat ett förslag om att PKE-avgiften skall göras synlig för kunderna.)

Länk»

Konsumentbojkott

I dag börjar den spontant organiserade konsumentbojkotten mot nöjes- och musikindustrin. Länk»

Den är en är en protest mot en bransch som gjort sig till sina egna kunders fiende. Länk»

FASS-förbud riskerar att spridas i EU

Europaparlamentet kommer inom kort att titta närmare på information om läkemedel. Detta är en fråga med massor av infallsvinklar – praktiska frågor, yttrandefrihetsaspekter, konsumentintresse, fri ekonomi och den fria rörligheten.

Till exempel tycker jag att reklamförbudet för receptbelagda läkemedel är befängt. Varför skall läkemedelsbolag inte få informera kunderna om sina produkter?

Nu när jag börjar skrapa lite på ytan i frågan, så upptäcker jag snabbt att det finns ännu värre och mer korkade regler kring läkemedelsinformation ute i Europa.

I Sverige har vi ju läkemedelskatalogen FASS, som listar alla preparat som är godkända i den svenska sjukvården. Den finns i två varianter, en för läkare och annat fackfolk och en speciell patient-FASS som har lite enklare språk och som är mer tillgänglig för oss lekmän. (Fass.se är för övrigt en av landets populäraste hemsidor.)

Men tänka sig – FASS (eller snarare dess motsvarigheter) är förbjuden i många EU-länder.

Skälen sägs vara att det offentliga och läkrarkåren inte gillar att folk lägger sig i vilka läkemedel de får (eller skulle kunna få).

Och nu när man bestämt sig för att ta ett helhetsgrepp på läkemedelsinformationen i EU – då kan man vara säker på att vissa länder kommer att försöka driva fram ett FASS-förbud i hela unionen.

Något som, uppenbart, är till nackdel för konsumenterna / patienterna och ett brott mot den fria rörligheten. För att nu bara nämna två invändningar.

Den goda nyheten är att den som fått Europaparlamentets uppdrag att ta fram rapporten om läkemedelsinformation är den svenske moderaten Christofer Fjellner. Och han är ju en enträgen vän av fri rörlighet, fri ekonomi, fri information och yttrandefrihet. Men räkna med att han kommer att få ordentligt med mothugg från the usual suspects.

Järnvägsrevolutionen

Det lutar åt att de blir fri trafikeringsrätt på järnvägen från år 2010. Större valfrihet på alla linjer, lägre priser och kanske lågprisbolag kan bli resultatet.

Helt klart är att EU öppnar för "cabotage" under 2010. Det innebär att utländska bolag får lov att börja internationell trafik och ta upp / lämna av passagerare på vägen. Bland annat är Deutsche Bahn intresserade av att starta en direktlinje Stockholm - Hamburg.

Länk»

Några FRA-länkar

FRA-lagen är anmäld till EU-kommissionen, för att den utgör ett handelshinder. Ekot» DN»

DN skriver också om att FRA-avlyssningen kommer att öka abonnemangskostnaderna för telefoni och bredband med minst 75 miljoner kronor. Länk»

Och i Aftonbladet (plus-tjänst) är Hakelius förundrad över att regeringen kan se konflikten i Georgien som ett argument för FRA – men inte som ett argument för att vi skall ha ett militärt försvar. Länk»

Frankrike trilskas

Frankrike låter meddela att Republiken helt avvisar frihandelsorganisationen WTO:s senaste förslag om frihandel och minskat jordbruksstöd.

Den franska protektionismen kommer att hålla kvar fattiga människor i fattiga länder i fattigdom, ge oss konsumenter onödigt dyra varor i affärerna och kräva miljarder i bidrag från EU:s skattebetalare. Prosit!

Länk»

En relevant fråga

"Det EG-domstolen gör i Vaxholmsmålet är att i grunden bekräfta den fria rörligheten för tjänster, som liksom fri rörlighet för varor är en av de mest grundläggande principerna inom EU-samarbetet. Men samtidigt som kritiken är högljudd mot Lavaldomen hör vi sällan facket protestera mot den fria handeln med industrivaror inom EU. Man kan fråga sig varför frihandel med industrivaror är okej för facket men inte frihandel med tjänster?"

Svenskt Näringslivs informationsdirektör Janerik Larsson.

Min gissning är att facket ligger lågt för att folk inte skall förstå hur protektionistiskt det är.

Länk »

Fler handelshinder på väg

Risken är överhängande att morgondagens möte med EU-Kommissionen kommer att leda till ännu fler skyddstullar och handelshinder mot Kina.

Detta drabbar Kineserna, som straffas för att de är ambitiösa, produktiva och försöker bygga välstånd.

Det drabbar oss konsumenter, som får betala högre pris i affärerna.

Och det drabbar även de europeiska företag som EU tror sig skydda – eftersom de blir fastlåsta i ett högt kostnadsläge och låg produktivitet. Vilket, på lite sikt, är en fullständigt ohållbar situation.

Länk »

Bloggtips

Mattias Svensson ger lite perspektiv på fusket med köttfärs hos ICA.

(För övrigt börjar jag undra om SVT håller på att få torka på skandalområdet. Det börjar till och från bli rätt triviala historier som avslöjas. Ring mig, så skall jag ge tips om myglande politiker, tjuvaktiga byråkrater och snaskiga skandaler...)

EU och konsumentintresset

En sak slår en när man hör EU-diskussioner om till exempel frihandel och jordbruksstöd: Det är i princip aldrig någon som på allvar står upp och representerar konsumenternas intresse.

Det är bara företag (och deras fackföreningar) som vill slippa utländsk konkurrens och ett antal reglerings- och bidragsberoende särintressen som kommer till tals.

Sedan står politikerna där och beslutar idiotiska saker – som bara ett litet antal företag, några fackföreningar och bönderna tycker är rimligt och bra.

Samtidigt är konsumenterna en av de viktigaste marknadskrafterna. Det är de som skall kräva billiga och bra produkter. Det är de som måste stå upp och säga att det inte är OK att gömma kostnader på skattsedeln – när alternativet till exempel är att skriota jordbruksstödet.

Denna tystnad från konsumentsidan är märklig.

Det är något man kanske borde göra något åt...