Jag har nu i ett drygt halvår tvingats följa tillståndet i landet och världen huvudsakligen via public service och några av de större morgontidningarna. Det kan ligga något i teorierna om parallella universum...
Först förkastade postmodernismen den objektiva verkligheten - och själva upplysningen - och deklarerade allas rätt till sin egen sanning. Den öppnade för en kommunikativ singularitet i vilken alla former av rimligt meningsutbyte blev omöjliga. (Det var väl enklast så, för vänstern, när dess värld och dess idéer låg i grus.)
Detta för att i nästa ögonblick förfäras över "fake news". Vilket, i vart fall i vissa delar, visat sig vara synonymt med information som de smorda ogillar. Och plötsligt började vänstereliten så ägna sig åt att revidera historien, kulturarvet, litteraturen och till och med själva språket. (Detta kan knappast komma som en överraskning för någon. Det förutspåddes redan på 40-50-60-talen av så disparata författare och tänkare som Arendt, Hayek, Rand och Orwell.)
Ironin.
I sitt standardverk om den totalitära staten skrev Hannah Arendt att människor inte förstår att allt är möjligt. Och då intog hon inte en postmodern position, snarare motsatsen. Vad hon menade är att folk inte fattar att människor med makt kan bli precis hur djävla skogstokiga som helst. Inte ens när det sker inför öppen ridå. Inte ens när makten har tappat all kontakt med verklighet, rimlighet och förnuft.
Och det är väl där någonstans vi befinner oss nu. Yttrandefriheten inskränks. Rättsstatens bärande principer undermineras. Korrektheten lägger sig som en blöt filt över samhället. Bror Duktig gör sig bred. Övervakningsstaten tar sig aldrig tidigare i historien skådade proportioner. Individens frihet (och egna ansvar) kringskärs allt mer. Lagarna korrumperas av politiska hänsynstaganden och särintressen.
I sin bok om Eichmann-rättegången i Jerusalem gjorde Arendt ytterligare ett par intressanta observationer. Den ena är att Adolf Eichmann inte bara lydde order - utan även lagen. Den andra är att tyskarnas problem med honom var att han kanske inte var ett fradgande psykopatiskt monster, utan snarare grå, trist och vanlig - en beamte som nogsamt och grundligt, med målmedvetenhet och viss "kompetens" utförde sitt föreskrivna jobb i statsapparaten.
I de till synes lugnast vattnen... Bah Kuhnke, typ. Är jag raljant? Kanske. Men som Arendt formulerade saken: Vägen till helvetet behöver inte vara stensatt med goda föresatser. Den kan lika väl vara stensatt med inga försatser alls.
Eller som EU-kommissionens förre ordförande José Manuel Barroso kommenterade maktöverföringen från nationella demokratiska institutioner till Bryssels icke-valda byråkrater: Så länge beslutet om att minska det demokratiska inflytandet fattas under korrekt demokratiska former, då är det inget problem.
Här kan man ana ett obehagligt mönster. Som också är känt sedan tidigare: Demokratins paradox är att den kan avskaffa sig själv. Till och med av ren obetänksamhet.
I dessa tider höjs yrvakna röster om att vi inte kan ta demokratin för given. Men de riktar udden mot fån som Trump och korkade nynazister. (Svenska nynazister är Kalle Anka-nazister. De skulle inte haft en chans i Nazityskland, vars vansinne trotsade allt man över huvud taget kan föreställa sig.)
Jag vill hävda att det inte är därifrån hotet mot demokratin, mot det demokratiska samhällets grundpelare och mot våra fri- och rättigheter verkligen kommer. Snarare är det välmenande lallare och i god ordning fattade demokratiska beslut som kommer att leda oss in i mörkret.
Demokratin lider helt enkelt av något slags Stockholms-syndrom.
