Den decentraliserade federala staten – ett alternativ?

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Den decentraliserade federala staten – ett alternativ? »

Kan vi slippa ett system där en politisk majoritet alltid kan tvinga sig på en minoritet - genom att decentralisera det mesta av makten i ett verkligt federalt system?

Federalism på svenska?

Människor på högerkanten vill inte leva under en vänsterregering och vänstermänniskor vill inte leva under en högerregering. Och det finns faktiskt en modell för hur de skulle kunna slippa.

Låt oss anta att nationen Sverige bara ägnar sig åt ett litet fåtal saker som lämpligast hanteras gemensamt. Som ett yttre försvar. Och att upprätthålla de mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheterna.

Det mesta annat skulle kunna beslutas och skötas på regional och lokal nivå. Och varje beslut bör då fattas så nära dem det berör som möjligt. Decentralisera, helt enkelt.

Då skulle vi få ett Sverige med regionala skillnader. På vissa platser skulle det råda en genuint borgerlig politik. På andra skulle socialism och en omfattande välfärdsstat gälla. På något håll kanske man till och med skulle tillämpa direkt frihetliga principer.

Sedan kan folk rösta med fötterna. Vill man betala hög skatt och ha omfattande sociala trygghetssystem - då bosätter man sig, låt säga i Örebro. Vill man ha fri sprit och bredare trottoarer, då flyttar man till Helsingborg.

Om Sverige som det ser ut idag misslyckas, om vi får ett systemsammanbrott - då är alla illa ute. Men om en enstaka region driver ungefär den politik som drivs i Sverige idag och det går åt pipan - då kan människor alltid flytta någon annanstans, till andra regioner, med andra system. Då har man inte lagt alla ägg i en korg.

Dessutom driver skillnader, mångfald och institutionell konkurrens samhället framåt. Då blir det lättare att bygga på erfarenhet och best practice än om allt styrs uppifrån. Då kan olika sätt att göra saker och ting prövas på olika håll - och de lämpligaste och mest framgångsrika metoderna tjäna som förebild för andra.

Att decentralisera är federalism på riktigt - till skillnad från hur EU använder begreppet för att flytta all makt till Bryssel.

En federalist tar över EU-kommissionen

Jean-Claude Juncker i Europaparlamentet. [Foto: EU-kommissionen]

Nu har Europaparlamentet givit klartecken till Jean-Claude Juncker som ny ordförande för EU-kommissionen.

Juncker är en federalist som vill se ett EU:s förenta stater. Han kommer att ge EU mer makt, på medlemsstaternas bekostnad.

Efter ett EU-val där rekordmånga medborgare proteströstade mot ett allt för klåfingrigt, centralstyrt och överstatligt EU – då väljer man en ny kommissionsordförande som vill ha mer av samma vara.

Prosit!

EU 2014-2019: Mer överstatlighet

Luxemburgs förre premiärminister Jean-Claude Juncker ser nu slutligen ut att bli EU-kommissionens näste ordförande. I Europaparlamentet har han stöd så väl av borgerliga EPP som socialdemokratiska S&D. Och bland medlemsstaterna får britterna inget nämnvärt stöd för sitt motstånd.

Juncker är en fullblodsfederalist, på det dåliga sättet. Han är en av de mest insyltade i euro-krisen. Han personifierar överstatlighet, kommandoekonomi och centralstyrning. Han är en maktspelare som inte drar sig för fulspel.

Så det blir business as usual i EU de kommande fem åren: Makt kommer att flyttas från medborgarna till politiken, från EU:s medlemsstater till Bryssel och från de demokratiska institutionerna till icke-valda eurokrater.

Cirkulera, här finns inget att se...

Nu tar nya Super-EU form

Vad var det jag sa..?

Redan på denna månads EU-toppmöte hoppas unionens ledare kunna börja rulla ut det nya Super-EU - med mer centralstyrning och mer kommandoekonomi.

Ministerrådets president, EU-kommissioinens ordförande, eurogruppens chef och den Europeiska Centralbankens ordförande håller på att utarbeta detaljerna. Europaportalen och Die Welt har mer information.

En fullskalig politisk union, en skatteunion, en bankunion och en del strukturreformer står enligt uppgift på agendan.

Intressant nog beskrivs "införandet av euroobligationer och gemensamt ansvarstagande för varandras skulder" minst lika mycket som ett verktyg för att skapa en politisk union som för att få rätsida på eurokrisen.

Då var vi alltså där... Nu tas det slutliga och "oåterkalleliga" steget över till EU som federal statsbildning. Fast mer av sovjetisk än tysk federal modell.

Saker jag skrivit i ämnet på senare tid:
Efter euro-krisen avgörs EU:s framtid
Eurokrisen - från andra sidan
"Never waste a good crisis"
EU: Lär av historien!
Euron – Scener ur ett tvångsäktenskap

Superstaten EU flyttar fram sina positioner

Just nu röstar Europaparlamentet om den ekonomiska politiken. Jag har stängt av intern-tv:n. Jag vill helt enkelt inte se när överstatligheten och kommandoekonomin rullas ut.

Detta är inte bara en votering om den ekonomiska politiken. Här, i dag, tar man ännu ett steg mot superstaten EU. Det handlar i grunden om en maktöverföring – som medborgarna aldrig haft någon möjlighet att påverka eller ens yttra sig om.

Om vi nu skall ha en europeisk federalstat – och om vi nödvändigtvis skall ha en gemensam ekonomi – kan vi då inte i vart fall försöka göra något rimligt och demokratiskt av det hela? Nähä. Inte ens det.

Man hör sällan uttrycket "demokratiskt underskott" i EU nu för tiden. Det verkar ha blivit något självklart, något som alla tar för givet. Ett problem som man tror sig ha löst genom att ignorera det.

En av många saker som man kan fundera kring, det är vad som händer när makten är frikopplad från demokratin. När makthavarna inte bara sitter långt borta, utan även saknar demokratiskt mandat och inte kan avsättas eller ställas till svars. Det känns som ett recept för att det kan bli stökigt ute på gatorna, typ.

Men det finns ingen förståelse för sådana frågeställningar i dagens EU. Istället håller man högsta fart på den inslagna kursen. Alla tycks vara så insyltade att de har kastat sina principer över bord: Liberaler som applåderar närmast sovjetisk centralstyrning; Konservativa som gör karottunderlägg av integritet och rättssäkerhet; Socialister som springer storföretagens ärenden. Detta för att nu bara ta några exempel.

Det börjar bli dags att fundera på om inte EU-kritiken snart måste gå över i en ny fas. Vi kommer att behöva en riktig, aktiv motståndsrörelse – som finner sätt att få EU:s politiska elit att lyssna på och att respektera folket. På ett fredligt sätt.

Uppdatering: Nigel Farages anförande finns nu på Youtube. Klipps in här:


[Direktlänk]

Uppdatering 2:
Europaportalen: Nya lagar ökar EU:s ekonomiska styrning
Europaportalen: Barroso: Vi står inför EU:s största kris någonsin

Euro-krisen banar väg för kommandoekonomi

Grekland kommer säkert att få ännu ett nödlån. Och efter det, kanske ett till. Men att det blir någon ordning i den grekiska ekonomin, det verkar allt mer otroligt.

De andra EMU/Euro-länderna måste ställa upp. Med valutasamarbetet har de surrat sig vid masten tillsammans med grekerna.

Förr hade en ekonomisk härdsmälta i vart fall kunnat isoleras till det land som missköter sin ekonomi. Så är det inte längre.

Och kön till euro-akuten växer. Portugal och Irland behåller sin plats i kön. De får dessutom sällskap av Italien och Spanien. Och om problemen blir värre för de två sistnämnda länderna, då kommer den grekiska krisen att framstå som bagatellartad.

Euro-zonen är helt enkelt för stor. Dess ekonomier är för olika. Att få alla att gå i takt är omöjligt. En storlek passar inte alla. Man skapar problem som i grunden är helt onödiga.

OK, Sverige är kanske inte heller något optimalt valutaområde. Men i den svenska kronans rike har vi "gillat läget" – och lägger mycket på geografiskt styrd fördelningspolitik. Storstadsregionerna och en och annan gruva får försörja resten. För all överskådlig framtid.

Men i euro-zonen kan man inte göra så. Det är inte praktiskt möjligt. Det är inte lämpligt. Det går utanför det europeiska samarbetets formella kompetens.

Ändå är det kanske just så man måste göra. I vart fall om man vill rädda euron.

Det finns många sätt att beskriva detta. En fiskal union. Överstatlig ekonomisk politik. Men oavsett vad man kallar det kommer resultatet att bli mer av centralstyrning och mer av kommandoekonomi.

Att detta vore förfärligt, det är vi många som tycker. Men inte alla. Glöm inte att EU:s uttalade mål är en ständigt fördjupad union. Detta kan mycket väl vara den Kris som federalisterna behöver som murbräcka för att flytta fram sina positioner – vad gäller en sammanhållen, centralstyrd europeisk ekonomi.

Vilket – naturligtvis – kommer att skapa helt nya problem. (Utan att för den sakens skull lösa de gamla, på riktigt.)

Alla tycks ha glömt bort att samarbete mellan länder måste byggas underifrån, frivilligt – inte uppifrån, med tvång.

På nationaldagen

Då är det helgdag i Sverige igen. För att fira nationen.

Det kan vara ett bra tillfälle att reflektera över en del saker...

• EU:s Lissabonfördrag ger unionen kontroll över medlemsstaternas naturtillgångar, till exempel den svenska vattenkraften. Samtidigt har Tyskland bestämt sig för att stänga ner sin kärnkraft.
• EU håller på att ta sig beskattningsrätt, vilket är ett av de sista stegen i förvandlingen till en federal stat. Sverige håller på att förvandlas till en delstat.
• Sveriges riksdag har försökt utnyttja Lissabonfördragets "säkerhetsventil" som säger att EU-staternas nationella parlament kan sätta stopp för de allra värsta galenskaperna. Det har inte fungerat.

Se även Nyheter24:s listning av det allra svenskaste...

EU: Det kommer att gå åt helvete!

Hemskt ledsen om jag låter uppgiven. Men det här med EU... Det kommer att gå åt helvete!

Det märkliga är att när man talar med folk i EU-apparaten i enrum, off the record, då är de oroade. Rent av uppgivna och förbannade. De är bekymrade över det demokratiska underskottet. Förbluffade över den fart med vilken superstaten rullas ut. Frustrerade över byråkratin. Konfunderade över politikernas benhårda tro på sin egen förmåga och bristande känsla för dynamiska effekter. Uppgivna inför valutasamarbetet. Förbluffade över den post-representativa demokratins fräckhet och arrogans. Oroliga över hur särintressen breder ut sig och korporativismen växer fram.

Men offentligt eller i grupp? Icke! Full fart framåt! Allt som har med överstatlighet, centralstyrning, kommandoekonomi och reglering att göra skall göras – med en väldig fart. Och allt som skulle och borde kunna göras för att ändra på detta viftas undan som "omöjligt" eller efterblivet gnäll. Vägen tycks vara enkelriktad.

Kanske är slaget redan förlorat – i och med att Lissabonfördraget trädde i kraft. För det var med detta som superstaten etablerades. Det var detta fördrag som gav EU rätt att utöka sin makt på egen hand. Och det var när detta dokument undertecknades som medlemsstaternas ledare avstod mycket av sina länders suveränitet. Nu har EU i princip alla de kännetecken och regalier som identifierar en stat. Eller i vart fall en federal stat.

Här går konservativa, socialister och "liberaler" hand i hand. Påhejade av gröningarna. Ja, inte ens människor som kallar sig själva EU-skeptiker är konsekventa i sitt motstånd. Om de hittar något där de kan använda överstatlighet för att gynna sina speciella intressen, då tar många av dem chansen.

En arrogant och självgod superstat med demokratiska funktionshinder, med starka inslag av korporativism, med en skenande byråkrati, med en ny övervakningsbyråkrati under uppbyggnad och med centralstyrning som främsta verktyg... Vad kan väl möjligen gå fel?

Den europeiska superstaten

Egentligen borde man inte bli förvånad. Redan i de första EU-fördragen slås färdriktningen fast: EEC / EG / EU har alltid varit menat att bli ett överstatligt, federalistiskt projekt. Varje nytt fördrag har varit ännu ett steg i samma riktning och alla de europeiska institutionerna drar åt samma håll.

Det handlar alltså inte om att det bara råkar ha blivit så, på grund av att politik alltid tenderar att svälla av sig själv. Vad det är frågan om är ett envist och konsekvent arbete, årtionde efter årtionde mot ett i förväg uppsatt mål.

För oss svenskar känns detta lite obekvämt. Vi trodde att vi gick i ett mellanstatligt samarbete som vägleddes av principen om fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital. En gemensam marknad där länder, människor och företag skulle samarbeta – till ömsesidig nytta.

Istället fick vi klåfingrig överstatlighet, demokratiskt tveksamma processer, kommandoekonomi, auktoritära tendenser och en ny härskarklass. Som federalistiskt projekt tycks utvecklingen i EU mer gå i riktning mot det forna Sovjetunionen än mot USA (som det en gång var).

Där kom den...

Som jag tidigare skrivit på denna blogg, så vill EU ha bättre kontroll över medlemsstaternas ekonomi. (Speciellt EMU-ländernas.)

I dag presenterades förslaget: EU vill styra ländernas ekonomi hårdare

Superstaten rullas ut. Nu är det bara en tidsfråga innan vi får se de första skarpa förslagen om EU-skatt. (Frågan har redan diskuterats.)

EU: Det är fullbordat...

Då så. Lissabonfördraget, som kan ge EU närmast oinskränkt makt, är på plats. EU har fått en icke-demokratiskt vald president och en utrikesminister. Stockholmsprogrammet rullar ut överstatligheten vad gäller juridik, rätsväsende, ordningsmakt och övervakning. Och för en liten stund sedan valdes den nya EU-kommissionen (488 röster för, 137 mot och 72 ledamöter som avstod).

Det överstatliga, federala EU-projektet är nu i princip fullbordat.

Euro/EMU-samarbetet skakar visserligen i sina grundvalar. Grekland blir första skarpa exemplet på vilken idiotisk idé det är med en valuta och en räntepolitik för olika ekonomier. När snart Spanien och Italien går samma väg, då blir krisen verkligen akut. Vilket ändå inte kommer att rucka euro-kramarna en tum i sin tro.

I anförandena inför valet av ny EU-Kommission för någon timma sedan kunde vi höra både EPP och den gröna gruppens ledare tala sig varma för att utarbeta en gemensam skattepolitik för EU, tillsammans med Kommissionen. (Att även socialisterna är med på det tåget behöver inte ens påpekas.)

Tja, nu är vi där. Nu är det dagligt motstånd mot allt vansinne som gäller.

Dags för EU-skatt?

En av favoriterna till posten som EU-president, belgaren Herman Van Rompuy, uppges ha föreslagit att EU-skatter på miljö- och finansområdet i fortsättningen skall finansiera EU. (Istället för dagens avgifter från medlemsstaterna.)

Detta har orsakat visst buller och oro. Föga förvånande, kan tilläggas.

Så för att försvara sig och för att lugna sina kritiker har Van Rompuy nu meddelat att detta bara var en tanke som han kastade fram i ett "privat sammanhang". Vilket "privat sammanhang" då, kan man undra. Jo, på ett möte med alla konspirationsteoretikers heliga gral, Bildeberggruppen. Om detta var tänkt som krishantering, så var det kanske inte så fiffigt... :-)

Hur som helst kan man nog vara säker på att den nya federalstaten EU, som föds nu när Lissabonfördraget träder i kraft, kommer att ta sig egen beskattningsrätt förr eller senare.

Just in: Vaclav Klaus har skrivit under EU-fördraget

TT-telegramet kom just: Tjeckiens president Vaclav Klaus har nu skrivit under Lissabonfördraget.

EU: Superstaten ännu ett steg närmare

Tjeckiens författningsdomstol har godkänt Lissabonfördraget, i sin reviderade form. Nu står, i princip, bara en sak mellan oss och EU som en federal stat - den tjeckiske presidenten Vaclav Klaus namnteckning.

Gissningsvis skriver han under snart. Men man kan inte vara säker. Visserligen har Klaus 26 andra EU-länders ledare flåsande i nacken. Och visserligen har han alla partier i det tjeckiska parlamentet utom ett emot sig. Men, hans linje har stöd av 65 procent av det tjeckiska folket. Och Vaclav Klaus har man inte där man sätter honom. Vilket gör väldigt många väldigt nervösa. Ett förslag har redan diskuterats om att ändra den tjeckiska författningen för att "befria" presidenten från uppdraget att skriva under internationella avtal, om det skulle behövas.

Skulle Klaus skriva på, då kan allt gå väldigt fort. Det svenska EU-ordförandeskapet säger att fördraget då kan träda i kraft redan den 1 december. Då kan EU förvandlas till en federalstat inom en månad, med "president" och allt. Då överförs makten över juridiken, rättsväsendet och polisen till EU. Då får EU:s politiker rätt att utöka sina maktbefogenheter utan att någonsin behöva fråga folket om lov igen.

Ironiskt nog sammanfaller denna process med 20-årsminnet av Berlinmurens fall. Återigen har man börjat bygga system med centralstyrning, superbyråkrati, övervakning och kommandoekonomi i Europa.

SR Ekot - DN