"Men det kan på sätt och vis vara bra att det rörs om i grytan. Då får vi lite mer existentiella frågor att tänka på än könsneutrala toaletter. Då kanske vi måste fundera igenom våra premisser och stå upp för våra stolta principer. Då kanske vi måste kliva ur vår bekvämlighetszon och ta eget ansvar."
En konsekvens kan bli att EU måste uppdatera sitt förhållande till Ryssland och Putin.
En förutsättning för allt är att EU:s medlemsstater kan försvara sig – om så krävs utan hjälp från USA. Bra staket ger goda grannar. Här måste alla ta sitt ansvar och upprusta. Och EU-länderna bör ge varandra ömsesidiga försvarsgarantier, på riktigt. (Däremot är tanken på en gemensam EU-armé ytterst tveksam.)
Putin har visat att han inte går att lita på och man kan inte utesluta att han är labil. Samtidigt är saker och ting som de är. Annekteringen av Krim var oacceptabel. Men allt talar för att Krim kommer att förbli under rysk kontroll. Västvärldens velande om Syrien ser ut att landa i att regimen sitter kvar och att landet blir kvar i den ryska intressesfären. Detta är i båda fallen tragiskt och svårt irriterande. Men det är som det är.
Så, vad gör Europa om Trump gör upp med Putin? Om Ryssland behåller Krim och Syrien, antalet kärnvapen reduceras och de amerikanska sanktionerna hävs? Tänker EU då stå fast vid de sanktioner som inte bara drabbar politiskt viktiga ryssar – utan även det ryska folket och det europeiska jordbruket? På något sätt måste man förhålla sig till att spelpjäserna flyttas.
Europa kan komma att behöva »normalisera« sitt förhållande till Ryssland – och samtidigt göra klart att man kräver synnerligen tydliga spelregler och att man inte kommer att acceptera ryskt trollande. Ett problem med detta resonemang är att EU är för svagt och för splittrat för att kunna tala med den tydlighet som krävs. (Förr eller senare kan EU dock ändå tvingas till något liknande, på grund av sitt beroende av rysk gas. Men då under sämre villkor.)
Jag litar inte för ett ögonblick på Putin. Jag är svårt misstänksam mot Ryssland – som är ett lynnigt, laglöst och i stora delar dysfunktionellt land.
Men jag har svårt att se satt något kan bli bättre av att vi inte har en genomtänkt plan – den här gången heller. Att inte göra något kommer också att få konsekvenser.
(Kom gärna med åsikter i kommentarerna. Men de skall vara sakliga och intressanta för att godkännas.)
EU är dysfunktionellt. Vilket är självförvållat. Och medicinen är oerhört besk.
Ta det här med den gemensamma europeiska valutan, euron. En valuta och ett pris på pengar i länder med helt olika ekonomier var och är en dödsdömd idé. Vill man ha en valutaunion, då måste man även ha en fiskal union, en gemensam ekonomisk politik, synkade socialförsäkringssystem, en gemensam industripolitik och ett stort mått av centralstyrning. Vilket vore förfärligt på många sätt. Bland annat skulle det bli demokratins död. Men, det verkar vara enda vägen ur den långsiktiga eurokrisen.
En gemensam utrikes- och flyktingpolitik för EU var en idé som föddes när det inte fanns något behov av den. Och nu när den behövs visar det sig att den är helt verklighetsfrånvänd. Utrikespolitiken är svag och ängslig. Den backas inte upp av någon militär kraft. Vilket leder till fiaskon som när vissa EU-länder hjälpte till att befria Libyen från Khadaffi men sedan flydde fältet för att låta landet falla ner i totalt kaos. Detta gör även EU maktlöst vad gäller att hantera den syriska flyktingkrisen vid nollpunkten. En gemensam utrikes- och flyktingpolitik kräver att EU har militära muskler. Vilket ur andra perspektiv vore idiotiskt, farligt och totalt omdömeslöst.
Man kan ta många andra exempel. Men grundproblemet är att politiker och byråkrater med storhetsvansinne sjösätter gigantiska EU-projekt – som de sedan inte klarar av att backa upp. I vart fall inte under demokratiska, ansvarsfulla och rimliga former. (Vilket många varnade för redan från början.)
Det är så det går när man ger politiker och byråkrater makt över allt och alla.
I dag har den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak suttit fängslad i 5.000 dagar, i Eritrea. Det är 13 år, på det 14:de.
Svenska UD säger sig ägna sig åt "tyst diplomati". Det verkar inte gå så bra. Vi vet inte ens om Isaak lever. Till SR Ekot säger stödkommitténs ordförande Leif Öbrink...
"Vet och vet men det är ju så att när svenska företrädare för landet träffar företrädare för Eritreas regim säger ju de till svenskarna att han lever och då är det det vi går på och då utgår vi ifrån det och jobbar därefter"
Leif Öbrink säger att de egentligen inte vet någonting om Dawit Isaaks öde. Senast någon utifrån hade kontakt med honom var i november för tio år sedan, då han var fri i två dygn. Sedan har fängelsevakter som rymt sagt han sitter i det ena eller andra fängelset och att han har flyttats.
Och den tysta diplomatin fortsätter.
Jag kan förstå att det ibland kanske är bättre med tyst diplomati än konfrontation. Men det verkar ju inte riktigt fungera i detta fall...
Ovan ser du ett långt men intressant seminarium under rubriken "Rysk propagandaförmåga" som arrangerades av Försvarsutbildarna / Psyops-förbundet i veckan. (Hoppa direkt till 17 minuter.)
Det är alltid intressant att se hur myndigheter, militär och akademiker ser på saken.
Samtidigt hade det varit spännande att få veta mer om svensk offensiv verksamhet. Men det är väl sådant man inte talar om offentligt.
Sedan har vi elefanten i rummet. Det handlar inte alls om Psysops, utan om vår rent militära förmåga. Regeringens senaste utspel imponerar inte. Man har inte tagit intryck av försvarets verkliga behov (varken i sak eller volym). Istället har man ägnat sig åt micro management – och lyft de delar som man tror ser bra ut i väljarnas ögon. Vilket naturligtvis den lede Fi omedelbart kan genomskåda.
Med politiska beslut som dessa finns det ingen trovärdighet att bygga på.
Att utrikesminister Wallström kritiserar Saudiarabien för bristande mänskliga rättigheter är moraliskt rätt och hedervärt.
Men det är också allt. Själva hanteringen av Saudiaffären är amatörmässig. Men det är inte bara Wallströms fel. Statsminister Löfven är spinnets fånge, så till den milda grad att han känner sig tvingad att ge ett besked i tv:s morgonsoffor och ett rakt motsatt i kvällsnyheterna. Regeringen har helt enkelt inte koll på utrikespolitiken. Den driver för vinden – i oroliga tider.
Relationerna till både Israel och arabvärlden är djupfrysta. Vårt land har signalerat undergivenhet och rädsla gentemot Ryssland. EU-politiken är förvirrad, i den mån den över huvud taget existerar.
Margot Wallström saknar den resning, kompass och tydlighet som krävs av en utrikesminister. Men det går inte att sparka henne. I vart fall inte med regeringens och statsministerns värdighet i behåll. Och vem skulle man ersätta henne med? (Men tro inte annat än att sossarnas spin doctors på Sveavägen 68 har tänkt tanken.)
Vi var många som varnade för Wallström. Som EU:s kommissionär för propaganda var hon en katastrof. Att över huvud taget göra en person med hennes förvirrade von oben-attitiyd till demokrati (se filmklippet ovan) till utrikesminister är omdömeslöst.
Men när regeringen skulle sättas ihop efter valet framstod hon som populär, vilket är en egenskap som socialdemokratin är i desperat behov av. Och så har hon ju jobbat på Postkodlotteriet och fått den franska hederslegionen...
Den besvärande verkligheten kan vara att svensk socialdemokrati helt saknar den interna kompetens som krävs för att styra upp landets utrikespolitik.
Det går väl sådär för Margot Wallström och hennes feministiska utrikespolitik. Ena sekunden meddelar hon offentligt att vi svenskar är rädda för Ryssland. Nästa ögonblick ägnar hon sig (tillsammans med ryske ambassadören) åt att detaljstyra militärövningar som Sverige deltar i.
Margot Wallström är en inte speciellt kompetent politiker – som gärna vill vara en av maktmänniskorna. Men det ekar ihåligt. Vilket knappast kan komma som en nyhet för någon. Så här var det redan när hon var EU-kommissionär...
Under förra regeringens tid blev det alltid ett jävla liv om riksdagens EU-nämnd inte ansåg sig vara tillräckligt informerad eller delaktig i vad statsråden har för sig på EU:s ministerrådsmöten.
Nu sitter skon på andra foten.
Förra veckan bad EU-nämnden utrikesminister Wallström att vänta med att lansera Sveriges nya Mellanösterpolitik (att erkänna Palestina) till efter att utrikesnämnden diskuterat saken. Oavsett vad man tycker i frågan är det så det går till. Policyförändringar skall gå genom den konstitutionellt viktiga utrikesnämnden. Först när detta är gjort blir den nya linjen Sveriges officiella utrikespolitik.
Men det struntar utrikesminister Margot Wallström (S) i. Hon har låtit meddela att hon trots detta tänkt ta upp saken (trots att just den frågan inte är på dagordningen) på måndagens utrikesministermöte i EU.
Nu är Sveriges nya Mellanösternpolitik förvisso ingen hemlighet. Statsministern meddelade att man avser att erkänna den palestinska staten i regeringsförklaringen.
Men det här handlar inte om huruvida omvärlden skall få kännedom om vårt lands nya politik. (Alla som är intresserade är redan fullt medvetna om vad som är på gång.) Det är istället fråga om att respektera riksdagen och de konstitutionella organen. Det handlar om att låta bli att profilera vårt land i en fråga innan ett formellt beslut är fattat.
Men inte Margot Wallström. Hon gör ingen hemlighet av att hon skiter i både EU-nämnden och utrikesnämnden. Hon till och med skryter om saken.
Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman, Urban Ahlin, är verkligen skitsur över att hans samtal med USA:s ambassadör har kommit ut. Ahlin ville ha USA:s hjälp att hantera opinionen i Afghanistan-frågan, vilket skulle hjälpa (s) att vinna röster i valet.
Efter att ha trampat i klaveret har Ahlin, det senaste dygnet, orsakat minst lika mycket oväsen genom sina griniga försök att dra ut foten ur nämnda klaver. Om någon hade missat vad som skett, så har Ahlin själv sett till att ändra på den saken.
Slutligen visar Ahlin vilken nollkoll han har, när han kommenterar Wikileaks som sådant. Han säger "Vad är det för öppenhet att hålla inne alla dokument och sedan släppa ett i taget?"
Ahlin måste ha missat att Wikileaks jättedumpar av material från Afghanistan och Irak medförde att mycket intressant och relevant material drunknade. Att man nu släpper lite i taget är ett sätt att se till att det inte sker igen. Vilket socialdemokraternas utrikespolitiske talesman uppenbarligen inte gillar.
Ena vecka står de rödgröna och presenterar åsikten att USA bör dra sig tillbaka från samtliga sina militärbaser runt om i världen. Vilket verkar ogenomtänkt.
Sedan åker Mona Sahlin till Afghanistan. När hon nu är tillbaka går hon omkring och mumlar om att Sveriges engagemang i Afghanistan är viktigt.
Man undrar vad som hände. Man undrar vad de andra rödgröna säger om det. Och man kan notera att den rödgröna utrikespolitiken är väldigt... vid. Och grund.
