Jag kanske har fel. Men jag vill gärna tro att det fanns saker i politiken som var
bättre en gång i tiden, när jag började bli politiskt intresserad i slutet av 70-talet.
Det fanns politiska partier som satte
individen i centrum. Partier som uppmuntrade mångfald, öppenhet och valfrihet. Partier som ville låta människor göra sina egna livsval. Partier som ansåg att staten är till för medborgarnas skull, inte tvärt om.
Då fanns det politiker som slogs för integritet, rättssäkerhet och de medborgerliga fri- och rättigheterna. I dag tycks sådana värden snarare stå i konflikt med den förda politiken.
Och det fanns politiker som förstod idén med
maktdelning. Det vill säga att det kan ligga en fara i om allt för mycket makt hamnar i allt för få händer. Att det är bra om det finns någon som kan säga nej, när alla andra blir tokiga. Att till exempel politik, rättsväsende, media, företagen och särintressen är olika maktsfärer, som alla fyller en funktion – men som aldrig skall ligga i samma säng.
Det fanns till och med politiker som tog sig tid att diskutera värderingar, idéer, principer och ideologi.
Oavsett om det verkligen var så, eller om det bara är min idealiserade minnesbild – så är frågan hur vi skall hitta rätt igen.
Hur återupprättar vi demokratin så att all makt utgår från folket, istället för att gå ut över folket?
Svaret ligger, i vart fall delvis, i vem man
röstar på. Det är det kraftfullaste verktyg vi medborgare har för att skapa förändring.
Nästa fråga blir då om medborgarna
vill ha förändring. En förkrossande majoritet av svenska folket röstar ju på maktorienterade, trenddrivna, kollektivistiska, korporativistiska och ideologiskt slappa politiker och partier. Förhoppningsvis är det bara så att de flesta människor inte är
medvetna om problemet och om alternativet.
Det är därför den frihetliga, rättighetsorienterade och humanistiska opinionsbildningen är så viktig.