Fallet med bomblarmet i Göteborg visar att lösryckt information kan få dramatiska konsekvenser för allmänheten och extrema konsekvenser för enskilda människor. Övervakningen vid den amerikanska ambassaden i Stockholm visar att det inte finns någon överblick eller helhetsbild när det gäller vilken övervakning som pågår i vårt samhälle.
Historiskt visar IB-affären att staten inte drar sig för att i hemlighet gå utanför lagen. Och Säpos konsekventa lagbrott, som avslöjades under sommaren, visar att det inte blir några konsekvenser för de ansvariga när våra övervakare bryter mot lagen.
Hela
war on terror visar att våra politiker inte tar speciellt allvarligt på de medborgerliga fri- och rättigheterna. Och den svenska övervakningsdebatten visar, med all önskvärd tydlighet, att de styrande betraktar hela folket som potentiella brottslingar som ständigt måste övervakas.
Datamining, automatiserad övervakning, arbete med sociogram och lagring av stora mängder data om våra kommunikationer kommer att leda till så många falska träffar att relevant information riskerar att drunkna. Mängden indiciemål kommer att öka, där det blir ett problem om de som skall analysera informationen är allt för fantasifulla – eller allt för fantasilösa. Det är inget vågat antagande att fler sovande barnfamiljer kommer att få oväntat besök av tungt beväpnad polis mitt i natten.
När allt större resurser läggs på att använda datorer för att jaga tänkbara brottslingar och terrorister kommer traditionellt polis- och underrättelsearbete (ta reda på hur saker verkligen förhåller sig, höra vittnen, säkra bevis, tala med folk, lära sig mer om människor och samband etc.) allt mer i bakvatten. Detta leder inte bara till att övervakningen blir mer omfattande, utan även mindre omdömesgill. Vilket i sin tur lär leda till att fler oskyldiga människor kommer att komma i kläm.
Terroristerna och de organiserade brottslingarna, å andra sidan, är mycket väl medvetna om vad myndigheterna sysslar med – och har sätt att hålla sig under radarn. De kan till och med, utan större svårighet, använda statens automatiserade övervakningssystem för att lägga ut villospår.
Snart har FRA fått igång sin övervakning av innehållet i all datatrafik som passerar landets gränser. (Vilket även omfattar stora mängder inrikes kommunikation.) Och inom kort kommer riksdagen att säga ja till EU:s datalagringsdirektiv, som ger oss en teledatalagring där detaljerad information om
alla svenskars
alla telefonsamtal, mobilsamtal, SMS, MMS, e-postmeddelanden, internetuppkopplingar och mobilpositioner kommer att lagras.
Kommer detta verkligen att ge oss mer information av god kvalitet – om
verkliga hot mot vårt samhälle och dess medborgare? Eller kommer sådant att drunkna i en störtflod av irrelevanta data, sammanträffanden, falska träffar, missförstånd och brus?
Erfarenheter från andra länder som har infört teledatalagringen visar att den inte nämnvärt bidrar till att lösa fler brott. Allt man får är mer övervakning av vanligt folk – med risk för missbruk, läckor och rättsövergrepp.
