 |
| I elfenbenstornet står tiden stilla. |
Ett säkert recept för katastrof är att vägra acceptera att verkligheten förändras.
Vi ser exempel på detta hela tiden: Politiska ledare som trodde att de hade folket med sig, tills allt plötsligt rasar samman; Företag som vägrar att inse att marknaden förändras; Organisationer som missat att grunden för deras verksamhet inte längre existerar eller att den har förändrats; Ledare som omger sig med ja-sägare, som inte vågar framföra dåliga nyheter. Ju större organisation, ju större är denna risk.
Ett tydligt exempel på detta är dagens nöjesindustri. Den vägrar inse att marknaden har förändrats på ett dramatiskt sätt. Den klarar inte av att ta dåliga nyheter. Den saknar visioner och fingertoppskänsla. Envist försöker den hamra in en fyrkantig kloss i ett runt hål.
Film- och musikbranschen har tagit det hela ovanligt långt: Man har lurat politikerna att stifta lagar som syftar till att
tvinga på konsumenterna en hopplöst förlegad affärsmodell.
Vi tar det där en gång till, för tydlighets skull: Nöjesbranschen har fått de demokratiskt valda organen att anta
speciallagar, för att den skall slippa anpassa sig till verkligheten. För att ändra på folket och dess beteende. För att kringgå marknaden.
Aj.
Lagstiftning är ett verktyg som gör det möjligt för våra valda politiker att
tvinga människor att bete sig på ett visst sätt. Detta skall användas med sparsamhet och försiktighet, för ett fåtal riktigt viktiga frågor av gemensamt intresse. Att ge en viss bransch konstgjord andning faller definitivt
inte under denna rubrik.
Vem som helst kan förstå att det uppstår problem och spänningar när någon beter sig på ett sätt som står i konflikt med verkligheten. Förr eller senare går något sönder. Om nöjesbranschen får som den vill, då är det internets frihet, medborgarnas integritet och demokratins värdighet som offras – snarare än branschens egen förlegade affärsmodell.
Detta får inte, under några som helst omständigheter, ske.
Jag skulle vilja påstå att nöjesindustrin – i långa loppet – aldrig kommer att kunna vinna mot marknaden, mot verkligheten. Frågan är bara hur mycket skada skivbolagsdirektörerna och deras tama politiker kommer att orsaka på vägen.
Upphovsrätten är, rent generellt, en problematisk fråga för den som tror på en fri ekonomi.
Även om vi lämnar den filosofiska frågan om huruvida intellektuell egendom alls kan existera åt sidan, så tornar problemen upp sig. Mängden patent (och överlappande patent) är i dag så stor att den fria marknaden och den fria konkurrensen sätts ur spel. Av samma skäl ser vi hur en
patent-infarkt håller på att växa fram, som gör det omöjligt för alla utom ett litet antal etablerade storföretag att verka i vissa branscher. Uppstickare göre sig icke besvär. Enskilda Uppfinnar-Jockar är chanslösa i det patentjuridiska systemet, även om de egentligen har rätten på sin sida.
Detta är, som sagt, ett hot mot den fria konkurrensen och mot den fria ekonomin. Ett hot mot utvecklingen och tillväxten. Frågan håller snabbt på att växa till ett allvarligt och komplext problem, som riskerar att få själva kapitalismen att gå i baklås.
I sammanhanget skall vi komma ihåg att upphovsrätt är en
politisk konstruktion. Hittepå, helt enkelt. Det är ett godtyckligt regelverk utformat av icke perfekta människor, i en annan tid med andra förutsättningar.
Här har vi verkligen en fråga för Svenskt Näringsliv, Fores och Timbro att ta tag i – som kan göra dem relevanta och intressanta. Men det är även en fråga som kommer att bli viktig för fackföreningar och en stor mängd olika intresseorganisationer. En fråga som, förr eller senare,
måste hanteras. Det går inte att ducka för detta frågekomplex. Allt man kan göra är att skjuta frågan framför sig, vilket bara kommer att göra problemen ännu värre.
Diskussionen måste helt enkelt upp på bordet. Och det måste förmodligen ske genom yttre tryck. Politikerna är nämligen allt för fantasilösa, okunniga, räddhågsna och korrumperade för att kunna ta tag i saken på egen hand.
