En smula inspirerad av föreläsningen i bloggposten nedan, tänker jag nu framföra en handfull åsikter om politisk påverkan och politisk strid i sakfrågor. Det handlar om vikten av att kunna improvisera.
I någon mening skall man naturligtvis ha en plan. Man bör veta
vad man vill uppnå. Man gör klokt i att ha klart för sig vilka
verktyg och
resurser som finns till förfogande för att nå dit. Och
varför man vill uppnå X, men inte Y eller Z satt i relation till kostnaden.
Men skall man gå i närkamp med politiker – då kan det rent av vara skadligt att ha en
allt för detaljerad plan. Man måste alltid ha stort utrymme för att
improvisera.
Varför? Här kommer några, av många, skäl...
1) Det är möjligt eller rent av troligt att motståndaren inte har någon riktig plan.
2) Om motståndaren har en plan, så är det ändå inte säkert att han följer den.
3) Om motståndaren har en plan och försöker följa den, så kommer yttre omständigheter och tillfälligheter ändå att få honom att avvika från den.
4) Om motståndaren slaviskt följer en plan, då är det ändå möjligt att det är en dålig plan. Eller att den kommer att kollidera med verkligheten. Kanske måste den ersättas med en ny plan. Sådant tvingar till slut fram mycket tvära kast.
5) Motståndaren kommer ändå aldrig att avslöja sin plan för dig.
6) Verkligheten brukar inte följa kampanjplaner och styrelsebeslut.
För övrigt finns det nästan aldrig någon plan.
Allt detta landar i att det är svårt eller omöjligt för dig att förutse motståndarens nästa drag. (Ibland vet man inte ens säkert vem som är ens fiende eller om det är något som kan förändras under spelets gång.) Därför kan det vara kontraproduktivt att själv ha en allt för detaljerad plan.
Alltså måste man vara beredd att improvisera.
Men skall man improvisera, då behöver man kunskap och erfarenhet.
Då inser man till exempel att man ofta kommer längre med folk genom att gulla med dem – istället för att förolämpa eller örfila dem.
Då inser man att alla goda argument i världen inte räcker – om man inte ger motståndaren möjlighet till en värdig reträtt i sak.
Då inser man att nästan alla som fått ett politiskt uppdrag i samma ögonblick också har fått ett mål som är överordnat
allt annat:
Att hålla sig kvar, på en så bra plats som möjligt, vid köttgrytorna.
Då inser man även att motståndaren inte heller är mer än människa. Vilket kan visa sig vara användbart.
Och så vidare.
Sådant inser man till exempel genom att lyssna på vissa av dem som har varit där. Genom att observera. Genom egna misstag. Och genom att gå ut på plan och spela spelet på riktigt – istället för att bara ha åsikter från läktaren.
